Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lykantropi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
12 år (från 338 f. Kr.), då han stod i spetsen för
Athens statshushållning, bragte han de genom de
föregående tidernas misshushållning och demagogiska
lättsinne grundligt förstörda finanserna åter
i ett blomstrande skick, använde stora summor
på iståndsättandet af flottan, skeppsvarfven,
arsenalen m. m. och kunde derjämte bereda tillgångar
för utförandet af många storartade, till stadens
gagn och förskönande afsedda praktbyggnader. Hans
fosterlandsälskande och gagnerika verksamhet har
i senare tider fått en ny belysning derigenom att
man återfunnit några på denna syftande inskrifter,
bl. a. ett 307 f. Kr. fattadt folkbeslut rörande en
hyllningsgärd åt L:s minne. Redan i lifvet belönades
han flere gånger genom offentliga ärekransar. Han
torde hafva dött omkr. 324 och begrofs på statens
bekostnad vid vägen till Akademeia. – Forntiden
egde 15 offentliggjorda tal af L., bland hvilka
endast ett (anklagelsetal mot Leokrates) jämte
några fragment kommit till vår tid. Detta tal,
hvilket med afseende på stil och komposition är
föga framstående, är utgifvet dels i åtskilliga
specialupplagor, dels i samlingar af »Oratores
attici». A. M. A.
Lyly [li’li] l. Lilly (Lylie), John, engelsk
författare, f. i grefskapet Kent 1553 (eller 1554),
studerade vid Oxfords universitet och lefde sedan
i London såsom skriftställare, förgäfves traktande
efter att blifva antagen till direktör för hofvets
lustbarheter. Död i fattigdom 1606. L:s roman
Euphues. The anatomy of wit (1579), med sin något
vidlyftigare fortsättning Euphues and his England
(1580), gjorde honom för 10–12 års tid till den mest
omtyckte skriftställaren i England och gaf upphof åt
en särskild smakriktning, den s. k. »euphuismen», som
beherskade hofvets hela umgängeston. Skildringen af
Euphues’ lefnadsöden utgör liksom en tråd, hvilken
är fullhängd med allvarliga moraliska tirader,
afhandlingar och bref. Det var derför mindre ämnet än
stilen, som gjorde boken så ryktbar. Hvad euphuismen
beträffar, är det oegentligt att, såsom brukligt är,
under denna term inbegripa alla tillkonstlade sätt att
tala och skrifva, hvilka voro gängse i England under
1500-talet. Riktningen skiljer sig nämligen väsentligt
från tidens öfriga tillgjordheter. Euphuismens
kännemärken äro: en egendomlig förening af långsökta
antiteser med alliteration, assonans, rim och ordlek,
en pedantiskt omständlig parallellism i anbringandet
af tänkespråk, ett hopande af retoriska figurer,
ständiga hänvisningar till den klassiska forntiden
samt, icke minst, en omåttlig förkärlek för liknelser,
hämtade från ett slags fabelaktig naturalhistoria med
uppdiktade djur, växter och mineral. Jämförd med den
surreyska skolans italianiserande omskrifningar,
förefaller L:s diktion klar och enkel. Euphuismens
källa (och förebilden, ofta in i detaljer, för
L:s bok) är i sjelfva verket spanioren Antonio de
Guevaras historiska roman »El libro aureo de Marco
Aurelio» (1529), som sedan 1534 utkom i en mängd
engelska upplagor, af hvilka i synnerhet Th. Norths
öfversättning (»The dial for princes», 1568) blef
inflytelserik. (Jfr Landmann, »Der euphuismus»,
1881.) L:s mest framstående härmare voro Greene, Lodge och Nash. Hans
motståndare var Ph. Sidney, hvars »Arcadia» utträngde
euphuismen. – För öfrigt skref L. 8 eller 9
hofkomedier, de flesta med mytologiska ämnen. Sju af
dem äro på prosa och beteckna derigenom samt genom
dialogens lif och spänstiga qvickhet ett framsteg i
det engelska dramat. De inströdda lyriska styckena äro
synnerligen behagfulla och harmoniska. Af »Euphues»
utkommo 12 uppl. till 1636 och 13:de uppl. 1868. En
uppl. af L:s »Dramatic works» utgafs i 2 bd 1858.
E. F-t.
Lymexylon navale L., skeppsvarfsflugan, zool.,
en insekt hörande till gruppen Pentamera och
fam. Xylophaga bland skalbaggarna, Coleoptera. Den
långsträckta formen och de mjuka vingarna ställa
denna skalbagge i närheten af »spanska flugan»,
Lytta vesicatoria L., men lefnadssättet för den
tillsammans med Anobium, hvars larver borra sig
in i gammalt torrt trävirke likasom larven till
»skeppsvarfsflugan». Detta namn har uppkommit deraf
att denna skalbagges larv ofta förstört stora förråd
af trävirke, afsedt till fartygsbyggnader. Så fann
Linné å kronans varf i Göteborg stora massor af
ekvirke, som genomstungits och gjorts odugligt
af detta skadedjur, hvarom han talar i »Wästgöta
Resan». Denna skalbagge igenkännes genom den
långsmala, nästan cylindriska, mjukhåriga kroppen,
korta, sågade, å midten förtjockade antenner
samt å främre och mellanbenen starkt förlängda
höfter. Skalbaggen träffas sällsynt å stockar af ek
eller ask. O. T. S.
Lymfa (Lat. lympha), anat., den vätska, som hos
menniskan och öfriga ryggradsdjur från kroppens
olika delar genom särskilda kärl föres till
blodströmmen. Den lymfa, som efter ett intaget
mål kommer från digestionsorganen, kallas chylus
(se d. o.) och är ogenomskinlig, hvit, mjölklik,
hvarför den äfven fått namnet »mjölksaft». Den från
öfriga kroppsdelar kommande lymfan är genomsigtig,
nästan färglös. Sådan kommer äfven från tarmkanalen
emellan måltiderna, och färgningen af chylus
beror på närvaron af fint fördeladt fett, upptaget
(absorberadt) ur födoämnena. Mikroskopiskt sedd,
visar sig den klara lymfan bestå af en vätska,
fysiskt och kemiskt lik blodets plasma, i hvilken
simma en del korn och en på skilda ställen vexlande
mängd klotrunda celler af olika storlek, hvilka till
alla sina kännetecken öfverensstämma med blodets
färglösa celler (se Blod). Den klara lymfans uppgift
är att från de organs väfnader, ur hvilka hon kommer,
transportera till blodet en del förstöringsprodukter
och att såsom chylus derjämte vid särskilda tillfållen
(efter måltider) till blodet föra vissa i tarmkanalen
intagna ämnen. Från båda hållen kunna icke blott
lösta ämnen, utan äfven fasta upptagas, och lymfan
torde rätt ofta vara transportmedlet för införsel i
blodströmmen af gifter, döda eller lefvande, hvilka
sedan derinom föras från ett ställe till ett annat.
G. v. D.
Lymfangit (hårdt g; af Lat. lympha, se Lymfa,
och Grek. angeion, kärl), med., inflammation i
lymfkärlen, inträder oftast till följd af elakartade
sårnader i huden, såsom af likgift,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
