Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löwegren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Rügen, och intog ön efter fem veckors
strid. Efter freden (1679) bosatte L. sig på sin
egendom Vejrup, vid Odense, hvilken ännu tillhör hans
ätt. Död d. 2 Mars 1699. E. Ebg.
Löwenhjelm, svensk adlig slägt, härstammar från
värmländske prestsonen Gudmund Nordberg (f. 1656,
d. 1739 såsom f. d. hofrättsrad i Göta hofrätt),
hvilken var sonsons son af en till Sverige inflyttad
vallon. Han adlades 1725 med namnet L. En af hans
söner, Karl Gustaf L. (se L. 1), blef 1747 friherre
och 1762 grefve. Den grefliga ätten utdog år 1861 på
manssidan med Karl Axel L. (se L. 3).
1. Löwenhjelm, Karl Gustaf (han hette före
faderns adlande, 1725, Nordberg; se ofvan), grefve,
kanslipresident, född d. 5 Jan. 1701 på Ströms gård
i Kila socken, Värmlands län, blef, efter akademiska
studier i Upsala (1717–19) och tjänstgöring inom
Göta hofrätt, 1729 häradshöfding »på Dal» och erhöll
1738 transport till dåv. Vester-Sysslets domsaga i
Värmland. Från år 1738 framträder han å riksdagarna
såsom en af hattpartiets mera framstående män, verksam
särskildt i Statsdeputationen. Vid 1740–41 års riksdag
var han ledamot af den krigslystna Mindre sekreta
deputationen och af det förstärkta »Sekretissimum»
samt utsågs till en af de tio deputerade, hvilka,
sedan man beslutit sig för krig mot Ryssland, fingo
i uppdrag att jämte landtmarskalken (Lewenhaupt) på
förhand bestämma fredsvilkoren. Det var L.. som åt de
deputerade uppsatte de tre öfvermodiga skrifvelser,
hvilka förseglade lemnades till regeringen för att
alltefter som kriget artade sig brytas och läggas
till grund för fredsunderhandlingarna. Det herskande
partiet underlät icke att utmärka och befordra en
sådan vapendragare. så mycket mindre som L:s ovanliga
ämbetsmannaduglighet gjorde honom synnerligt lämplig
för högre värf. Han blef bankofullmäktig (1745–51),
en revisionssekreteraresyssla tillskapades åt honom
(1741), han insattes i lagkommissionen (1741–49),
utnämndes 1747 till justitiekansler och friherre,
erhöll s. å. den främsta platsen bland fullmäktige i
det nyinrättade Jernkontoret (han var stor bruksegare
i Värmland) samt utnämndes 1750 till president i
Svea hofrätt och 1751 till riksråd. Han hade vid den
tiden börjat i en och annan fråga skilja sig från
hattpartiets ytterlighetsmän. I rådet förde han vid
många tillfällen den formella laglighetens talan
samt utvecklade stor ifver, då det gällde att till
räddande af rikets ekonomiska ställning inskränka,
senare rent af förbjuda, bränvinsbränningen
samt hämma den tilltagande lyxen. (Den stränga
öfverflödsförordningen af d. 4 Nov. 1756 var ett
verk af L.) Till rådspluralitetens beslut att
indraga Sverige i krig med Preussen (1757) gaf
han visserligen för enighetens skull sitt bifall,
men uttalade otvetydigt och vid flere tillfällen
såsom sin åsigt att rådet i denna sak öfverskridit
sin befogenhet. Också var L. den ende rådsherre,
som undantogs från den skrapa, hvilken vid 1760–62
års riksdag tilldelades rådet. Vid samma riksdag
belönades han med 20,000 dlr s. m. för sitt gagnande
arbete såsom ordförande i den för
kriget inrättade utredningskommissionen. 1762
blef L. grefve och förordnades till ordförande
i lagkommissionen. Till 1765 års ständer, då
mössorna fullständigt togo makten, författade han å
regeringens vägnar den sekreta propositionen öfver
inrikes ärendena, hvilken uppriktigt blottade det
bedröfliga tillståndet. Den 9 Sept. 1765 utnämndes L.,
efter Kl. Ekeblad, till kanslipresident. Hans uppgift
blef nu att utan öfvergifvande af subsidieförbundet
med Frankrike verkställa ett försigtigt närmande
till England och Ryssland. Ett förbund med
England undertecknades också, d. 5 Febr. 1766,
men följden blef, att Frankrike förklarade sig
löst från sina förbindelser. L. afled i Stockholm
d. 7 Mars 1768. – Ryktet om att L. vore mottaglig
för utländskt guld fördunklade i någon mån det
anseende han vann för ämbetsskicklighet, drift,
lärdom och vältalighet. L. var sedan 1746 ledamot af
Vetenskapsakademien och sedan 1762 Lunds universitets
kansler; i sistnämnda befattning verkade han nitiskt
för undanrödjandet af åtskilliga missförhållanden
vid lärosätet. Lofordade äro de tal L. höll vid
tvänne tillfällen, då han nedlade presidiet i
Vetenskapsakademien: Tal om landtskötsel (1751)
och Tal om ungdomens upfostran i ett välbestäldt
regemente (1767). G. V. G.
2. Löwenhjelm, Gustaf Karl Fredrik, grefve,
krigare, diplomat, den föregåendes sonson, son
af hofkansleren, ministern grefve Fredrik Adolf
L. (f. 1743, d. 1810), föddes i Stockholm d. 6
Okt. 1771. Han uppfostrades vid Strassburgs
universitet åren 1781–87 i sällskap med sin yngre
broder Karl Axel och fördes efter återkomsten
hem ut i lifvet under synnerligen gynsamma yttre
förhållanden. Enligt tidens sed hade han redan helt
späd inskrifvits i ett regementes rullor; nu nämndes
han till löjtnant vid Lätta dragonerna och vann jämväl
anställning vid hofvet, i konungens omedelbara närhet,
samt erhöll således rikt tillfälle att utveckla den
ridderlighet och älskvärdhet, som voro utmärkande
drag i hans karakter. Med sitt regemente deltog han
i 1788–90 års ryska krig, derunder avancerande till
ryttmästare. Under åren närmast efter Gustaf III:s
död egnade han sig tämligen odeladt åt krigarens
yrke och tillvann sig genom åtskilliga uppsatser i
rytteritaktiken, tjenstereglementen o. dyl. stort
anseende såsom duglig militär. Praktiskt fick
han tillfälle att visa sig som sådan dels såsom
kavalleri-inspektör 1805–09, dels såsom öfverste
och generaladjutant i Pommern och Lauenburg
1805–06, dels ock i början af Finska kriget 1808
såsom stabschef, till dess han vid Pyhäjoki svårt
sårad föll i rysk fångenskap. Först efter 1809 års
statshvälfning utvexlades han och deltog omedelbart
derefter i expeditionen till Vesterbotten. Det var
dock först Karl Johans ankomst till Sverige och de
omedelbart derpå i rask följd sig utvecklande stora
verldshistoriska händelserna, som gåfvo L. tillfälle
att rätt visa sin begåfning. Sjelf hade han jämte sin
broder vid tronföljarevalet i Örebro 1810 arbetat för
de danska föreningsplanerna och befarat, att Sverige
under en af Napoleons f. d. marskalkar skulle sjunka
ned till ett franskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
