Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin den helige ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svågern, Lippo) finnes nu i Uffizi i Florens. År 1339
kallades Simone under Benedictus XII till det påfliga
hofvet i Avignon, der han stannade till sin död och
med tillhjelp af sin broder Donato utförde många
arbeten. Af väggmålningar finnes der ännu i behåll en
Madonna med änglar och andra figurer inom bågfältet
öfver katedralens portal, hvarjämte i påfliga
palatsets konsistoriesal ses en rad af profetfigurer
samt i påfliga kapellet Johannes Döparens och Petrus’
legender samt passionshistorien. Slutligen veta
vi genom Petrarcas sonetter, att Simone på ett
förträffligt sätt utfört ett porträtt af madonna
Laura. C. R. N.
Martinus de Dacia (egentl. Morten Mogensen),
dansk lärd i 13:de och 14:de årh., studerade i
Paris och uppfann ett dialektiskt system, kalladt
»Modi significandi» l. »Modi Martini», hvilket
under en lång följd af år föredrogs i alla skolor,
men sedermera föll i fullkomlig glömska. M. blef
kanik i Roskilde samt kansler hos Erik Menved och
sändes 1296 till Rom för att försvara konungen mot
ärkebiskopen Jens Grand. Död i Paris d. 10 Aug. 1304.
E. Ebg.
Martinus Gallus, polsk krönikeskrifvare i början af
12:te årh., till börden sannolikt italienare, var
kaplan hos konung Boleslav III. Han skref i svulstig
stil, till lofprisande af sin herres krigsbedrifter,
en Chronica polonorum (aftryckt i Pertz’ »Monumenta
Germaniae historica», T. IX).
Martinus Oppaviensis. Se Martin från Troppau.
Martinus Polonus. Se Martin från Troppau.
Martius, Karl Friedrich Philipp von, tysk
naturforskare, f. i Erlangen 1794, blef 1814
med. doktor derstädes och anställdes s. å. vid den
bajerska vetenskapsakademiens nyanlagda botaniska
trädgård i München. 1817–20 deltog han jämte
en annan af denna akademis tjenstemän, zoologen
J. B. v. Spix, i den från Österrike utsända märkliga
vetenskapliga expeditionen till Brasilien. De
båda bajerske vetenskapsmännen genomströfvade
derunder den sydamerikanska kontinentens östra del
från Rio de Janeiro till Amazonflodens mynning
och sträckte sina forskningar uppför denna flod
till gränsen mot Peru. M. blef 1826 professor
i botanik vid det då till München flyttade
Ludvig-Maximilians-universitetet samt 1832 högste
vårdare af bajerska vetenskapsakademiens botaniska
institution och 1840 sekreterare i akademiens
matematisk-fysikaliska klass. 1854 lemnade han de
förstnämnda befattningarna. Död i München 1868. En
värdefull beskrifning öfver den brasilianska
forskningsresan lemnade han, till en början i
förening med Spix (d. 1826), i det äfven i stilistiskt
hänseende utmärkta arbetet Reise in Brasilien (3 bd,
1823–31; med atlas). Såsom sjelf egentligen endast
systematiker och deskriptiv botaniker förenade han med
sig utmärkta specialister till bearbetande af resans
rikhaltiga botaniska utbyte, detta dock mindre för
de först afslutade arbetena Nova genera et species
plantarum (3 bd, 1824–32; med 300
kolorerade planscher) och Icones plantarum
cryptogamicarum (1828–34; med 76 pl.) än för de
monumentala verken Historia naturalts palmarum (3 bd,
1823–50; med 235 pl.) och Flora brasiliensis. Detta
sistnämnda praktverk, i hvilket en mängd framstående
fackmän behandlat de särskilda växtfamiljerna,
räknade vid M:s död 46 häften (utg. 1840–68), i hvilka
omkr. 8,000 arter voro beskrifna och omkr. 1,400
afbildade. Arbetets utgifning öfvertogs då af M:s
siste medhjelpare, A. W. Eichler (97:de häftet utkom
1886). Af M:s öfriga botaniska arbeten innehåller
ett, Conspectus regni vegetabilis (1835), utkastet
till ett nytt botaniskt system, hvilket dock ej vann
vidare spridning. Bland andra skrifter af M. märkas
hans Beiträge zur ethnographie und sprachenkunde
Amerikas (1867) och hans utmärkta minnestal öfver in-
och utländska ledamöter af Münchenakademien. M. var
sedan 1837 medlem af svenska Vetenskapsakademien och
sedan 1860 af Vetenskapssocieteten i Upsala.
Martofva. Se Hår, sp. 241, och Mara.
Martos, stad i spanska prov. Jaen (Andalusien), 25
km. s. v. om Jaen. 14,654 innev. (1877).
Vinodling.
Martss, Ivan Petrovitj, rysk bildhuggare, f. 1752,
d. 1835, blef 1764 lärjunge vid konstakademien i
Petersburg och erhöll 1773 resestipendium till
Rom, der han med ifver studerade antiken under
Mengs. Efter sin återkomst hem blef han ledamot
af akademien och 1814 dess rektor. Hans arbeten
lofordas såsom vittnande om talang, men anses visa
föga smak och för stor brådska i utförandet. Af dem
må nämnas minnesvårdar öfver storfurstinnan Alexandra,
i Pavlovsk, öfver kejsar Pauls gemål samt öfver furst
Potemkin och skalden Lomonosov.
Martynia L., bot., ett egendomligt växtslägte
inom nat. fam. Pedalinece R. Br., kl. Didynamia
L. Blomfodret är femklufvet, blomkronan läppformig,
gapande. Pistillens märke är känsligt och sluter
sig vid beröring. Frukten är en trerummig kapsel
med vedartade väggar och en hård, utdragen spets,
böjd likt stengetshorn. (Deraf växtens tyska
namn gemshorn.) M. annua L. (M. proboscidea
Glox.) tillhör ursprungligen Louisiana, men odlas
flerestädes äfven uti Italiens trädgårdar för de
rätt vackra blommorna och de underliga frukterna,
hvilkas frön innehålla växtslem och af denna orsak
användas till simmiga, lenande drycker i katarrer.
O. T. S.
Martyr (Grek. martyr, vittne), en person,
som med känbara uppoffringar bär vittne om hvad han
anser vara sanning; i synnerhet den, som uppoffrar
sitt lif hällre än han förnekar sin religion;
blodsvittne. I kyrkohistorien nyttjas benämningen
martyrer särskildt om dem, som under folkmassornas
eller de romerska myndigheternas förföljelser mot
de kristne läto sitt lif för sin tro. – Den förste
martyren, protomartyr, såsom den katolska kyrkan
nämner honom, var diakonen Stefanos, hvilken omkr. år
36 e. Kr. stenades i Jerusalem. I större mängd ledo
de kristne martyrdöden först under Nero, hvilken på
dem ville skylla den stora branden i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
