Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mardefeld ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enskilda staten har öfver den del af hafvet, som
sköljer dess kust. – Vid fråga om huru långt denna
territorialhöghet skall sträcka sig har anspråk
på »mare clausum» i en annan mening uppstått. Den
enskilda staten gör nämligen anspråk på suveränitet
öfver ej allenast det öppna kustvattnet såsom staten
tillhörande sjöterritorium inom de gränser, som
folkrätten uppställt, nämligen 1 sjömil ut i hafvet,
utan äfven, der hafvet gör inskärningar, de hafsvikar,
redder och hamnar, som omslutas af dess territorium,
så snart inloppet till dessa vikar och bukter
beherskas af staten, äfvensom sund och andra trängre
vatten emellan vatten, som beherskas af en och samma
stat (s. k. narrow and adjacent seas), t. ex. S:t
Georgskanalen emellan Storbritannien och Irland. Nu
kunna emellertid dessa trängre vatten eller sund, som
skölja samma stats kuster och af en och samma eller
af två stater beherskas, utgöra förbindelsemedel
emellan två haf. Huru skall det då gå med hafvets
frihet? Enligt gällande folkrätts grundsatser utgör
sundets eller sundens genomsegling en rätt för
alla staters sjöfarande. Men det kan ock hända, att
innanför det af en stats kanoner beherskade sundet
ligger ett från de stora verldshafven skildt haf,
hvars kuster tillhöra samma makt eller makter, som
beherska sundet. Öfver ett sådant haf har den eller de
stater, som beherska sunden, och hvilkas territorium
omgifver samma haf, velat göra samma rätt gällande som
öfver insjöar eller flodområden och göra det till ett
mare clausum. Sådana anspråk läto sig af höra 1780 för
Sveriges, Danmarks, Preussens och Rysslands räkning
med afseende på Östersjön, ehuru utan påföljd. Sådana
anspråk kunde Sverige med mera skäl göra gällande på
Bottniska viken på den tid Finland var förenadt med
Sverige. Det haf, hvarom frågan rörande mare clausum
synnerligast vändt sig, har varit Svarta hafvet,
öfver hvars kuster Turkiet länge ensamt herskat, på
samma gång denna makt i Dardanellerna och Bosporen
har nyckeln till detta haf. Äfven sedan Ryssland
blifvit herskare jämte Turkiet öfver Svarta hafvets
kustland, hafva anspråken på detta haf såsom mare
clausum vidhållits till förmån för dessa båda stater
gemensamt. Efter hand blef emellertid rättigheten
till sjöfart för andra nationer medgifven och
uttryckligen erkänd i fördraget i Adrianopel 1829;
men hafvet fick ej begagnas för främmande krigsskepp,
hvilka ej fingo ingå i Dardanellerna utan särskild
autorisation. Detta erkändes i konventionen i London
d. 13 Juli 1841. Genom Parisfreden 1856 förklarades
Svarta hafvet helt och hållet neutralt, så att icke
en gång kuststaterna der egde hålla flottor. Sedan
Ryssland frisagt sig från de i Parisfreden i detta
hänseende åtagna förpligtelser, blef på konferensen
i London 1871 denna Svarta hafvets neutralisation
upphäfd, med bibehållande af dess tillslutning
för främmande krigsfartyg, Porten dock obetaget att
öppna Dardanellerna för allierade och vänskapligt
sinnade staters krigsfartyg, när Porten så ansåge
nödigt för att garantera fullgörandet af Parisfredens
stipulationer. Med hänsyn till det erkännande
grundsatsen om hafvets frihet nu vunnit kan man ej
anse såsom slutna haf, öfver hvilka kuststaterna
hafva eganderätt, andra saltvattenområden än
sådana, som likt Kaspiska hafvet äro omgifna af en
eller flere staters kuster, så att ett sammanhang med
verldshafvet genom en naturlig vattenväg ej eger rum.
H. L. R.
Mared, ort i Halland. Se Fjelgime fjerding.
Marées [mare], Georg de, historie- och porträttmålare,
född i Stockholm d. 29 Okt. 1697, var 1710–24 i
lära hos sin morfaders broder, den berömde Martinus
Mijtens, och fick mot slutet af sin långa lärotid
måla en mängd porträtt (det uppgifves omkr. 120) af
kungliga och förnäma personer. Ej få af dessa bilder
förvaras å Gripsholm eller i enskilda samlingar och
förråda stor begåfning samt en redan ganska utbildad
teknik. I de äldre af dem närmar han sig mer till
sin läromästare, med en varm, mättad färg och en
ganska fri penselföring. De yngre (omkr. 1722–23)
äro hållna i en kallare, mer åt violett och grått
dragande ton samt särdeles prydliga i fråga om
bisakerna. Qvinnobilderna lyckades honom bäst. Hans
ovanliga skicklighet gjorde, att han fick anbud om
fri resa till Italien »på hofvets bekostnad», som det
heter, d. v. s. med offentligt understöd. Men han
afböjde anbudet och begaf sig i Jan. 1724 utomlands,
i förhoppning om att kunna lefva på sin konst. I
Mars s. å. kom han till Amsterdam och stannade der
året ut samt skördade riklig vinst. Öfver Nürnberg
och München styrde han kosan till Venezia, der
han någon tid studerade, samt kom 1726 till Rom,
målet för hans färd. Der uppehöll han sig ett par
år, men råkade, till följd af sitt religionsnit, att
ådraga sig ledsamheter och begaf sig i hast åter till
Venezia. 1728 kom han till Augsburg och stannade der,
tills ett porträtt, som han målat, föranledde hans
kallelse till München, der han sedan bosatte sig och
1730 öfvergick till katolska religionen. Der fortfor
han att arbeta som porträttör af stort anseende,
men mottog då och då kallelser till furstliga hof
för att utöfva sin konst. Så vistades han 1745–49
i Bonn hos kurfursten af Köln, 1752 i Kassel, der
han målade landtgrefliga familjen, 1753–54 åter
i Bonn, 1763 hos furst-biskopen af Würzburg och
1767 hos kurfursten af Mainz. Han erhöll frikostiga
belöningar och titeln af kurfurstligt råd. Sina
sista år framlefde han i ro i München, der han
afled 1775. Bland hans mångtaliga arbeten under det
halfsekel han vistades utomlands omtalas bilder af
femtio furstliga personer samt hundratal af enskilda,
dessutom 33 större historiemålningar, bland hvilka
flere altartaflor. Naturligen hafva ytterst få bland
dessa kommit till Sverige. Hans egen bild (Hammers
samling) samt porträttet af hofrådet Arckenholtz
(Upsala museum) kunna nämnas bland dem. M:s kolorit
under detta långa skede är djupare och varmare,
än den han i Sverige utvecklade. Merendels har den
en dragning åt gulbrunt. Teckning och anordning äro
förträffliga samt accessoarerna af denna lifliga och
något bullrande hållning, som utmärka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
