Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malajiska arkipelagen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fråntogs dem 1641 af holländarna, hvilka innehade det
till 1795, då engelsmännen bemäktigade sig det och
1824 definitivt kom i besittning af detsamma genom
byte med några områden på Sumatra. – 3. Hufvudstad
i nämnda provins, vid mynningen af floden M., som
delar densamma i två hälfter; på flodens venstra
strand ligger den gamla holländska staden, bebodd
af européer, deraf ännu många portugiser, på högra
stranden den egentliga handelsstaden, som bebos af
kineser och malajer. Befolkningens antal uppgår
till omkr. 20,000. M. var fordom den vigtigaste
handelsstaden på halfön, men har nu öfverflyglats af
Singapur och Pinang. Omsättningen med omgifvande land,
omfattande hufvudsakligen jordbruksalster, har dock
vuxit år från år. 1880 beräknade man exportens värde
till 13,7 mill. kr. och importens till 14,6 mill. kr.
Malakodermer (af Grek. malakos, blöt, mjuk, och
derma, hud), blötdjur (se d. o.).
Malakolit (af Grek. malakos, mjuk, och lithos,
sten), miner., namn på vissa arter af augit- eller
pyroxén-gruppens mineral, hvilka kännetecknas
af ljust grön, stundom hvit, sällan brun färg och
förekomma i stråliga eller stängliga aggregat. Sällan
kristalliserad. Malakolit förekommer företrädesvis på
malmlager, såsom vid Sala (salit), Falun, Persberg,
Arendal, äfven såsom beståndsdel i vissa gneiser och
hornblendeskiffrar. Kristalliserad malakolit benämnes
bajkalit efter fyndorten. Hj. Sj.
Malakologi (af Grek. malakds, blöt, mjuk, och
logos, lära, egentl. läran om blötdjuren), läran
om alla lägre eller enl. de äldre systemen nedanför
blötdjuren stående djurklasser, till skilnad från
malakozoologi l. läran om de egentliga blötdjuren
(se d. o.). O. T. S.
Malakon, miner., benämnas de genom upptagande af
vatten (3–9 proc.) förändrade och delvis förvittrade
varieteterna af zirkon (se d. o.), som förekomma vid
Hitterö i Norge samt flerestädes i Finland, Sachsen
och Ural. Hj. Sj.
Malakov. 1. Bastion vid Sevastopol (se d. o.). –
2. Hertig af M., se Pélissier.
Malakozoologi. Se Malakologi.
Malaks, socken af Korsholms härad och Närpes
domsaga, Vasa län, Finland. Areal 220 qvkm.;
befolkningen svensk, 4,324 pers. (1884). Med kapellen
Petalaks (124 qvkm.; 2,033 innev.) och Bergö (39
qvkm.; 657 innev.) utgör M. ett konsistorielt pastorat
af 2:dra kl., Åbo ärkestift, Vasa Nedre prosteri.
O. I.
Malambobark, Cortex Malambo, farmak., barken
af Croton Malambo Karst., ett träd, som växer i
Venezuela och angränsande trakter af Syd-Amerika
(se Croton). Denna bark kommer i handeln i form
af platta, mer än 5 mm. tjocka stycken, betäckta
med ett ljusgrått, starkt utveckladt korklager,
som bildar stora vårtor. Tvärsnittet visar en
gulaktig, marmorerad yta. Malambobarken saknar de med
färgämne fyllda celler, hvilka utmärka den beslägtade
kaskarillbarken, men är rikare på flyktig olja än
den sistnämnda. Lukten är kanelartad, smaken skarpt
aromatisk och vidrigt bitter. Malambobarken (äfven
ibland kallad melambo) ansågs förr
härstamma från magnoliacéen Drimys Winteri
Mart. (D. granatensis L. fil.), i Brasilien kallad
Casca d’Anta, tapirbark, emedan tapiren skulle
begagna densamma mot diarré och befolkningen deraf
lärt sig att bruka malambobarken mot rödsot,
gula febern o. s. v. Barken är i Venezuela
och Nya Granada ett högt värderadt läkemedel.
O. T. S.
Malangen, en omkr. 80 km. lång fjord i Tromsö amt
(Norge), skjuter in mellan Senjen och Kvalö samt delar
sig i flere armar, af hvilka Nordfjord och Ursfjord
äro de största. O. A. Ö.
Mal à propos [-apråpå], Fr., olägligt, olämpligt,
opassande. Jfr A propos.
Malapterurus. Se Darrmalen.
Malaria (af Ital. mala aria, dålig luft; italienarna
sjelfva säga dock hällre aria cattiva, d. v. s. skämd
luft), med., en grupp af infektionssjukdomar,
som hufvudsakligen motsvarar hvad hos oss kallas
frossa. Hithörande sjukdomar räknas till de
äldsta kända och till de öfver hela jorden mest
utbredda. Redan Protagoras och Celsus lemna
fullständiga beskrifningar. Noggrannast blefvo de
dock studerade, sedan man, i kinabarken, i midten
af 17:de årh. funnit deras suveräna botemedel. Hvad
malarians geografiska utbredning beträffar, har man
funnit, att den går i ett bredt bälte kring hela
eqvatorn, ymnigast och intensivast i de heta zonerna
och aftagande mot de kalla. Den gynnas af värme och
fuktighet samt lucker jordmån med ruttnande organiska
ämnen och trifves hälst i låga sumptrakter med
vexlande grundvattennivå. Den framkallas i synnerhet
under perioder, då en genomdränkt mark torkar ut. I
vissa dylika trakter är den ständigt herskande,
endemisk; på andra ställen uppträder den blott då
och då, d. v. s. är epidemisk, och stundom har den
dragit öfver stora landsträckor som allmänt härjande
farsoter (pandemier). Såsom de förnämsta områden för
malarians endemiska uppträdande må nämnas de tropiska
delarna af Afrikas fastland, i synnerhet Senegals och
Gambias flodområde, hela Guinea-kusten, i synnerhet
i Nigers floddal, äfvensom öarna Fernando Po och
S. Thomas. Gynsammare är förhållandet å Kongokusten
och ju mer man närmar sig Kaplandet, som jämte
S. Helena är nästan alldeles fritt från endemisk
malaria. Ett annat stort malariaområde träffas på
Afrikas östra kust från Delagoa bay uppåt långs
Sofala, Mosambik och Sansibar. Äfven Madagaskars
lägre regioner äro mycket utsatta. Ett tredje
mäktigt malariadistrikt sträcker sig från de vestliga
sluttningarna af Abessiniens högland öfver Nubien
och en stor del af Sudan samt öfver Kordofans och
Darfurs sumpiga dälder till Tsad-sjön, hvars sumpiga
stränder äro bland de allra farligaste. Nildalen
från Kartum till Dongola är äfven mycket utsatt, så
jämväl åtskilliga kustregioner i Algeriet. – I Asien
träffas de mest betydande malariahärdarna på Arabiens
kust utmed Röda hafvet, med undantag af Aden, som är
fritt. Ett annat malariadistrikt sträcker sig långs
Persiska vikens sumpiga kust samt utefter Eufrats och
Tigris’ floddalar upp genom Mesopotamien. I Syrien
träffas malarian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
