Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mekonsyra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afdelningen Rhinanthaceae (se d. o.), hvilken i biologiskt
hänseende utmärker sig derigenom att dithörande
slägten äro ett-åriga parasiter, dock (utom Lathraea)
försedda med gröna örtblad. De svenska arterna,
5 till antalet, blifva 10–30 cm, höga. hafva
motsittande, hela och vanligen helbräddade blad,
med blommorna antingen ensamma i bladvecken eller
samlade i ax. Blomfodret är rörformigt-klocklikt,
nästan 2-läppigt. Öfre blomkronläppen är hvälfd,
hoptryckt frän sidorna med uppvikna kanter. Ståndarna
äro inneslutna under öfre kronläppen och hafva
knapprummens kanter gleshåriga. Frukten är hoptryckt,
2-rummig, med 1 eller 2 tämligen stora, nästan släta
frön i hvarje rum. M. pratense L., ängskovall, och
M. silvaticum L., skogskovall, hafva blommorna
ensamma i bladvecken och riktade åt en sida. Den
förra har blomkronan hvit och blekgul, den senare
rent gul. Dessa arter äro ytterst allmänna å
ängar och i skogar. I vissa delar af Sverige,
synnerligen i landets östra kusttrakter, växer
M. nemorosum L. ytterst ymnigt och breder ut en
prunkande, i höggult (blommorna) och i violett-blått
(skärmbladen) skiftande blomstermatta öfver stora
ytor af ängarna. Denna utmärkt vackra ört bär i
folkspråket namnet lund-kovall, men kallas ock på
många ställen »natt och dag», med anledning af den
skarpa motsatsen emellan den gula och blå färgen
hos blommor och skärmblad. De öfriga 2 arterna,
M. cristatum L., korskovall, med blommorna i
fyrsidiga ax, och M. arvense L., åkerkovall,
med blommorna i rundade ax, äro mera sparsamt
förekommande. Fröna af M. hafva förr användts till
ett mjöl; nu användas de till uppmjukande omslag.
O. T. S.
Melan [möla’ng], Claude, fransk kopparstickare,
f. 1601, d. 1698, studerade först måleri i Paris
och i Rom under Simon Vouet, men vände sig sedan
till kopparsticket, hvarvid han snart nog öfvergaf
korsmaneret och öfvergick till att uttrycka formen
med ett enda lag af streck. Man har af honom ett
Kristushufvud, som består af en enda spirallinie,
börjande med nässpetsen. Hans ämnen voro porträtt,
bildstoder samt bibliska och mytologiska scener.
Melancholia (Lat.; Grek. melancholia, af melas,
svart, och chole, galla) l. lypemania, med.,
melankoli, tungsinne, kallas den sinnessjukdom,
hvilken, i många afseenden framträdande som en
motsats till manien (se Mania), hufvudsakligen
visar sig i en omåttlig eller omotiverad depression
af sinnesstämningen eller psykisk smärta i samband
med ett hämmande i större eller mindre grad af all
själsverksamhet, en förlamning af alla själslifvets
funktioner. Liksom inom det normala själslifvet den
uppsluppna glädjen utgör förebilden för manien, har
melankolien sin förebild i det tillstånd, som den
naturliga sorgen framkallar. Och då den öfverdrifna
sorgen väl kan betraktas som en lindrig form af
eller åtminstone en öfvergångsform till melankolien,
är det ofta svårt att bestämma gränsen emellan den
normala l. fysiologiska och den abnorma l. patologiska
depressionen. De lindrigare formerna af melankoli
(kallade melankolisk depression, melancholia simplex,
m. sine delirio) skilja sig från den normala
depressionen egentligen blott till graden, i det
den smärtsamma sinnesstämningen, som från början kan
vara fullt motiverad och grundad på verkliga sorgliga
tilldragelser, blir alltför intensiv i förhållande
till orsaken och inverkar alltför hämmande på den
öfriga själsverksamheten. Smärtan stegras till
ångest; alla tröstegrunder tillbakavisas; fantasien
rufvar öfrer samma sorgliga föremål och lemnar icke
rum för andra föreställningar; allt intresse för
den öfriga verlden, äfven för närmaste anhöriga,
upphör; viljan förslöas, och patienten försjunker
i en sysslolös passivitet (m. passiva). I denna
form fungera dock sinnena normalt. Uppfattningen
af ytterverlden, ehuru trög och förslöad, är dock
fullt korrekt, icke störd af sinnesvillor; tanken
arbetar väl långsamt, men formelt riktigt, fast
innehållet vanligen är inskränkt till de sorgliga
idéerna, som väl kunna vara till graden öfverdrifna,
men ännu ej till arten förvända eller förfalskade;
medvetandet är åtminstone halfvaket, och handlingarna
äro visserligen slappa och inskränkta till det minsta
möjliga, men icke våldsamma eller omotiverade. Äfven
de rent kroppsliga funktionerna deltaga i den
allmänna slöheten. Sömnen är upphäfd, dålig eller
störd af ängsliga drömmar; matlusten är nedsatt,
afföringen trög, cirkulationen och respirationen
långsammare, rörelserna tröga, extremiteterna kalla
o. s. v. Känslan af denna allmänna nedsättning till
själ och kropp verkar äfven på sjelfkänslan och
personligheten, som ringaktas och nedsättes ända till
det fullständigaste sjelfförakt, hvaraf alstras
människoskygghet, fruktan för allt (pantofobi),
misströstan om nåd inför Gud och menniskor samt
fruktan för fördömelse och för eviga straff. Om
icke detta tillstånd inom kort häfves genom lämplig
behandling, öfvergår det ofta till de svåraste former
af melankoli, hvilka måste betraktas såsom till
arten skilda från den fysiologiska sorgbundenheten,
eller vemodet, och som utmärka sig antingen genom
falska och oriktiga sinnesförnimmelser (sinnesvillor,
hallucinationer och illusioner) eller genom falska
föreställningar (vanföreställningar, falska, fixa
idéer, delirier) med omotiverade, våldsamma utbrott
(raptus melancholici), oemotståndliga drifter till
mord, sjelfmord, brandanläggning o. d. (m. agitata,
m. activa) eller fullkomlig passivitet och total
förlamning af hela den psykomotoriska apparaten
(m. attonita, m. stupida, m. cum stupore). Dessa
bägge olika riktningar af melankoliens inverkan på de
motoriska apparaterna (högsta grad af aktivitet eller
passivitet) hafva äfven sin förebild inom det normala
själslifvet, i det sorg och smärta än drifva till
häftiga utbrott af förtviflan, med starka motoriska
yttringar i gråt och klagan, häftiga rörelser,
slitande af hår och kläder, än verkar en stum och
stilla resignation, förlamande och förstenande
samt hämmande all verksamhet, äfven yttringarna af
smärta. De båda ytterligheterna af den aktiva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
