Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandeville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
död, fa-ro-ke, döda. Genus saknas alldeles. Plural
uttrycktes ursprungligen icke, sedermera
uppkom ändelsen -lu, t. ex. Mande: mo, person,
pl. molu. Egentligen saknas äfven kasus; dock antydes
subjektet med en efterföljande demonstrativ stam ra,
t. ex. kai ra fa, mannen dog. Mellan två substantiv
betecknar samma stam genitiv, t. ex. kai ra deng;
mannens son. Särskildt karakteristiska för denna
språkgrupp äro pronomina possessiva. De uttryckas
antingen genom samma ord som de personliga Pronomina,
t. ex. na, jag, ja, du, a, han, moa, vi, na musu,
min fru, ja (a, moa) musu, din (hans, vår) fru,
eller med prefigering af de i de personliga pronomina
ingående stammarna (n, i etc.), t. ex. n-fa, min far,
i- (a-, mu-) fa, din (hans, vår) far. Så uttryckas
äfven personerna i verbet, t. ex. af ro, säga, n-ro,
i-ro, a-ro, mu-ro, jag (du, han, vi) säger, eller
på förra sättet na je, a je, moa je, jag (han,
vi) ser. Plural uttryckes således icke i verbet
(liksom i talsvenskan), och olika tempora betecknas
genom partiklar eller hjelpverb. Jfr Steinthal:
»Die mandenegersprachen» (1867). H. A.
Mandeville [mä’ndvill], Jehan de, engelsk
resande. Underrättelserna om hans person och hans
resor äro så dunkla och tvifvelaktiga, att man
t. o. m. haft skäl att betvifla sjelfva existensen af
hans person. Enligt vanliga, men obevisade uppgifter
föddes M. i S:t Albans omkr. 1300 och skall hafva
dött i Liége 1372 (eller 1362). Enligt uppgift i
företalet till hans resebeskrifning började han
sina resor 1322. De skulle hafva sträckt sig öfver
Turkiet, Mindre Asien, Armenien, Tatariet, Persien,
Syrien, Arabien, Egypten, Libyen, en stor del af
Etiopien, Kaldéen, Amazonien, Indien och många land
deromkring. En liten del af arbetet kan vara en frukt
af verkliga resor och vistelse i östern, nämligen den,
som handlar om Heliga landet och om de olika vägar,
som leda dit, om Egypten och i allmänhet hvad vi mena
med Levanten. Större delen är afskrifven efter resande
munkars fabelaktiga skildringar, i synnerhet de mer
aflägsna resorna, som sträckte sig från Trapezunt
till Orinus, Indien, Indiska arkipelagen och Kina
samt tillbaka igen till vestra Asien. Berättelsen om
sina äfventyr, som han författade efter sin hemkomst,
1357, skref M. på franska språket. Den första tryckta
upplagan utkom på franska i Lyon, 1480, en tysk
öfversättning i Augsburg 1481, en annan i Strassburg
1484. För öfrigt har boken blifvit öfversatt på
latin och många lefvande språk. En nyare upplaga af
den engelska öfversättningen Voyage and travayles
of Sir John M., med inledning, noter och ordbok,
utgafs i London af Halliwell. A. B. B.
Mandeville [mä’ndvill], Bernard de, engelsk humorist
och skriftställare i etiska ämnen, f. i Rotterdam
1670, d. i London 1733, tog 1691 med. doktorsgraden
i Leiden och blef kort derefter naturaliserad
i England. Under brinnande valkampanj 1705, då
spörsmålet huruvida hertigens af Marlborough krig mot
Frankrike borde fortsättas stod på dagordningen samt
de fredsvänlige tories beskyllde hertigen och
ämbetsmännen för besticklighet och underslef, skref
M., som höll sig opartisk, sin uppseendeväckande
humoristiska satir The grumbling hive, or knaves
turned honest (400 knittelvers), hvarest han
framkastade den paradoxen att de enskilde medborgarnas
fel och laster (egennytta, ärelystnad, lyxbegär
o. s. v.) lända till det allmännas välfärd. Om alla
menniskor förvandlades till dygdemönster, skulle
kultursamhället förtvina. Denna sats utvecklade
M. klarare i de till 1714 års uppl. fogade tilläggen
Remarks och Inquiry into the origin of moral
virtue. Till uppl. af 1723 fogades ytterligare
Essay on charity schools (ironi öfver en då modern
form af välgörenhet) och Search into the origin of
society, hvarest han spefullt bekämpar de alltför
optimistiska åsigter om menniskonaturen, som
Shaftesbury kort förut framställt. M:s fem nämnda
skrifter äro sammanslagna under titeln Fable of the
bees (6:te uppl. 1732). Boken dömdes att brännas af
bödeln. M. visar sig i densamma såsom en skarp och
liflig iakttagare af verlden, sådan den är. Bland
hans öfriga skrifter må anföras Of the hypochondriack
and hysterick passions (1711), i hvilken han utdömer
den spekulativa terapevtiken och förordar omsorgsfull
diagnos.
Mandi, britisk vasallstat i kejsaredömet Indien,
på södra sluttningen af Himalaja. Det bildar
en del af de s. k. »Trans Sutlej highlands»
(Höglanden på andra sidan Satledj), hvilka lyda
under Pandjab, samt beherskas af en radjputfurste,
hvilken betalar 10,000 pd st. årligen till indiska
regeringen. M. har en areal af 3,100 qvkm., med
147,017 innev. (1881). Hufvudstaden M. ligger vid
floden Bias.
Mandibel (Lat. mandibula), anat., underkäke. Se
Käke, Maxill. – Zoologerna hafva gifvit det öfversta
paret af käkar hos insekterna namnet mandibler. Dessa
käkar framspringa under öfverläppen och röra sig mot
hvarandra från sida till sida. De utgöras af två,
oftast tångformiga tuggverktyg, hvilka vanligen äro
ganska starka och kunna kraftigt sönderdela födan
eller andra föremål. Mandiblerna sakna s. k. palper,
eller små känselspröt, som deremot tillhöra
underkäkarna eller maxillerna. Hos en del större
skalbaggar (ekoxen m. fl.) utväxa mandiblerna (hos
hannen) till framsträckta bildningar, liknande greniga
horn. I vissa insektordningar ingå mandiblerna, till
formen mycket förändrade, i dithörande djurs sugande
och stickande mundelar, t. ex. hos Diptera. Jfr Mygg.
O. T. S.
Mandingo, den i Europa vanliga, mindre riktiga
namnformen dels för en afrikansk negerstam (se
Mandenga), dels för dess språk (se Mandespråk).
Mandiocca. Se Manihot.
Mandlarna, anat. Se Mandel 2.
Mandolin (Ital. mandola, mandolino),
stränginstrument, liknande lutan, men mindre och
djupare hvälfdt. Mandolinen, som ännu uti Italien,
särskildt i Neapel, är i bruk, liksom hos oss
guitarren, har 4–6 par strängar och spelas med
plectrum. A. L.
Mandomsanammelse. Se Inkarnation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
