Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 1. Ludvig I den fromme (Fr. Louis le débonnaire) - Ludvig. 2. L. II - Ludvig. 3. L. III den blinde - Ludvig. 4. L. IV bajraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karolingiska rikets delning genom fördraget i Verdun
(843). De ofvan skildrade striderna under Ludvig den
frommes regering äro af epokgörande verldshistorisk
betydelse, dels emedan de förberedde danandet af tre
af Europas förnämsta stater (Frankrike, Tyskland och
Italien), dels emedan de bidrogo till karolingiska
författningens upplösning och feodalismens uppkomst.
L. hade fått en vårdad uppfostran och var en man med
mycken bildning, enligt den tidens måttstock. Dermed
sammanhängde utan tvifvel den hos honom starkt
framträdande religiösa riktning och hängifvenhet
åt andaktsöfningar, som gåfvo hans lif en sedlig
prägel, men ock i förening med hans utomordentliga
blödighet och karakterssvaghet ofta förlamade hans
handlingskraft. Hans fromma gudsfruktan hindrade
honom dock icke att ifrigt älska jagtens nöjen, och
han saknade ej häller krigarens och fältherrens
egenskaper, ty hans uppfostran hade egnats
äfven åt stärkande vapen- och kroppsöfningar.
S. F. H.
2. L. II, den föregåendes sonson, kejsar Lothar I:s
äldste son. Fadern lät påfven Sergius 844 kröna honom
till konung af Italien och påfven Leo IV 850 kröna
honom till kejsare. Som hans fader sjelf mestadels
vistades norr om Alperna, blef L. redan under hans
lifstid det frankiska Italiens verklige regent. Han
kämpade mot sarasenerna, som både från Afrika
(aglabider) och från Spanien gjorde anfall på södra
Italien, blef af dem slagen vid Gaëta (Nov. 846), men
vann 848 öfver dem en seger, hvilket dock ej hindrade,
att de 849 sköflade hela kuststräckan från Luna till
Provence. Södra Italien uppfylldes vid samma tid äfven
af inre oroligheter, framkallade af tronstriden i
hertigdömet Benevent. Men L. bilade 848 striden mellan
pretendenterna. Före sin död (855) hade Lothar delat
sina riken emellan sina tre söner. Genom denna delning
inskränktes Ludvig till Italien, som ock genom de
ständigt fortfarande inre oroligheterna tog hela hans
uppmärksamhet i anspråk. Då L:s yngre broder Karl 863
afled, hade hans område delats emellan L. och Lothar
II, men vid den sistnämndes död (869) hindrades L. af
de italienska angelägenheterna att göra sina anspråk
på hans riksdel, Lothringen, gällande. Södra Italien
hemsöktes nämligen fortfarande af sarasenerna, och
L. hjelpte (Dec. 866) det nödställda Benevent emot
dem samt lyckades (Febr. 871) med bysantinsk hjelp
efter fyra års belägring intaga det af dem besatta
Bari. Denna seger efterföljdes af den förödmjukelsen
för kejsaren att han sjelf med gemål (Ingelberta) och
dotter d. 25 Aug. 871 tillfångatogs af de sammansvurne
hertigarna af Benevent och Spoleto samt hölls i
fängelse nära en månad. Sedan L. d. 18 Maj 872 af
påfven krönts till konung, antagligen öfver sin
broder Lothars ledigblifna riksdel, drog han med
härsmakt in i Kampanien, der sarasenerna på nytt
infallit. Hans underbefälhafvare lyckades besegra dem
på Capuas område och i Benevent, hvarefter de öfrige,
gripna af skräck, lemnade det af dem belägrade och
till den yttersta nöd drifna Salerno. L. föresatte
sig derefter att tukta hertig Adelchis af
Benevent, men tvangs genom dennes förbindelse med
bysantinerna att falla undan. L. afled på Brescias
område d. 12 Aug. 875, den siste på svärdssidan af
karolingernas italienska gren. Hans dotter Irmengard
blef gift med konung Boso af Cisjuranska Burgund.
S. F. H.
3. L. III den blinde, den föregåendes
dotterson, konung Bosos af Cisjuranska Burgund son,
efterträdde 887 fadern i Burgund och utropades 899
af Berengar I:s motparti till konung af Italien
samt kröntes 901 af påfven till romersk kejsare.
902 besegrades han dock af Berengar och nödgades
uppgifva anspråken på Italien. När han 905
med vapenmakt gjorde ett försök att återtaga detta
land, blef han af Berengar tillfångatagen och bländad.
Han regerade sedan i Burgund till sin död.
Hans dödsår är obekant. Hans son Karl Konstantin
dog barnlös (före 947), undanträngd från Burgunds
tron af sin förmyndare, Hugo af Arles (se d. o.).
S. F. H.
4. L. IV bajraren, af wittelsbachska huset,
föddes sannolikt 1286 och var son af bajerske
hertigen Ludvig II och Mechtild, en dotter till
den habsburgska dynastiens stiftare, Rudolf I. 1302
blef han sin äldre broder Rudolfs medregent i
Oberbajern och Pfalz, men råkade 1311 i
krig med denne angående delningen af dessa
besittningar 1313 förde han, rörande
inflytandet i Niederbajern, en ärofull
kamp med sin kusin och barndomsvän
hertig Fredrik den sköne af Österrike.
År 1314 valdes L. till tysk konung och kröntes af
ärkebiskopen af Mainz. Men ett mindretal af de
väljande hade röstat på hertig Fredrik, och denne
innehade på förhand riksinsignierna. En åttaårig
strid följde, hvarunder L. äfven hade att kämpa med
sin broder Rudolf (d. 1319). Slutligen besegrade
och tillfångatog L. sin medtäflare, vid Mühldorf
1322, samt förlikte sig efter tre år med honom.
Emellertid ville påfven Johannes XXII i Avignon icke
erkänna L. såsom tysk konung. L. sände derför 1323
en här till Milano, hvarpå Johannes 1324 bannlyste
honom. Vid samma tid hade L:s hofläger blifvit
samlingspunkten för åtskilliga lärda medlemmar af
franciskan-orden, hvilka påfven förklarat för kättare.
Någorlunda tryggad i Tyskland genom förlikningen med
Fredrik af Österrike samt genom dennes broders,
den oförsonlige hertig Leopolds, död (1326)
begaf sig L. 1327 sjelf till Italien, mottog i
Milano jernkronan ur exkommunicerade biskopars
händer och lät d. 17 Jan. 1328, i Peterskyrkan i
Rom, kröna sig till kejsare af den romerska
demokratiens ledare, Sciarra Colonna. Derjämte lät
han en folkförsamling välja ny påfve, hvartill
utsågs en franciskan-munk, som antog namnet
Nicolaus V. Penningbrist, söndringar inom hären,
folkoroligheter och italienska bundsförvandters
affall tvungo dock snart L. att öfvergifva Rom, och
underrättelsen om att Fredrik af Österrike
dött (d. 30 Jan. 1330) gaf honom ytterligare
en anledning att vända hem till Tyskland.
1331 hotades L:s herravälde ånyo, då konung Johan af
Böhmen, hvilken icke kunde glömma, att hans fader,
Henrik (VII) af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
