Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manfred ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
odladt öfverallt inom det varmaste
jordbältet. Mangofrukterna äro gula stenfrukter,
vanligen af ett gåsäggs storlek, men äfven af somliga
afarter ännu större. De äro värderade bordsfrukter
för den angenäma, söt-syrliga smaken af det saftiga
fruktköttet, men framkalla lätt diarré och hudutslag
hos den ovane. De innehålla socker, citronsyra och
växtslem samt användas till beredning af ett slags
fruktvin och ättika. Kärnorna (fröna) äro bittra,
garfsyrehaltiga och användas till beredning af
skrifbläck; de verka maskdödande. I barken finnes
en brun, skarp och bitter, men välluktande saft,
som gör barken användbar mot akuta tarmkatarrer. De
unga, starkt luktande bladen begagnas mot hosta och
andtäppa; vatten, som fått stå och draga lösliga
ämnen ur äldre blad, gör tjenst som gurgelvatten. Ur
veden destilleras en välluktande, bittert och skarpt
smakande flyktig olja, som användes mot specifika
hudutslag. O. T. S.
Mangin [manssjä’ng], Arthur, fransk populärvetenskaplig
skriftställare, f. i Paris 1824, idkade kemiska
specialstudier i Paris, när han 1848 drefs att taga
en verksam del i Februarirevolutionen. Derefter
utarbetade han för olika pressorgan allmänfattliga
uppsatser i naturvetenskapliga ämnen. I bokform
har han utgifvit bl. a. de omtyckta illustrerade
arbetena Les savants illustres de la France (1856;
2:dra uppl. 1865), Voyage scientifique autour de
ma chambre (1862), Les mystères de l’océan (1864;
3:dje uppl. 1866), L’air et le monde aérien (1865),
Les jardins (1867, ett storartadt praktverk), Pierres
et métaux (1871) och L’homme et la bête (1873).
Mangkassarer. Se Mankassarer.
Mango, zool. Se Lampornis.
Mangold, Karl Ludwig Amand, tysk tonsättare, f. 1813
i Darmstadt, der han 1839 öfvertog direktionen af
musikföreningen, 1848 blef hofmusikdirektör och
1869–75 ledde »Mozartverein». M. är mest känd genom
sina mansqvartetter, som ega naturlig uppfinning och
flygt (»I skogen» m. fl.), men har äfven komponerat
visor, oratorier, operor, kantater, konsertdramer,
symfonier och kammarmusik. A. L.
Mangoldt, Hans Karl Emil von, tysk nationalekonom,
f. 1824, d. 1868, blef 1858 e. o. professor i
Göttingen och 1862 ordin. professor i Freiburg. I
sina arbeten Die lehre vom unternehmergewinn
(1855) och Grundriss der volkswirthschaftslehre
(1863; 2:dra uppl. 1871) samt i vigtiga artiklar i
Bluntschlis och Braters »Deutsches staatswörterbuch»
gaf M. förträffliga framställningar och utläggningar
af de då förherskande nationalekonomiska teorierna,
hvilka i England hade sin förnämsta representant i
John Stuart Mill. För »Bibliothek der gesammten
handelswissenschaften» skref M. en för en större
allmänhet afsedd framställning af nationalekonomien.
Mangor, Ane Marie, född Bang, dansk författarinna,
f. i Köpenhamn 1781, var 1800–12 gift med
grosshandlaren V. N. Mangor och dog 1865. Hon utgaf
1837 en Kogebog for smaa husholdninger, som vann en
mycket stor spridning (27:de uppl. 1885) och erhöll en
fortsättning 1841 (19:de uppl. 1885). Derjämte
författade hon en Syltebog (1840; 21:sta
uppl. 1884) och några mindre berättelser (»af en
bedstemoder»). Flere af M:s arbeten äro öfversatta
till svenska. E. Ebg.
Mangoträd. Se Mangifera.
Mangrove-skogar. Se Rhizophoreae.
Mangskog (ej Magnskog), socken i Värmlands
län, Jösse härad. Areal 11,553 har. 2,248
innev. (1884). Annex till Brunskog, Karlstads stift,
Jösse kontrakt.
Mangustslägtet, Herpestes, zool., hör till skunkdjurens
familj (Viverridae) inom rofdjurens ordning och
däggdjurens klass. Arterna hafva långsträckt,
valsformig kropp, litet eller medelstort hufvud med
tillspetsad nos, korta och rundade öron, låga ben,
trubbiga, icke indragbara klor, nakna eller glest
hårbevuxna fotsulor, utåt afsmalnande svans samt
sträf och långhårig pels. De talrika arterna äro
hemma i södra Asien och i Afrika, en art äfven i
södra Europa. De lefva af foglar, möss och insekter
samt uppsöka sitt byte om dagen. – Mest bekant är
ichneumon eller faraokatten (se d. o.). – Mungon,
H. griseus, är hemma på Indiens fastland och gör
mycken nytta genom att döda giftiga ormar, hvilkas
bett icke synas skada honom. Han är ljusgrå, spräcklig
af silfvergrått, med svartaktiga ben samt röda kinder
och strupe. Svansen saknar hårqvast. Nosen är liksom
hos följande art kort, undertill glatt och försedd
med en naken midtfåra. Kroppens längd stiger till
50 cm. och svansens till nästan lika mycket. – Melon
l. meloncillon, H. Widdringtonii, har kortare samt
svart- och hvitspräcklig pels, nosen, fötterna och
svansspetsen svarta samt framhalsen och underlifvet
nästan nakna och saknar svanstofs. Kroppen är 60
och svansen 50 cm. Arten är hemma i södra Spanien. –
Krabbmangusten, H. cancrivorus, finnes i Nepal samt
lefver af krabbor och kräftor. Färgen är ofvan rödgul,
med inblandadt gråbrunt, undertill och på benen
mörkbrun; på öfre kroppsdelarna och svansen gå några
mörka streck. Kroppens längd är 60 och svansens 40 cm.
C. R. S.
Manhattan [mänhä’tten], en 22 km. lång och på några
ställen 3,5 km. bred ö i öfre änden af Newyorkviken,
begränsas i v. af Hudsonfloden, i ö. af East river
samt skiljes från fastlandet i n. ö. och n. af
kanalerna Harlem river och Spuyten Duyvil creek. Ön,
som till större delen upptages af staden New York, har
sitt namn efter en indianstam, som bodde der före
holländarnas ankomst.
Manhem (Fornnord. Manheimar), Nord. mytol., kallas i
en sång af Eyvind Skáldaspillir det ställe, hvarest
Njärd och Skade (se d. o.) bodde. – Uti Heimskringla
förekommer M. såsom en benämning på Svithjod. I nyare
skrifter användes ordet någon gång såsom liktydigt
med Midgård (se d. o.). Th. W.
Manhemsförbundet, ett ordenssällskap för
patriotisk-moralisk uppfostran, stiftades i
Stockholm 1815 af skalden K. F. Dahlgren och
A. J. D. Cnattingius (sedermera kyrkoherde), hvilka
då voro lärare i en skola, som förestods af A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
