Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 9. L. IX den helige (Saint Louis) - Ludvig. 10. L. X den trätgirige (Louis le hutin) - Ludvig. 11. L. XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förde den med kraft och klokhet och gaf derjämte
sin son en mycket vårdad uppfostran samt lyckades i
honom utbilda en af de ädlaste karakterer historien
känner. Äfven sedan L. 1236 blifvit myndig,
fortfor hans moder att utöfva stort inflytande på
styrelsen. L:s sinnesriktning var sådan, att han
väl förtjenade sitt tillnamn, den helige. Men på
samma gång var han en kraftig konung, som äfven
hade mod att sätta sig upp mot kyrkans öfverdrifna
anspråk. Trots påfvens protester inskränkte han
de andliga domstolarnas befogenhet. Man har äfven
tillskrifvit honom en statshandling (Pragmatique
sanction) af år 1269, som skulle utgöra första
grunden till den gallikanska kyrkans friheter, och
hvilken bl. a. inskränker påfvens rätt att beskatta
den franska kyrkan, men denna handling synes ej vara
autentik. Den franska konungamakten ökades väsentligen
genom L. på feodalherrarnas bekostnad. Så genomdref
han, att vad tilläts från baronernas domstolar till
konungens parlament, der ofrälse jurister sutto som
domare. L:s rättvisa tog ingen hänsyn till person:
äfven de mäktigaste länsherrar blefvo straffade för
sina brott. Denna opartiskhet förmådde äfven utländska
stormän att underställa sina tvister hans dom. Jämväl
konungens lagstiftningsmakt ökades, och L:s egna
lagar samlades under titeln »Les établissements
de Saint Louis» (tr. 1786). Det kungliga myntet
blef under honom gångbart äfven i de stora länen
och utträngde snart länsherrarnas eget. Städerna
omhuldades särskildt af L., men ställdes äfven i
närmare beroende af konungen. Handel och industri
utvecklades genom den fred och ordning L. uppehöll. –
Ehuru L. var en fredsälskande regent, förde han
dock några krig. År 1242 angrepo honom engelsmännen,
men blefvo slagna. Derefter afstannade kriget, men
freden slöts först 1259, i Abbeville, då England
afstod största delen af de land, som fråntagits det
under L. och hans närmaste föregångare. Dessutom
företog L. två korståg (se Korstågen, sp. 1406),
det första (1248–54) riktadt mot Egypten, det andra
mot Tunis, under hvars belägring konungen dog, d. 25
Aug. 1270. Han kanonicerades af Bonifacius VIII
1297. Hans åminnelsedag är d. 25 Aug. Före 1789 års
revolution hölls inom Franska akademien årligen den
dagen tal till hans minne. En militärorden inrättades
till hans ära 1693 af Ludvig XIV. L. var förmäld med
Margareta af Provence, som skänkte honom tio barn. Han
efterträddes på tronen af sin son Filip (III).
J. Fr. N.
10. L. X den trätgirige (Louis le hutin), son till
Filip den sköne och Johanna af Navarra, föddes d. 4
Okt. 1289. Redan 1304 blef han konung af Navarra,
som han ärfde efter sin moder. År 1314 efterträdde han
sin fader på Frankrikes tron. Under sin korta regering
företog han ett misslyckadt tåg mot Flandern, under
hvilket största delen af hans armé gick förlorad. För
att förbättra sina inkomster påbjöd han 1315, att
alla kronans lifegna bönder skulle frigifvas mot
en lösesumma. Osäkert är dock om synnerligen många
kunnat begagna sig af denna rättighet. Under L:s regering
förekommer en feodal reaktion: vasallerna lyckades
återvinna flere rättigheter, som de förlorat under
hans föregångare, särskildt under hans kraftige
fader, hvilkens ministrar nu utsattes för häftiga
förföljelser. L. dog hastigt i Juni 1316. Han var
gift först med Margareta af Bourgogne, från hvilken
han lät skilja sig på grund af hennes otrohet, och
hvilken han lät döda, när han gifte sig med Clémence
af Ungern. Med Margareta hade han en dotter, Johanna,
som ärfde Navarra, med Clémence en son, som föddes
efter faderns död (se Johan, konungar af Frankrike 1).
J. Fr. N.
11. L. XI, son till konung Karl VII och Maria af
Anjou, föddes d. 3 Juli 1423 och uppfostrades under
sin dygdiga moders ledning i allvar och enkelhet. Vid
fem års ålder blef han gift med Margareta af Skotland,
hvilken emellertid dog sju år derefter. Redan i
unga år ådagalade han en kraft och beslutsamhet,
som gjorde honom mycket olik fadern, med hvilken han
icke sympatiserade. Särdeles förbittrad var han på
konungens älskarinna Agnes Sorel och hennes vänner
bland ministrarna. Knappt sjutton år gammal, flydde
han från hofvet och ställde sig (1440) i spetsen
för ett af de store baronerna anstäldt uppror (»la
praguerie»), hvilket dock snart kufvades. Under
de närmast följande åren utmärkte han sig mycket
i kriget mot engelsmännen, fick derefter styrelsen
öfver Dauphiné, men inlät sig snart åter i stämplingar
mot konungen, hvilka förmådde denne att sända en
här emot honom. L. flydde (1456) till hertigen af
Burgund, Filip den gode, af hvilken han mottogs väl,
och hos hvilken han stannade till sin faders död
(1461). Feodaladeln, hvars bundsförvandt han varit
i striden mot fadern, trodde sig nu räddad och
firade derför hans kröning med ovanlig ståt. Men
den fann snart, att den bedragit sig. L. började
genast inskränka feodalherrarnas rättigheter, i
det han för att skydda jordbruket förbjöd alla utom
kungliga prinsar att jaga. Samtidigt utkräfde han med
mycken noggranhet feodala skatter och tjenster samt
beröfvade ett par af de förnämsta feodalslägterna
delar af deras land. Adliga titlar utdelade han i
mängd till ofrälse, afskedade sin faders tjenare och
omgaf sig med lågättade ämbetsmän. Hans barberare,
Olivier le Daim, blef ambassadör och grefve, hans
skräddare vapenhärold, hans läkare kansler. Detta
väckte högadelns förbittring; men äfven de andra
folkklasserna voro missnöjda till följd af tunga
skatter, kränkta privilegier m. m. Under sådana
förhållanden bildades 1465 mot L. en liga (»la
ligue du bien public»), i spetsen för hvilken
stod konungens broder, hertigen af Berry, men hvars
farligaste medlem var tronföljaren i Burgund, Karl den
djerfve. Med vanlig kraft sökte L. qväfva upproret,
men han förråddes på alla håll. L:s fästningar och
städer gåfvo sig åt hans motståndare, sjelfva Paris
vacklade, och L. måste underhandla. Genom frederna
i Conflans och S:t Maur (1465) tillfredsställde han
stormännens öfverdrifna fordringar. Hade L. uppfyllt
fredsvilkoren, skulle det hafva varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
