Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lunds universitet. Karolinska universitetet i Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A. Spole, sedermera professor i Upsala, hafva varit
de förnämste af universitetets förste lärare. –
Dess verksamhet afbröts redan 1676 till följd
af det pågående kriget med Danmark, hvars mest
afgörande slag utkämpades utanför Lund. Kriget
slöts genom freden i Lund 1679; men det syntes
länge ovisst huruvida högskolan skulle komma att
återupprättas. Då detta omsider skedde, 1682, var det
endast tre af de forne professorerna som återvände,
och det hela byggdes på andra grundvalar. Största
förtjensten af högskolans återupprättande tillkommer
Winstrups efterträdare såsom biskop i Lund, C. Hahn,
den man, som framför andra bidragit till Skånes
försvenskning, samt universitetets inflytelserike
kansler Erik Lindsköld, som varit utsedd till
dess förste eloquentiae professor. Det var ej utan
svårigheter, som återupprättandet utverkades hos
den stränge rikshushållaren Karl XI. Universitetets
stora jordegendom hade af honom indragits till
kronan, och det första vilkoret för högskolans
återupprättande blef, att kostnaderna så litet
som möjligt skulle betunga den svenska staten. Till
nödtorftigt underhåll anvisades tiondemedel af skånska
socknar, förut anslagna till äldre bildningsanstalter
i Lund, samt en obetydlig qvarlefva af det forna
jordagodset. Oegennyttigt afstod biskop Hahn till
universitetet den af tvänne skånska härad utgående
biskopstionden. Mot slutet af Karl XI:s regering
anvisades ytterligare några mindre inkomster från
de skånska provinserna. Konungen skänkte derjämte
en boksamling, den gripenhielmska, och upplät det
forna Lundagårdshus, lundabiskopens forna residens,
till universitetsbyggnad. Dittills hade domkyrkan och
dess kapell samt en liten närbelägen byggnad användts
till föreläsnings- och konsistoriisalar. Vetenskapliga
institutioner hade icke funnits, och det dröjde ännu
länge, innan behofvet deraf tillgodosågs. Antalet
lärostolar vid det återupprättade universitetet
inskränktes väsentligt i strid mot konstitutionernas
föreskrift: 2 teol. professorer tillsattes i st. f. 4;
juridiska och medicinska fakulteterna erhöllo
hvardera 1 ledamot, och den filosofiska räknade
nu till en början blott 4 ledamöter. Småningom
ökades väl lärarnas antal, men universitetets
utrustning förblef ända in i 19:de århundradet af
torftigaste slag, till förfång ej endast för dess
många lönlösa lärare, hvilka med skäl en gång nämndes
»den ömkansvärdaste tiggareparade ibland de öfriga
stater i riket», utan för högskolans förkofran i
hennes helhet. – Med spillrorna af det, som räddats
undan förhärjelsen, började återuppbyggandet
under Halms, Papkes, A. Stobaeus’ och M. Nordemans
nitiska och insigtsfulla ledning. Universitetet
hade nu mist sin öfvergångskarakter; alla dess
lärare voro svenskar, och med ifver fullföljdes
af dem försvenskningsarbetet. Högskolans betydelse
härvid var afgörande: genom der fostrade prester och
ämbetsmän infördes svensk odling och nationalkänsla i
Sveriges sydligaste landskap. Detta var den förnämsta
frukten af universitetets verksamhet under dess första
halfsekel. Slutet af det karolinska tidehvarfvet blef
åter bekymmersamt för lärosätet
i Lund. Krigets bördor hvilade tungt äfven på
lärdomens idkare. Pest och farhågor för fiendens
inbrott vållade under åren 1709–1713 åtskilliga längre
afbrott i högskolans verksamhet. Karl XII:s långa
vistelse i Lund 1716 och 1717, då hjeltekonungen
stundom besökte akademiska föreläsningar och
disputationer, är visserligen ett lysande minne
i universitetets häfder; men de deraf följande
bördorna af inqvartering och dess vapenskrammel
voro ingalunda till fromma för de vetenskapliga
sysselsättningarna. Konsistoriella tvister,
ekonomiska brydsamheter och stundom återkommande
utbrott af den akademiska ungdomens otämda råhet i
seder fortforo att hämma högskolans verksamhet. Den
mest framstående af Lunds professorer under Karl
XII:s tid var Anders Rydelius, af samtiden högt
skattad såsom lärare, vördad för sin ädla karakter
och i Sveriges lärdomshistoria oförgätlig derför att
han, bildad i Cartesius’ filosofiska skola, »först
lärde filosofien tala svenskt tungomål». Rydelius’
lärareverksamhet räckte ett godt stycke in i
Frihetstiden. Dock hade förhållandena förbättrats, då
han såsom universitetets prokansler slutade sin bana,
så att han fick upplefva den karolinska högskolans
första blomstringsperiod. Kring honom hade uppvuxit
ett yngre slägte, hvars bildning hade sina rötter i
det karolinska tidehvarfvet, och som gjorde lärosätet
heder: juristen Nehrman-Ehrenstråle, naturforskaren
och läkaren Kilian Stobaeus, universitetets förste
professor i naturvetenskap (»physica experimentalis»),
Linnés lärare, hvilken denne betecknat såsom
egande »ett makalöst genie», orientalisterna
Henrik Benzelius och Joh. Engeström, hvilkas namn
äfven utomlands voro kända, och som båda blefvo
prokanslerer vid universitetet. En stor förtjenst af
lärosätets uppblomstring under de första tiotalen
af Frihetstiden tillkom universitetskanslern, den
i tidehvarfvets politiska historia ryktbare Karl
Gyllenborg, som väsentligt bidrog till den ökade
freqvensen. Lärjungeantalet steg under hans tid
hastigt till 500, och bland Lunds universitets
lärjungar under Frihetstidens första skede möta
namnen på många af dess sedermera ryktbara män:
O. v. Dalin, Linné, N. Rosén v. Rosenstein och
Johan Otter, såväl som partimännen C. Fr. Pechlin
och Fr. A. v. Fersen. Nya lärareplatser
inrättades; en början gjordes till vetenskapliga
institutioner, och försök gjordes att hjelpa
universitetet ur det ekonomiska trångmål,
hvari det arbetade. Blomstringstiden blef
dock af kort varaktighet. Ingen af Gyllenborgs
efterträdare som kansler verkade så som han till
universitetets förkofran. En af dem, den egenmäktige
partidespoten Palmstierna, hade ett alldeles motsatt
inflytande. Studentantalet sjönk småningom åter och
uppnådde under början af 1760-talet icke antalet
af 200, hvilka nästan alla voro skåningar. Vid
den tid, då universitetet firade sitt första
100-års jubileum (1768), befann det sig i ett
afgjordt tillbakagående. Framstående lärare egde
universitetet visserligen ännu vid denna tid i den
berömde historikern Sven Bring-Lagerbring, som jämte
Andreas Rydelius var universitetets största namn
under 1700-talet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
