Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Macdonald ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ehuru af den utredning, som hittills kunnat
åstadkommas, det nästan med visshet framgår, att
han läst dessa icke på originalspråket, utan i
öfversättning. Men han lefde i ett tidehvarf, som
uti Italien utmärktes ej blott af sitt allbekanta
varma nit för vetenskap och konst, utan kanske
ännu mera af det rörliga politiska lifvet med
dess sammansvärjningar, dess påfveskandaler och
dess invasioner af främlingar. Begåfvad med en
utomordentlig iakttagelseförmåga och en liflig
inbillning, tillbragte han derför sannolikt sin
ungdom icke allenast i sällskap med böcker, utan
i ständiga betraktelser och samspråk öfver de
händelser, som med så svindlande fart inträffade
rundt omkring honom. Visst är, att han redan
vid några och tjugo års ålder af slägten ansågs
mogen att föra hennes talan i en rättssak, och
1498 utnämndes han till förste sekreterare hos
tiomannarådet i Florens, en befattning, som han
innehade till 1512, då statsskicket ändrades och
familjen Medici återkom. Dermed bröts M:s politiska
bana. Han kastades för en kort tid i fängelse och
utstod andra vedervärdigheter, lefde sedan flere år
i förvisning och mycket knappa omständigheter på en
liten landtgård utanför Florens och började först
1520 att åter användas i offentliga uppdrag. Någon
fast anställning hade han dock ej hunnit vinna, när
en ny statshvälfning inträffade. M., som blifvit
så illa behandlad af den mediceiska styrelsen,
hoppades att nu erhålla upprättelse och återfå sitt
förra ämbete. Men denna förhoppning gäckades, och en
annan nämndes i hans ställe. Tolf dagar derefter dog
M., d. 22 Juni 1527. Grämelsen öfver att finna sig
bemött med misstroende och utestängd från den plats,
der han med sin rika erfarenhet kunnat bättre än
någon annan tjena fosterlandet och friheten, hvilka
han älskat så högt, för hvilka han lidit så mycket,
hade antagligen gifvit dödsstöten åt hans redan förut
af mödor och ansträngningar försvagade helsa.
M:s samtid såg i honom ej något annat eller mera
än en qvick karl, en angenäm sällskapsbroder,
en pålitlig vän, en rask och driftig ämbetsman. I
denna sistnämnda egenskap användes han visserligen af
republikens styrelse tidt och ofta i värf, som lågo
öfver hans syssla. Så utförde han t. ex. mångfaldiga
beskickningar till in- och utländska furstar. Men han
vardt aldrig en sjelfständigt ledande personlighet,
och hans praktiska verksamhet, hur berömlig den
än var, lyckades derför ej draga den allmänna
uppmärksamheten på hans statsmannaegenskaper. Dessa
framträda emellertid dess mera lysande i hans
skrifter, som derjämte utmärka sig för en stilistisk
fulländning, hvilken genom sitt exempel kraftigt
bidrog att föra de italienske författarna tillbaka
till större enkelhet och naturlighet och särskildt att
frångå den invecklade periodbyggnad, som, införd af
Boccaccio, varit på modet ända sedan dennes tid. Men
de vigtigaste af M:s skrifter författades under hans
olycksperiod och trycktes ej förr än några år efter
hans död, så att det var först hos efterverlden,
som M. vann sitt rykte. Under långa tider var dock
detta rykte mycket dåligt. Ty dels genom missförstånd,
dels genom afsigtlig vrängning hade man i M:s
skrifter inlagt en annan mening, än författaren
åsyftat. Och så kom det sig, att M. af många ansågs
snart sagdt som en inkarnation af allt ondt och att
en »machiavellistisk» politik vardt liktydig med en
sådan, som saknar sedlig grund och icke skyr några
medel för uppnående af sitt mål. Rätta förhållandet
är, att M. i sin personliga vandel var åtminstone
lika aktningsvärd som de fleste af hans samtida. De
idéer åter, hvilka han förfäktade, voro det italienska
fäderneslandets befriande från utländskt öfvervälde
och dess sammanslutning till politisk enhet – således
just de, hvilkas förverkligande vårt århundrade
fått bevittna. Till deras genomförande syftade alla
hans sträfvanden, och sättet derför hade han funnit
icke genom uppkonstruerande af abstrakta teorier,
utan genom ett omsorgsfullt studium af historien
och tillämpning af henne på de förhanden varande
förhållandena. I sina Discorsi (betraktelser öfver
Livius’ första dekad, afslutade 1516, men sannolikt
påbörjade några år förut) undersöker han således
ursprunget till Roms storhet, jämför dess statsskick
med så väl forntida som moderna staters och kommer
till det resultat, att endast en styrande vilja kan
grunda en enig, stark och oberoende nation, medan det
sedermera blir folkets sak att genom frihet, inhemsk
vapenkraft, offentlig och enskild dygd fullborda och
befästa detta storverk. Men ett fritt folk bör också
vara starkt, och detta leder M. att skrifva sitt
arbete Dell’ arte della guerra (Om krigskonsten),
der han visar hela förderfligheten af att, såsom
man dittills gjort, lita på främmande vare sig hjelp
eller legotrupper, och i stället yrkar på att fostra
italienarna sjelfva till vapnens bruk, till en verklig
folkbeväpning, – något som han också, så vidt honom
förunnades, sökte att praktiskt genomföra. Dessa
tankar återkomma i alla M:s politiska skrifter, men
ingenstädes med större eftertryck än i Il Principe
(1513; »Machiavels Prins», 1757; »N. Machiavelli’s
Furste», 1867). I denna bok inskärper författaren
sina råd om huru en Italiens befriare har att skicka
sig för att kunna utföra sitt värf. Här är det nu i
synnerhet som M. ger hugg på sig. Ty målet syntes
honom så högt och heligt, att enligt hans mening
den, som lyckades nå det, visserligen kunde, om han
vore en dålig menniska, klandras som sådan, men dock
skulle som furste förtjena odödlig ära, äfven om hans
medel icke kunde i allo godkännas af den sedolära,
som gäller för privatpersoner. Det är begripligt,
att dylika åsigter, uttalade utan ringaste spår af
betänklighet, skulle väcka mycken anstöt. Men det
bör anmärkas, att M. icke för dem gjort anspråk på
allmängiltighet, så att hans bok vore att anse som
en codex i statskonst, utan att den tvärtom är en
tillfällighetsskrift, som tar hänsyn allenast till de
dåvarande politiska konjunkturerna. Dessutom visar
historien hurusom ända till den dag i dag är de
störste statsmän icke ansett sig i sina offentliga
handlingar bundna af den vanliga sedelagen (Fredrik
II af Preussen, Napoleon I och III, Bismarck m. fl.),
samt att i sjelfva verket en bestämd skilnad finnes
emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
