Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länsväsende ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och landbönder, som underkastades en mängd
betungande bördor och tjenstskyldigheter, ofta
blott åsyftande att låta dem känna sitt beroende
af riddaren-godsegaren. Detta förtryck mot de
lägre klasserna var ett af missförhållandena i
feodalstaten, sammanhängande med den grundbrist, som
vidlådde densamma och som bestod i konungamaktens och
dermed statsenhetens och den offentliga myndighetens
svaghet. Ty derigenom var konungamakten ur stånd
att mot de store och små feodaltyrannerna skydda de
svagares rätt eller, för att begagna den svenska
landslagens ord, »rätt och sanning styrka» mot
sjelfsvåld och laglöshet.
I Frankrike, feodalismens vagga, slutade dock
medeltidens samhällsutveckling med konungamaktens
seger öfver den vid kapetingernas tronbestigning
mäktiga feodalaristokratien. Dertill samverkade
en mängd omständigheter, såsom kronans långvariga
ärftlighet inom den kapetingiska ättens äldsta gren
(987–1328), det kraftfulla och klokt beräknande sätt,
hvarpå flere regenter (t. ex. Ludvig VI, Ludvig den
helige, Filip den sköne och Ludvig XI) förstodo
att häfda konungamaktens intressen, indragningar
och hemfall af en mängd stora län, som förvandlades
till kronodomän, samt de verksamma bundsförvandter
konungamakten fick i sin strid med feodalismen dels
i köpstadsmännen, »tredje ståndet», som under 12:te
och 13:de årh. småningom lyckades frigöra sig från
de feodale seigneurernas tryckande ok och vande sig
att betrakta konungen såsom sin naturlige beskyddare
mot dem, dels i de rättslärde, som, genomträngda af
den romerska kejsarerättens grundsatser, i Frankrike
liksom annanstädes, förde monarkiens talan mot alla
täflande anspråk. Äfven den väckelse, som »Orleanska
jungfruns» uppträdande (1429–31) gaf den franska
nationalandan, kom den franska konungamakten till
godo, i det att franska folket under den nationella
kampen mot det hotande engelska öfvrerväldet lärde sig
att betrakta sin konung såsom representanten för den
nationella statsenhet, som det feodala samhällsskicket
hotat spränga. Den årliga skatt (la taille), som
ständerna 1439 beviljade konungen till underhåll
af en stående här, gaf derjämte konungamakten för
framtiden ett vapen i händerna mot sjelfrådiga och
upproriska stormän. Jfr Filip, franska konungar, 4,
Frankrike (Historia) och Ludvig, franska konungar,
6, 9 och 11. – Till den för konungamakten lyckliga
utgången af striden mot den mäktiga länsaristokratien
i Frankrike bidrog äfven i väsentlig mån feodalismens
eget inre förfall. Inom denna förlorade sig nämligen
alltmer den ridderliga, krigiska anda, som utgjort
dess lifsprincip. Framför att göra krigstjenst
föredrogo vasallerna alltmer att derifrån friköpa
sig med penningar. Konungarna å sin sida föredrogo
att föra krig med värfvade legotrupper framför att
uppbåda den otympliga feodalhären, som, när den korta
tjenstetiden var tilländalupen, blott med svårighet
kunde förmås att qvarstanna under fanorna. Dertill
kom, att krutets uppfinning medförde en omhvälfning
i krigföringen, som i
sin mån blef ödesdiger för den feodala härens
kärna, det pansarklädda ridderskapet. – Men om ock
feodalismen såsom politisk makt var bruten i Frankrike
vid medeltidens slut, så egde den dock fortfarande
bestånd såsom social institution, i det en mängd
feodala företrädesrättigheter och bördor qvarstod,
af hvilka de förre kommo de båda högre stånden
(adel och prelater) till godo, de senare tryckte
företrädesvis den jordbrukande befolkningen. Det var
först den Frankrikes hela författning omskapande
Konstituerande nationalförsamlingen (1789–91),
som upphäfde dessa och öfver hufvud afskaffade alla
qvarlefvor af feodalismen.
I motsats till förhållandena i Frankrike utvecklade
sig i Tyskland det splittringsfrö, som feodalismen
innehöll. Dertill bidrogo förnämligast de tyske
konungarnas strider med påfven och inblandning
i Italiens angelägenheter, hvarigenom de tyske
vasallerna fingo tillfälle att utvidga sin
makt. Denna det tyska rikets under hela medeltiden
fortgående upplösningsprocess påskyndades ytterligare
genom reformationen och de så godt som suveräna
rättigheter, som i westfaliska freden tillerkändes
de tyske furstarna. Men deremot sökte och lyckades
till stor del desse att hvar och en inom sitt område
genomföra den moriarkiska principen samt mediatisera
det omedelbara riksridderskapet och de omedelbara
riksstäderna. Denna utveckling fick sin afslutning
genom det tysk-romerska kejsaredömets upphäfvande,
år 1806, och det tyska rikets senare återupprättande
såsom ett tyskt statsförbund af suveräna furstar
och städer 1814–15. Sålunda slutade der länsstatens
historia med statens söndersprängning. Såsom social
institution har feodalismen äfven der rönt inflytelsen
af franska revolutionens grundsatser.
I England fanns det visserligen länsväsende redan
hos angelsachserna, men det feodala länsväsendet
infördes der först vid den normandiska eröfringen
genom Vilhelm Eröfraren (1066–1087). Han gaf åt
sina »baroner» icke så stora, sammanhängande län,
som baronerna på fastlandet med tiden erhållit,
och han lät äfven undervasallerna aflägga trohetsed
till konungen. Dessa omständigheter jämte den länge
rådande rivaliteten emellan angelsachserna och den
invandrade normandiska adeln, hvaraf konungarna i
nödfall kunde betjena sig för att hos de förre söka
ett stöd mot den senares hersklystnad, gjorde att den
engelska feodaladeln aldrig blef så mäktig som den
franska. Han måste derför i striden med konungamakten
söka ett stöd hos städerna och landskommunerna,
hvilkas ombud en upprorisk storman, Simon af
Montfort, grefve af Leicester, 1265 inkallade i
parlamentet. Derigenom fick detta betydelsen af
en riksdag, en folkrepresentation, som redan under
medeltiden förvärfvade de tre vigtiga konstitutionella
rättigheterna: skattebevillningsrätt, deltagande i
lagstiftningen och rätt att ställa konungens ministrar
till ansvar. Sålunda framgick i England ur medeltidens
strider emellan konungamakten och feodalismen ett
konstitutionelt samhällsskick, och konungamakten,
försvagad genom striderna mellan »röda och hvita
rosen» (1455–85), vann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
