Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medvetande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medvetande, filos. Filosofiska undersökningar rörande
medvetandets begrepp saknas visserligen ej i antiken,
men de hafva inom den moderna filosofien erhållit
sin egentliga betydelse och blifvit för filosofiens
utveckling i det hela bestämmande. I stort taget kan
det sägas, att man vid undersökningarna gått tillväga
på två olika sätt. Det ena har bestått deri att man
sökt förklara medvetandet ur det medvetslösa. Detta
tillvägagående är analogt med försöken att ur det
döda förklara lifvet (se Lif). Man strandar här på
det obestridliga faktum att allt, som är, är till för
ett medvetande. Någon verklighet, som ej vore till
för vårt medvetande, känna vi ej. Detta innebär,
att all verklighet är medvetandets bestämning, och
att medvetandet sjelf är det första och ursprungliga
i allt. Det gifves ingenting, om hvilket menniskan
kan vara fullt viss, förutom tillvaron af sitt eget
medvetande och dettas innehåll, ja något annat
finnes i sjelfva verket ej för henne, och all hennes
analys blifver följaktligen en analys af detta. Redan
Cartesius fann sig derför böra gå deri motsatta
vägen. »Jag tänker, derför är jag till» (cogito,
ergo sum) blef för honom det enda omedelbart vissa,
och ur detta sökte han härleda allt annat, ehuru han
visserligen sedermera i utförandet blef denna sin
princip i viss mån otrogen. Men han fann efterföljare,
som konseqventare och renare än han genomförde
densamma. De undersökningar Kant företog äro i
detta afseende att betrakta såsom särdeles vigtiga
förberedelser, ehuru han visserligen aldrig kom
fram till insigt i att medvetandet är det egentliga
väsendet i allt. Bestämdare uttalades detta af hans
efterföljare Fichte (das ich setzt sich selbst;
»jaget sätter sig sjelf»), ehuru äfven här vissa
inskränkningar i förevarande afseende finnas. Såsom en
allmän förutsättning såväl hos denne som hos Schelling
och Hegel må nämnas deras lära, att medvetandet för
att vara verkligt behöfver något annat och yttre (ett
omedvetet, ett objekt) och förverkligar sig genom
att motsätta sig detta. Boström fann detta gälla
endast det menskliga medvetandet såsom ett ändligt
sådant. Tänkt i sin renhet, förutsätter medvetandet
ingenting annat än sig sjelf allena, hvadan det
äfven af Boström kännetecknas såsom sjelfmedvetande
(i betydelsen sjelfständigt medvetande = medvetande
genom sig sjelf). Så fattadt, utgör det enligt
Boström väsendet i allt, och det, som omedelbart
presenterar sig såsom något omedvetet, är i sjelfva
verket en potens eller lägre form af medvetande.
L. H. Å.
Medvjediza, flod i ryska guvern. Saratov och Donska
kosakernas land, biflod fr. v. till Don, omkr. 560
km. lång. Den blifver segelbar vid Karamysjka.
Medyn, stad i ryska guvernementet Kaluga, 58
km. n. v. om staden Kaluga. Omkr. 8,000 innev. Linne-,
bomulls- och papperstillverkning.
Medåker, socken i Vestmanlands län, Åkerbo
härad. Areal 6,256 har. 1,356 innev. (1885). M. utgör
ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl.. Vesterås
stift. Arboga kontrakt.
Meek [mik], Alexander Beaufort, amerikansk
skriftställare, f. 1814 i Columbia i Syd-Carolina,
d. 1865 i Columbus, Mississippi, beklädde högre
juridiska sysslor och vann skaldenamn genom den
intagande dikten The red eagle, a poem of the
south (1855) samt Songs and poems of the south
(1857). Dessutom skref han bl. a. Romantic passages in
south-western history (s. å.) och History of Alabama
(2 bd, 1860).
Meer [mer]. Jan van der M. l. J. Vermeer van Delft,
så kallad till skilnad från sin namne från Haarlem
(se nästa art.), holländsk målare, som först i senaste
tid kommit till heders genom Bürgers studier och
ansträngningar, föddes i Delft, der han döptes
d. 31 Okt, 1632, och der han äfven begrofs d. 15
Dec. 1675. Vid 20 år upptogs han i S:t Lukas’ gille
och var dess ordförande 1662, 1663 och 1670. Hans
arbeten hafva blifvit så sällsynta, att ej mer än
omkr. 15 af dem kunnat uppletas; och ehuru han nu
gäller såsom en af Hollands ypperste mästare, har han
varit fullkomligt glömd, och hans arbeten förblandats
med hans själsfrändes, Pieter de Hoochs. Han var
lärjunge af Karel Fabritius från Delft, som
studerat under Rembrandt i Amsterdam. Om han för
öfrigt stått i omedelbart beroende af Rembrandt
vet man icke; men denne hade gifvit uppslag till en
helt ny art af framställning, hvarvid det gällde att
med ljusdunklets hjelp förläna äfven de simplaste
föremål ett poetiskt intresse, och häri blef M. en
mästare. Han skildrade vanligen flickor sysselsatta
med husliga bestyr eller med en bok eller ett glas
vin eller i samtal, vidare interiörer, gatuvyer,
stadsutsigter och landskap. Egendomlig för honom
är hans förkärlek för ljusblått och citrongult. Af
hans arbeten må här nämnas Läsande flicka (Museum van
der Hoop i Amsterdam), Gata i Delft och Mjölkflicka
(Six’ samling i Amsterdam), hans utomordentliga
Vy af Delft från rotterdamska sidan (museum i
Haag), Ung flicka (hertigen af Arenbergs palats i
Bruxelles), Flickan med vinglaset (i Braunschweig),
ett par taflor i Dresden, af hvilka en med figurer
i naturlig storlek, samt 3 taflor i Berlin: Ett
landthus, Gosse, som blåser såpbubblor och Flickan med
perlbandet, hvilken sistnämnda i synnerhet utmärker
sig för vacker klärobskyr och fin behandling. För
öfrigt är i hans arbeten »allt utfördt med underbar
klarhet, rikt på intagande perspektiviska effekter,
fyldt af en harmlös lustighet och en härlig
lif s verklighet, som göra hans verk förtjenta
af att kallas den holländska konstens perlor».
C. R. N.
Meer [mer]. 1. Jan (Johannes) van der
M. l. J. Vermeer van Haarlem, de oude,
d. ä,. holländsk landskapsmålare, f. i Haarlem 1628
(18?), d. derst. 1691, var lärjunge af Jacob de Wet,
som också var verksam i Haarlem. I uppfattning närmar
han sig sin store samtida, Jacob Ruisdael, som också
tillhör skolan i Haarlem, och han är i synnerhet
berömd för sina stora, vida utsigter öfver det flacka
landskapet. Af denna art äro hans Byn Norderwijk,
sedd från dynerna (i Rotterdams museum) samt tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
