Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luxembourg-palatset ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Belgisk provins, omfattar den
genom Londonkonferensen 1839 från det forna
storhertigdömet L. afskilda vestra delen, som bildar
sydöstligaste hörnet af Belgien och gränsar i ö. till
storhertigdömet L., i s. till Frankrike, i v. till
belgiska prov. Namur och i n. till Liége. Areal
4,418 qvkm. 213,313 innev. (1884). Provinsen är
till större delen en skogig högslätt, genomskuren af
breda och djupa floddalar, af hvilka dock flere om
sommaren delvis sakna vatten. De vigtigaste floderna
äro Semoy i s. och Ourthe i n., båda bifloder till
Meuse (Maas). Åkerbruket är föga gifvande. Deremot
äro mineraltillgångarna (jern, bly och zink) mycket
stora. Innevånarna tala i allmänhet franska, med
blandning af en vallonsk och plattysk munart på
östra gränsen. Hufvudstad är Arlon.
Landet Luxemburg har sitt namn efter den af
romarna anlagda borgen Lützelburg, omkring hvilken
staden Luxemburg uppstod. En grefve Sigfried af
Ardennerna kom 963 i besittning af denna borg och
gjorde den till medelpunkt för sina i Wawer-, Mosel-
och Ardennergau spridda besittningar. Med Konrad II,
åttonde grefyen af L., utslocknade 1136 på manssidan
det ardennisk-luxemburgska huset, och L. öfvergick
till Konrads kusin, grefve Henrik af Namur, samt
derefter genom gifte till Valram IV, hertig af
Limburg och markgrefve af Arlon. Dennes son Henrik
blef stiftare af den andra luxemburgska linien, till
hvilken hörde bl. a. romerske kejsaren Henrik VII,
dennes son Johan den blinde af Böhmen samt sonson
kejsar Karl IV. 1354 blef L. upphöjdt till hertigdöme,
förenades 1444 af Filip den gode med Burgund samt
kom med detta 1477 till huset Habsburg-Österrike
och 1555 till Spanien, ehuru det såsom en del af
burgundiska kretsen räknades till Tyska riket. I
pyreneiska freden (1659) erhöll Frankrike södra
delen (Thionville, Montmédy, Damvilliers m. m.),
och genom freden i Utrecht (1713) fick Österrike det
öfriga. 1795 eröfrades L. af Frankrike och afträddes
1797 till detta land, i hvilket det bildade depart.
des Forêts. Genom Wienkongressen förvandlades L. 1815
till en särskild stat i Tyska förbundet med titeln
storhertigdöme och tilldelades konung Vilhelm I
af Nederländerna såsom ersättning för förlusten
af hans nassauska arfland; dock skulle staden och
fästningen L. vara tysk förbundsfästning och erhöll
en garnison af 6,000 man. Vid utbrottet af den
belgiska revolutionen 1830 slöt sig hela L. utom
förbundsfästningen till rörelsen och förklarades
af den provisoriska regeringen i Bruxelles d. 28
Okt. 1830 för en del af Belgien. Genom Londontraktaten
(d. 19 Apr. 1839) afskildes vestra delen från
storhertigdömet och förenades med Belgien, hvaremot
Tyska förbundet och konung Vilhelm fingo ersättning i
delar af Limburg. Återstoden af L. förenades icke med
Nederländerna, utan skulle förvaltas som en särskild
stat och erhöll 1841 en författning, som ändrades
1848 och 1856. Genom Tyska förbundets upplösning
(1866) blef L. sjelfständigt, ehuru det qvarstod i
tyska tullföreningen och fortfarande hade preussisk
besättning i staden L. På grund af sistnämnda
olaglighet inledde konung Vilhelm III underhandlingar
med Napoleon III om L:s afträdande till
Frankrike. Med anledning deraf höll ett krig på att
utbryta mellan Frankrike och Preussen, men undveks
genom Londonfördraget (d. 11 Maj 1867), enligt
hvilket L. förklarades för neutralt och ställdes
under garanti af stormakterna, Nederländerna, Belgien
och Italien, hvarjämte Preussen uppgaf sin rätt
att hålla besättning i L. Staden L:s fästningsverk
slopades dock först 1872.
Luxemburg, hufvudstad i storhertigdömet L.,
ligger dels på en bergplatå, som stupar brant mot
n. ö. och s., dels i den af ån Alzette genomflutna
dalen och består af öfre staden samt de nyare
stadsdelarna Pfaffenthal, Clausen och Grund. 16,679
innev. (1880). De till stor del i klippan inhuggna
berömda fästningsverken, som gjorde L. till en af
de starkaste fästningar i Europa, och på hvilka tre
århundradens ingeniörer utvecklat sin skicklighet,
slopades 1872 enligt Londonfördraget 1867. Deras plats
upptages nu dels af en vacker offentlig park, dels
af nybyggda qvarter, genom hvilka L. fått ett mera
hufvudstadslikt utseende. L. är säte för en biskop och
har 7 katolska kyrkor, bland hvilka katedralen Notre
Dame (byggd af jesuiterna 1613) och S:t Mikaelskyrkan
(från 1320) äro de märkligaste. Handeln och industrien
hafva växt betydligt, sedan befästningarna slopats. –
Borgen L. (förr kallad Lucilinburch och Lützelburg)
skänktes 738 af Karl Martel till abbotstiftet
Trier. Staden växte upp under 10:de årh. och
började omgifvas med murar, men det var ej förr än
1503 som ett regelbundet befästningssystem började
tillämpas. Vauban, som var med och ledde angreppet,
då marskalk Créqui 1684 intog fästningen, gaf
sedermera fästningsverken i hufvudsak den form de
senast hade. Fransmännen utrymde fästningen enligt
Rijswijkfreden 1697, men eröfrade den 1795 ånyo,
efter 8 månaders inneslutning, samt innehade den
till 1814.
Luxeuil [lyksö’j, lyssö’j], stad i franska
depart. Haute-Saône, i en fruktbar trakt vid
en af Saônes bifloder. Omkr. 4,000 innev. Flere
mineralkällor, kända redan af romarna, hvilka kallade
staden Luxovium.
Luxor. Se Luksor.
Luxuriös. Se Lyx.
Luyk. Se Luik.
Luynes [luin]. 1. Charles d’Albert, markis,
hertig af L., franske konungen Ludvig XIII:s
gunstling, f. 1578, tillhörde nämnde konungs
uppvaktning redan under hans barnaår samt vann sin
unge herres ynnest, särskildt genom sin förmåga att
dressera foglar till jagt. Han behöll äfven öfver
den uppväxande ynglingen ett mäktigt inflytande,
blef 1617 allenaherskande efter marskalk d’Ancres
undanrödjande och enkedrottningens, Marias af Medici,
aflägsnande från styrelsen, viste att förskaffa sig
d’Ancres efterlemnade förmögenhet samt utnämndes 1619
till hertig. 1621, under ett af L. tillstäldt fälttåg
mot protestanterna i riket, blef han konnetabel och
erhöll straxt derefter äfven kanslersämbetet. Efter
att under belägringen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
