Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luini, Bernardino - Luis de Granada, Spaniens störste andlige vältalare - Luisen-orden, preussisk qvinno-orden - Lukas, evangelisten - Lukasbilder. Se Kristusbulder och Mariabilder - Lukas van Leiden. Se Leiden, L. v. - Lukaszewicz, Jósef - Lukianos, forngrekisk skriftställare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan se af den 1521–22 utförda storartade fresken
Flagellatio (Kristus gisslas), i Ambrosiana, samt en
tronande madonna, med helgon och en guitarrspelande
ängel, i Brera, i hvilken bild figurerna utmärka sig
för en utomordentlig skönhet. Omkr. år 1525 utförde
han fresker i en kyrka i Saronno (mellan Milano och
Varese), med ämnen ur Marias och Kristi historia,
och 1528 de stora arbetena i kyrkan S. Maria degli
Angioli i Lugano, af hvilka det förnämsta är den stora
Passionen på skiljeväggen emellan koret och skeppet,
omfattande såsom medelpunkt korsfästelsen och inom
samma yta en mängd scener, som föregå och efterfölja
den, öfverfylld med figurer och grupper, men full
af skönhet i detaljerna. – Af L:s många stafflibilder
finnas flere, som varit tillskrifna Lionardo (till den
grad visa de inflytande från honom), såsom Kristus
bland de skriftlärde, i Londons nationalgalleri,
och Modestia et Vanitas, »Blygsamhet och Flärd»
(eller kanske snarare himmelsk och jordisk kärlek), i
Palazzo Sciarra i Rom. Men äfven i många andra taflor
från sin första tid följer han Lionardo i spåren,
såsom i ett par madonnor (i Brera), Kristi födelse
(i Berlin), Tobias och ängeln (i Ambrosiana), Johannes
Döparens halshuggning (i Uffizi), Herodes’ dotter med
Döparens hufvud (i Wien och i Louvre) m. fl. Från
hans sjelfständiga tid finnas de bästa arbetena i
nord-italienska kyrkor, såsom tre altartaflor i Comos
dôme och ett stort altarverk i Legnano, likasom äfven
i de enskilda gallerierna i Milano. I Norden finnes
en enda målning af L., nämligen en S. Katarina,
i Köpenhamn, af ganska framstående beskaffenhet,
men inköpt 1763 såsom ett arbete af Lionardo da
Vinci. – L. hade flere lärjungar, bland andra tre
söner, af hvilka Aurelio L. redan lutar öfver åt
senrenaissancens manierism. C. R. N.
Luis de Granada, Spaniens störste andlige vältalare,
f. 1505, d. 1588, stod i spetsen för de spanske
dominikanerna, eller tiggaremunkarna. »Hans
predikningar voro djerfva och bildrika, i
öfverensstämmelse med hans egen riktning något
mystiska, ofta ordrikare än det syntes anstå ämnets
stränga och högtidliga karakter, men från början
till slut i sin språkliga renhet genomträngda af
den religiösa ande, som så fullständigt fyllde
hans tidehvarf och hans fädernesland.» Äfven hans
oförberedda föredrag voro präglade af en hänförande
kraft och ingifvelse. L. utgaf en latinsk afhandling
öfver predikokonsten (1576). Efter hans död utgafvo
(1595) hans vänner de redan under hans lifstid
offentliggjorda talen, tillökade med ännu flere
föredrag, hvilka ställa hans begåfning i en lysande
dager.
Luisen-orden, preussisk qvinno-orden, stiftad 1814
af konung Fredrik Vilhelm III till minne af hans 1810
aflidna gemål, Lovisa (Luise). Den utdelas till i
Preussen födda qvinnor, utan hänsyn till stånd eller
religion, såsom belöning för framstående handlingar
af fosterlands- och menniskokärlek. Den är indelad i
tvänne klasser. Första klassens ordenstecken består
af ett svart emaljeradt kors af guld, med blå
midtsköld, som bär bokstafven L, omgifven af sju
stjernor, andra klassens af ett dylikt kors af
silfver. Ordensbandet är hvitt, med tre svarta ränder.
Lukas, evangelisten, lärjunge till apostlarna och
särskildt till Paulus, föddes, enligt Eusebius och
Hieronymus, i Antiochia i Syrien och var sannolikt
en af Paulus till kristendomen omvänd hedning. Mot
antagandet att han tillhört de 70 lärjungarna, hvilkas
utsändande han ensam bland evangelisterna berättar,
eller att han varit den ene af Emmaus-lärjungarna
strider förordet till evangeliet. Af Ap.-gern. 16: 10
synes, att L. under Paulus’ vistelse i Troas (på
hans andra missionsresa) slutit sig till honom och
åtföljt honom derifrån till Filippoi. Der qvarstannade
han troligen, när Paulus fördrefs derifrån, men
förenade sig åter med Paulus, när denne från sin
tredje missionsresa åter for genom Filippoi på väg
till Jerusalem. Sedan följde han Paulus troget, äfven
på resan till Rom. Lika osäkra som underrättelserna
om hans senare missionsverksamhet äro uppgifterna om
hans död. Enligt Hieronymus skall han hafva dött,
84 år gammal, i Konstantinopel, enligt Isidorus
af Sevilla i Bitynien o. s. v.; yngre författare
berätta, att han dött martyrdöden. Enl. Kol. 4: 14
var L. läkare. En yngre saga har utan någon historisk
grund dessutom gjort honom till målare, hvarför
målarna valt honom till sin skyddspatron. Flere
madonna- och Kristusbilder tillskrifvas honom. Den
grekiska och den katolska kyrkan hafva egnat honom
d. 18 Okt. L. anses allmänt vara författare till
det evangelium, som bär hans namn (se Evangelier),
samt till Apostlagerningarna (se d. o.). Jfr
Evangelistsymboler.
Lukasbilder. Se Kristusbilder och Mariabilder.
Lukas van Leiden. Se Leiden, L. v.
Lukaszewicz [-sjevitsj], Józef, polsk
historieskrifvare, f. 1797, d. 1872, var 1829–52
bibliotekarie vid Raczynskiska biblioteket i
Posen. Han redigerade literaturtidskriften
»Oredownik» (Budbäraren) och den för vidsträcktare kretsar
afsedda »Przyjaciel ludu» (Folkvännen) samt utgaf en
mängd, delvis ganska vidlyftiga, historiska arbeten
rörande Polens kyrko- och skolförhållanden.
Lukianos (Lat. Lucianus), forngrekisk skriftställare,
f. omkr. 120 e. Kr. i Samosata i Syrien, sattes såsom
gosse i bildhuggarelära, men drogs af inre kallelse
till literära studier. Efter att hafva genomgått
en kurs i retorik, den vid denna tid oundgängliga
grundvalen för hvarje slag af högre bildning, sökte
han till en början förvärfva sitt uppehälle såsom
sakförare, men egnade sig snart helt och hållet åt
den långt mera glänsande verksamheten som »sofist»,
eller offentlig föreläsare. I sådan egenskap besökte
han under en följd af år en stor del af den då
kända verlden och uppehöll sig bl. a. en längre tid
i Galliens städer. Sedan hans glänsande föredrag
förvärfvat honom både ära och rikedom, bosatte han
sig vid omkr. 40 års ålder i Athen för att i lugn
egna sig åt filosofiens studium. Till någon viss
filosofisk skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
