Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Massformig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Masson [-så’ng], Auguste Michel Benoît Gaudichet-,
fransk roman- och teaterförfattare, född i Paris
1800, tjenstgjorde i yngre år såsom figurant,
kypare, bokhandelsbiträde, diamantslipare,
tills han 1826 började skrifva i tidningar. Hans
skönliterära alsters anseende grundar sig mindre
på någon stilens förträfflighet än på en strängt
iakttagen moralitet, i kraft af hvilken de bilda
en god familjeläsning. Förutom ett större antal
romaner märkas de omtyckta novellsamlingarna
Contes de l’atelier, ou Daniel le lapidaire
(1832–33; nyaste uppl. 1874), Les romans de la
famille (1838), Souvenirs d’un enfant du peuple
(1838–41), La gerbée (1861, prisbelönt af Franska
akademien), Les drames de la conscience (1866)
och biografierna Les enfants celebres (1838, 10:de
uppl. 1875; »Historiska minnesteckningar» o. s. v.,
1849; »Namnkunniga barn», 1865). I medarbetareskap
med andra har M. skrifvit äfven en mängd vådeviller
samt åtskilliga rörande dramer, bl. a. Les mystères
du carnaval (1847; »Valentine de Saint Vallier»,
s. å.), Les orphelins du pont Notre-Dame (1849;
»Hittebarnen», s. å.), Marthe et Marie (1851) och
Les fils ainés de la république (1873).
Masson [mässön], David, skotsk literaturhistoriker,
född i Aberdeen 1822, kallades 1852 till professor
i engelska språket och literaturen vid University
college i London samt är sedan 1865 professor i
vältalighet och engelsk literatur vid Edinburghs
universitet. 1859–68 redigerade M. »Macmillan’s
magazine». Han har lemnat värderika bidrag
till de stora britista tidskrifterna och
encyklopedierna. Bland hans arbeten märkas Essays,
biographical and critical: chiefly on english poets
(1856; tillökad uppl. i 3 bd, 1874), British novelists
and their styles (1859), Wordsworth, Shelley, Keats,
and other essays (1874). The three devils: Luther’s,
Milton’s and Goethe’s (s. å.) samt hans mest betydande
verk, Life of John Milton (6 bd, 1858–80), hvilken
lefnadsteckning äfven dröjer utförligt vid alla
tidsomständigheterna och anses för klassisk. Miltons
arbeten utgåfvos af M. 1874 i 2 mönstergilla upplagor.
Massoreter kallas de judiske skriftlärde från
rabbinskolorna i staden Tiberias vid sjön Genesaret,
som sysselsatte sig med samlandet af massora och
sedermera (i 7:de och 8:de årh.) uppfunno ett system
för att i skrift beteckna den på massoran grundade
riktiga läsningen af Gamla testamentets heliga
skrifter. Dessa voro nämligen upptecknade med endast
konsonanter och kunde derför läsas på flerehanda
sätt. Den enda rätta läsningen af denna konsonantiska
text hade dock, alltsedan hebreiskan upphört att
vara ett lefvande språk (i 2:dra årh. f. Kr.),
traditionelt fortplantats genom århundradena utan
skriftlig fixering och var med färre, enstaka och
obetydande undantag densamma i alla synagogor och
rabbinskolor öfver hela Palestina och Babylonien. Den
under tidernas lopp samlade massan af textkritiska
anmärkningar och gällande föreskrifter rörande den
rätta läsningen kallades med ett nyhebreiskt ord
massoret l. massora (»tradition»), och sedan de
med denna sysslande skriftlärde i Tiberias, baale ham-massoret
(»massora-männen»), uppfunnit sitt system att med
vokaler och punkter beteckna den rätta läsningen,
inbegreps äfven denna textens vokalisering under
namnet massöra. Det massoretiska systemet, grundadt
på den äldre, i samma ändamål uppfunna punkteringen af
syriska handskrifter, innehåller särskilda tecken för
alla vokaler samt dessutom likartade, af punkter och
streck öfver, under eller inuti konsonanten bestående
tecken för halfvokaler, aspireradt eller oaspireradt
uttal af vissa konsonanter m. m. De handskrifter och
bibelupplagor, som äro försedda med alla dessa vokal-
och andra läsetecken, kallas derför »punkterade»
eller »vokaliserade», till skilnad från »opunkterad»
eller »ovokaliserad» skrift, som innehåller blott den
konsonantiska texten. Utom detta punktationssystem
(den vesterländska massoran) finnes ett annat
i det närmaste likartadt och sannolikt yngre,
som uppfanns i de babylonska rabbinskolorna och
kallas »babylonsk punktation» (den österländska
massoran). Den senare finnes numera blott i karaitiska
handskrifter och i de för karaitiska judar afsedda
bibelupplagorna. Skilnaden emellan de båda systemen
är for oss oväsentlig. Den massoretiska punkteringen,
som är yngre än talmud, då dess sista redaktion känner
till blott en konsonantisk text, fick sin slutliga
fulländning genom den berömde rabbinen Ben Asjar,
som lefde i Tiberias i början af 10:de årh. Honom
följde troget alla senare judiska textkritici, de
s. k. naqdanim (»punktatorer»), och på de af dem
besörjda handskrifterna hvilar den i våra (kristna
och judiska) bibelupplagor befintliga texten. I de
flesta nu existerande massoretiska handskrifter finnes
massora-samlingen af textkritiska anmärkningar
anbragt i marginalerna, och dervid skiljer man
emellan massora parva (»den lilla m.») och massora
magna (»den stora m.»). Den förra befinner sig
dels på sidomarginalerna, dels emellan de bägge
textkolumner, som innehålla den hebreiska texten
och den arameiska parafrasen (targum), och meddelar
upplysning om läsningen af tvifvelaktiga ord, om
varianter i konsonanttexten, om betydelsen af vissa
egendomligheter i skriften, då somliga bokstäfver
äro större, andra mindre än de öfriga, andra skjutna
uppåt o. s. v. Det vigtigaste af denna massora finnes
äfven i våra bibelupplagor i de noter under texten,
som innehålla kere (»det lästa», vanligen kalladt
keri, se d. o.). Massora magna befinner sig på öfre
och undre marginalerna och innehåller utförligare
anmärkningar till massora parva. Den massoretiska
vokalsättningen är af stort och bestående värde både
i rent språkvetenskapligt hänseende och såsom den
bästa möjliga kommentar till texten, hvilket dock
icke hindrar, att en nyare tids vetenskapliga kritik
kunnat uppvisa, att på enstaka ställen massoreterna
icke riktigt förstått textens mening. – Såsom den
äldsta och förnämsta massoretiska källan gäller den
efter sina begynnelseord uppkallade skriften Ochla
weochla (från 11:te l. 12:te årh., utg. af Frensdorff
1864). Likaså vigtig är den andra, af D. Bomberg
1524–25 tryckta rabbinska bibeln,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
