Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Masenderan (Masanderan), provins i norra Persien - Masinissa, numidisk furste - Masius, Karl Wilhelm Hermann - Mask, zool. och med. Se Maskar och Masksjukdom - Mask (Fr. masque, Ital. maschera, af Arab. maskharat, upptågsmakare, gyckel), lös-ansigte, falskt ansigte af måladt papp, lärft, vax o. dyl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som rosornas och den eviga vårens land och ännu i
dag af perserna kalladt »Irans trädgård», hade en
synnerligen lysande period under Sjah Abbas den store
(d. 1628), som der anlade trädgårdar och lustslott,
hvilkas storartade ruiner (i Balfrosch, Asjraf,
Farahabad m. fl. st.) ännu i dag väcka beundran. En
med vagn farbar väg finnes knappt. Elburs bildar en
nästan oöfverstiglig vall, utom der tvänne tämligen
goda vägar gå öfver bergskedjan till Teheran.
Masinissa, numidisk furste, uppfostrades i Kartago
och blef trolofvad med Hasdrubal Gisgos sköna dotter
Sophonisbe. Han bistod kartagerna mot Rom i Spanien
efter 212 f. Kr., men blef snart genom Scipio så godt
som vunnen för romarnas sak. Hans fästmö gafs till
äkta åt konung Syphax, hvilken derigenom förmåddes
att öfvergå på kartagernas sida. M. angreps då af
den mäktige Syphax och råkade i fara, men räddade
sig och stred derefter med vexlande krigslycka mot
Syphax, tills Scipio landsteg i Afrika. Då övergick
M. öppet till romarna och lemnade dem kraftigt
bistånd. Syphax tillfångatogs, och M. gifte sig
med Sophonisbe, men då Scipio befallde, att hon
skulle utlemnas till romarna, räckte M. henne
giftbägaren. Efter kartagernas besegrande erhöll
M. Syphax’ rike, och i fredsslutet (201 f. Kr.) ålades
det Kartago att till honom återlemna allt, som blifvit
honom eller hans förfäder fråntaget. Derigenom
gafs anledning till ständiga öfvergrepp från M:s
sida, och när kartagerna anförde klagomål i Rom,
fästes vid dem intet afseende. M., som fått en god
uppfostran och bildning, lyckades gifva sitt rike
stadga och fasthet. Han blef också allt mäktigare,
men inför Rom var han den undergifne tjenaren: »Han
skattade sig lycklig att kunna tjena sina gynnare;
han hade endast nyttjanderätt till riket, hvilket i
sjelfva verket vore Roms egendom». Slutligen blef det
klart, att Rom endast väntade på tillfälle att göra
slut på Kartagos tillvaro. Ett sådant erbjöd sig
snart. Det numidiska partiets i Kartago hufvudman
landsförvisades. M. åtog sig deras sak och slog i
grund kartagernas här (150 f. Kr.). Han ansåg sig nu
säker om sitt rof, men romarna tilläto honom icke
att gripa det, och för M. blef det klart, att han
arbetat blott för Rom. Då kallnade hans vänskap för
denna stat, men icke för familjen Scipio, vid hvilken
han var starkt fäst. Under det tredje puniska kriget
afled M., 149 f. Kr., vid nittio års ålder efter att
ända till det sista hafva bibehållit både själens och
kroppens krafter. Han hade utmärkta egenskaper och
hyste starkt intresse för bildning, men var behäftad
med numidernas vanliga fel, opålitlighet. R. Tdh.
Masius, Karl Wilhelm Hermann, tysk pedagog, f. 1818,
sedan 1862 professor i pedagogik i Leipzig, är
mest känd genom sin i Tyskland vidt spridda tyska
läsebok för högre läroverk samt genom sitt populära
arbete Die thierwelt (1861; 3:dje uppl. 1880;
»Djurriket. Naturhistorisk läsebok», 1863–64).
Mask, zool. och med. Se Maskar och Masksjukdom.
Mask (Fr. masque, Ital. maschera,
af Arab. maskharat, upptågsmakare, gyckel),
lös-ansigte, falskt ansigte af måladt papp, lärft,
vax o. dyl.; ansigtsbetäckning af sammet eller siden,
med utformad näsa och hål för ögonen samt vanligen
ett sidenstycke hängande löst ned öfver mun och
haka (halfmask); maskerad-drägt; person, som bär
mask eller maskeraddrägt; ett vid fäktning nyttjadt
ansigtsskydd af flätad jerntråd och läder (fäktmask);
gipsafbildning af en afliden menniskas anletsdrag,
åstadkommen genom gjutning i en lerform, som tagits
öfver likets ansigte (dödsmask); maskaron (se d. o.);
skådespelarens ansigte sådant det (genom målning, hår-
och skägganläggning o. s. v.) blifvit förändradt
i öfverensstämmelse med rollens kraf; falskt sken,
larv, täckmantel. – Sedvänjan att för vissa ändamål
ikläda sig ansigtsmask har bevisligen varit gängse hos
olika folkslag öfver hela jorden. Genom den senaste
tidens etnologiska forskningar har det uppdagats,
att detta bruk öfverallt haft sitt ursprung
i vidskepliga religiösa föreställningar. Under
kulturens barndomsskeden har den tron varit rådande,
att man genom masker af förskräckande utseende kan
skydda sig mot och bortskrämma de osynliga fiender,
från hvilka naturfolken pläga härleda sådana lifvets
vedervärdigheter som sjukdom, ofärd, missväxt,
förhexning, död. Med masker, som täckte hufvudet, gick
man att möta onda demoner och elementarandar. Af
liknande grunder uppställde romarna i sina
trädgårdar Priapus-bilder och upphängde mennisko-
eller Bacchusmasker i fruktträden. Medusahufvudet,
som gudinnan Athene enligt myten bar på sin sköld,
och hvars anblick ingen fiende uthärdade, är endast
en dylik, ovanligt fasaväckande mask. I de flesta
trakter af jorden hafva ceremonier brukats i syfte
att genom skrämsel betaga de aflidnes andar lusten
att spöka, och i dessa tillställningar har maskering
ingått. Så var fallet vid romarnas stora spökfest
(se Larvae). Med hiskliga masker tågade kineserna
i procession på årets sista dag för att jaga bort
koppornas djefvul, som troddes då söka ut offer för
instundande året. Denna afskräckningskult, som äfven
återfunnits hos vilda stammar i Afrika, Amerika
och Australien, fortlefver ännu på öar i Stilla
oceanen. Den kan spåras i de gamle kelternas och
germanernas majfester, vid hvilka en med löf höljd
kämpe dref på flykten en annan, som föreställde
vinter och sjukdom. De forntida svärdsdansarna
betecknade äfven ett hot, riktadt mot osynliga
skadeandar. Hos de aleutiska öarnas befolkning fingo
de döde alltid ansigtsmasker med sig i grafven,
på det att de icke under vägen till andra verlden
skulle skadas af mötande demoner. Dylika skyddsmasker
(Anubis-hufvud) lade egypterna hos den döde, för att
han måtte slippa lyckligt förbi portvaktaren. Till
samma föreställningskrets höra uppenbarligen de
guldmasker, som påträffats i grafvar i Kujundsjik,
Kertj och Mykene, samt masker af koppar (trä), från
Mejico, och af polykrom lera, från Kartago. – Den
mot demoner stridande maskbäraren hade till medkämpar
sjelfva gudarna. Denna tro var anledning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
