Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lucia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mundi» och »Gemma animae», alla författade af
skolastikern Honorius Augustodunensis, en fransk
preslbyter från Autun i början af 12:te årh. Af detta
innehåll förekommo äfven rimmade omskrifningar. På
svenska hafva funnits både öfversättningar och fria
bearbetningar efter nämnda källor, men af dem qvarstå
nu spår endast i kataloger samt 16 handskrifna sidor
(troligen från 1430-talet) i kongl. biblioteket. En
dansk lucidarius trycktes 1510 (den är utgifven 1849
af Det nordiske literatursamfund genom C. J. Brandt,
som i inledningen ger en historik öfver ämnet). Den
danska folkboken »Mester Lucidarius», som är
af öfvervägande biblisk-historiskt innehåll och
omtrycktes ända in på 1700-talet, var en senare
bearbetning, ur hvilken de katolska elementen och de
mest stötande vidskepelserna aflägsnats.
Lucidor. Se Johansson, Lars.
Lucien Bonaparte [lyssiä’ng], furste af Canino. Se
Bonaparte 3.
Lucifer (af Lat. lux, genit. lucis, ljus, och ferre,
bära, bringa). 1. »Ljusbringaren», morgonstjernan
l. planeten Venus, som går upp före solen om morgnarna
(jfr Fosforos och Hesperus). L. framställes i den
antika konsten såsom en ridande eller vingad gosse
med fackla i handen. – 2. I den kristna medeltidens
föreställning djefvulen l. mörkrets furste (till
följd af att uttrycket hos Esaias 14: 12: »Huru är
du af himmelen fallen, du sköna morgonstjerna»,
hvilket är riktadt mot konungen af Babylon, för
kyrkofäderna gällde såsom en allegorisk hänsyftning
på Satan). L. troddes herska öfver demonernas rike
(eld- och svafvelsjön) innerst i den ihåliga jorden. –
Jfr Djefvul.
Lucifer, biskop i Caralis (Cagliari), hvaraf han
fick tillnamnet Caralitanus, var en högst ifrig
anhängare af Athanasius och nicenska bekännelsen. När
kejsar Konstantins genomdrifvit, att denna utdömdes
på synoden i Arles (353), for L., i sällskap med
Pancratius och Hilarius, på uppdrag af påfven Liberius
till kejsarehofvet för att utverka ett oveldigt
kyrkomötes hållande. Den nya synoden i Milano
(355) upprepade likväl domen öfver Athanasius,
och L. måste gå i landsflykt. Denna upphäfdes
362 genom Julianus’ edikt. Men då Athanasius på
Alexandria-synoden s. å. utverkade ett försonligt
tillvägagående mot de prester, som mot sin vilja
nödgats antaga arianska läran, ogillade L. detta
och höll sig sedan i schismatisk tillbakadragenhet
från en »besmittad» kyrka, som ej nog strängt
värnade om rättrogenheten. L:s under landsflykten
författade stridsskrifter (De non parcendis in Deum
delinquentibus, De regibus apostaticis, Moriendum
esse pro Dei filio m. fl.) äro märkliga för sina högst
våldsamma utfall mot kejsar Konstantius. De utgåfvos
samlade 1586 (flere uppl.). L. dog i Cagliari 371. Af
folket på Sardinien hålles han för helgon, men han har
ej blifvit kanoniserad. – L:s sekt, luciferianerna,
egde icke bestånd länge efter stiftarens död och synes
ej hafva formulerat sin lära. Sektens stamhåll var
Sardinien, hvarjämte den hade försänkningar i Spanien,
Trier, Rom och Österlandet.
Lucifera (af Lat. lux, ljus, och ferre, bära), ett
af Dianas binamn. Se Daduchos.
Luciferianer, en sekt. Se Lucifer, biskop.
Lucilius, Cajus, romersk skald, samtidig med Scipio
Africanus d. y. och Laelius, hvilkas vänkrets
han tillhörde. Födelseåret uppgifves vanligen
till 148 (möjligen dock 180) och dödsåret till
103 f. Kr. L. härstammade från en välmående
riddarefamilj i Suessa Aurunca i Latium och
förrättade krigstjenst i Scipios fältherrekohort
vid Numantia (134). Hufvudsakligen sysselsatte han
sig med studier och skaldeverksamhet. Begåfvad med
skarp iakttagelseförmåga och qvickhet, förstod han
att upptäcka tidens lyten och svagheter samt att
öfver dem kasta löjets skimmer. Han framställde i
dikter af blandadt innehåll (saturae) sina tankar
öfver samtiden, hvilken han ställde i motsats till
den äldre, under det han frimodigt och kraftigt
gisslade dess urartande och öfverdrifter. Dock var han
ingalunda en romare af forntidens skola, utan hade,
liksom den scipionska kretsen öfver hufvud, öppen
blick för de ändrade förhållandena i verldsstaden
och verldsriket. L. kan anses såsom den egentlige
skaparen af den romerska satiren, hvilken efter honom
utbildades af Horatius. Han skref företrädesvis för
den literära medelklassen, på hvilken hans folkliga
skämtlynne godt kunde slå an. I språk och uttryckssätt
är han något hård; versifikationen är knagglig. Många,
men korta fragment finnas i behåll af hans 30 böcker,
bland hvilka en del – de till tiden föregående – är
författad på jambisk-trokeiskt, en annan del – de
yngre – på hexametriskt versmått. Aterstoderna af hans
dikter äro dock ingalunda tillräckliga att lemna en
verklig inblick i arten af hans diktning, om hvilken
man dock kan någorlunda göra sig föreställning genom
studium af hans efterbildare Horatius, som meddelat
flere för L. karakteristiska drag. R. Tdh.
Ludna, Rom. mytol., binamn för Juno (stundom äfven
för Diana). Se Juno.
Lucioperca. Se Gös-slägtet.
Lucius, 3 påfvar. – Lucius I innehade
252–253, sannolikt endast i 8 månader, den
påfliga värdigheten. Att han dött martyrdöden
är ett ogrundadt antagande. – Lucius II, påfve
1144–45, hette förut Gherardo da Caccianemici
och härstammade från Bologna. Han måste bekämpa
ett demokratiskt parti, som svärmade för den gamla
romerska republikens återställande. Redan innan
ett afgörande vapenskifte inträffade, afled dock L.,
efter 9 månaders regering. En senare, oriktig sägen
låter honom dödas genom stenkastning vid en stormning
af Capitolium. – Lucius III, påfve 1181–85, föddes i
Lucca och hette ursprungligen Ubaldo Allucingoli. Han
var år 1176 underhandlare mellan kejsar Fredrik I och
påfven Alexander III efter slaget vid Legnano. Sjelf
låg han under sitt pontifikat i tvist med kejsaren
och afslog dennes anbud om förlikning. Han hade knappt
hunnit taga påfvestolen i besittning, då han fördrefs
af romarna. Han uppehöll sig sedermera för det mesta
i Verona, der han afled 1185.
Lucius, Robert, preussisk statsman, f. 1835, deltog
1859 och 1860–61 såsom läkare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
