Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medicin, betyder såväl läkemedel som läkekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallad Locheia), och Pallas, men framför alla
Apollons son Asklepios (se AEsculapius), hvilkens
tempel tillika voro kuranstalter. Genom de på metall
och elfenben upptecknade bilderna af de botade
delarna (anathemata) äfvensom genom beskrifningar
på votivtaflor samlades vid dessa tempel ett slags
medicinskt bibliotek. Kurerna bestodo i fasta,
tvagningar, reningsbad och dietetiska medel,
såsom drufvor, russin och honing, sedermera
äfven skarpare örter. Asklepiospresterna aflade
en på det hela mycket vacker ed, hvarigenom de
förbundo sig till samvetsgranhet, menniskokärlek,
renhet, kyskhet, tystlåtenhet, att icke utlemna
dödande eller fosterfördrifvande medel, men att
icke häller lära bort sin konst till några utom
skrået stående. Äfven mera verldsliga medicinska
skolor funnos, såsom i Kroton (Italien), Kyrene
(Afrika) samt på öarna Rhodos, Kos och Knidos, de
två sista mest berömda. Vidare öfvades läkekonst
äfven vid de grekiska gymnasierna, som vanligen
uppbyggdes i närheten af asklepiostemplen, och
der utom dietetiken äfven gymnastik användes till
botande af kroniska sjukdomar. Slutligen öfvades
enskild praktik äfven af en mängd sjelfbildade
s. k. empiriker l. naturläkare, qvacksalvare,
farmakopoler (apotekare), sympatetiker, barberare och
barnmorskor. Vissa läkare voro anställda af staten
eller kommunen och kallades »demiurger», af hvilka
några redan af Lykurgos anställdes som militärläkare
vid den spartanska hären, der de hade sin plats i
närheten af det kungliga tältet. – En grek bär det
största namnet inom medicinens historia och kan med
skäl betraktas såsom den vetenskapliga medicinens
grundläggare och fader, nämligen Hippokrates från
Kos, född 460 f. Kr. Vid Greklands förfall tog
medicinen liksom öfriga vetenskaper sin tillflykt
till Alexandria. Genom den tillåtelse, som läkarna
derstädes fingo, att dissekera brottslingars lik (man
omtalar t. o. m. vivisektioner på brottslingar) tog
anatomien ett väldigt steg framåt under de omkr. 300
f. Kr. lefvande Herofilos och Erasistratos, hvilka
ganska noga utredde hjernans och nervsystemets
anatomi, upptäckte mjölksaftkärlen i tarmkäxet,
beskrefvo ögats särskilda delar o. s. v. Under det
den hippokratiska medicinen i Grekland höll på
att urarta till en i dogmatiska formler stelnad
spekulation, uppstod som motståndare härtill
den »empiriska skolan», som fäste sig endast vid
den omedelbara iakttagelsen och erfarenheten, och
hvilkens förnämsta målsmän voro Herofilos’ lärjunge
Filinos från Kos och Serapion från Alexandria. –
I Rom, der förut endast husmedicin öfvats af
hvarje husfader, gjorde den grekiska medicinen sitt
intåg med Archagathos från Peloponnesos år 219
f. Kr., hvars kirurgiska operationer med knif och eld
förvärfvade honom öknamnet »bödeln». Finare uppträdde
ett årh. senare Asklepiades från Bitynien. Denne
vann en kolossal framgång hos romarna, hvilka han
viste att behandla med angenäma medel, i synnerhet
bad; att han lät patienterna dricka vin var något
dittills oerhördt. Han ansåg, att alla akuta sjukdomar
berodde på en sammandragning af porerna och alla
kroniska af deras utvidgning. Denna teori utbildades
vidare af hans lärjunge Themison från Laodikeia
till ett särskildt system, kalladt »metodismen»,
som delar sjukdomarna i sådana som bero på strictum
(hopdragen väfnad) eller laxum (lös och slapp väfnad)
eller på en blandning af båda. Denna solidistiska
doktrin anses ligga till grund för von Hallers
(d. 1777), Browns (d. 1786) och Broussais’ (d. 1838)
irritabilitetsläror. Mot metodikernas atomistiska
lära uppträdde den af Athenaios från Cilicien
stiftade »pnevmatikernas» skola, som härledde all
kroppens verksamhet, både helsa och sjukdom, från
den luftartade principen (Grek. pnevma). I slutet
af 2:dra årh. e. Kr. uppträdde i Rom greken
Galenos, hvilken samlade och systematiserade hela den
tidens medicinska vetande och genom sin auktoritet
sedermera beherskade hela medeltidens medicin.
De ende, som under medeltiden visade någon
sjelfständig vetenskaplig verksamhet på medicinens område,
voro araberna i 9:de–11:te årh., bland hvilka de
mest framstående voro Al-Kindi, Rhazes, Haly Abbas,
Abu-l-kasis, Avenzoar, Averroës och Avicenna. I
synnerhet den sistnämnde utöfvade genom sin lärobok
»Kanon» ett mäktigt inflytande på medicinen ända in
i det 16:de årh. Araberna, som voro stora kemister,
ökade läkemedlens antal betydligt, och många af
dessas namn bära ännu vittnesbörd om deras arabiska
ursprung, såsom alkohol, nafta, julep, sirup m. fl. –
Inom medeltidens kristna verld togo den religiösa tron
och kyrkan herraväldet öfver medicinen liksom öfver
alla andra vetenskaper. Tron blef universalmedlet,
som jämte några empiriska medel användes af munkar
och nunnor i klostren. De få lekmän, som befattade
sig med läkekonstens utöfning, voro okunniga
och föraktade. Ett par kloster utbildade sig till
verkliga medicinska skolor, såsom benediktinklostren
på Monte Casino och i Salerno. I synnerhet glänste
»Salerno-skolan» under 10:de–12:te årh. Dit strömmade
lärjungar från alla land för att lyssna till en
Caphon, Archimataeus, Platearius och Bartholomaeus
eller qvinnorna Trotula och Mercuriade, och derifrån
utgingo ryktbara läkare till arméerna, till de i de
större städerna nybildade hospitalen samt till de
kungliga och furstliga hofven. Skolans förnämsta
skrift, »Regimen sanitatis», var författad på
leoninsk vers. Emellertid öfverfördes den arabiska
medicinen till vesterlandet af Konstantin Afrikanen
(d. 1087), hvilkens skrift »Breviarium viaticum»
länge var en högt värderad lärobok; och under 13:de
och 14:de årh. utbredde sig arabo-galenismen till
de många ryktbara medicinska skolorna i Bologna,
Ferrara. Pavia, Padua, Milano. Montpellier, Paris
och Oxford. Men under dessa vidskepelsens tidehvarf
utgjorde medicinen en alltför grumlig blandning af
mysticism, alkemi, kiromanti, nekromanti, astrologi,
skolastik och gammal dogmatism. Ett vigtigt steg
till sin räddning ur detta mörker tog hon 1315, då
professor Mondino de Luzzi (Mundinus) i Bologna
utförde det djerfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
