Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristina Augusta, svensk drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon redan bestämt sig för att sjelf nedlägga
regeringen. Redan 1648, kanske förr, hyste hon
den tanken, ehuru hon yppade den först 1651 vid
ett besök hos sin moder i Nyköping. Något senare,
d. 25 Okt. 1651, framställde hon saken i rådet, men
förmåddes efter mycket motstånd att för tillfället
låta den falla – men blott för tillfället, ty hon
var fast besluten att förr eller senare genomdrifva
sin vilja.
Efter ytterligare tre års regering, under hvilka
hennes slöseri med statens medel så öfversteg alla
gränser, att man sedermera trott, hennes afsigt
hafva varit att derigenom undanrödja allt motstånd
mot afsägelseplarien, förklarade hon i rådet d. 25
Febr. 1654 sitt oryggliga beslut att nedlägga
kronan. Då inga föreställningar vidare hjelpte,
sammankallades en riksdag till Upsala d. 21 Maj
s. å. Der anslogo ständerna till hennes underhåll
Gotland, Öland, Ösel, Norrköpings stad och slott,
Wollgast jämte en del gods i Pommern, Wismar samt
amten Poel och Neukloster, hvilka områden ansågos
årligen afkasta omkr. 240,000 rdr spec. Hon skulle
inom dessa områden utöfva de kungliga rättigheterna,
tillsätta ämbetsmän af svensk nationalitet, döma
i andra instans m. m. Dock skulle innevånarna vara
bundna af sin ed till svenske konungen, och Kristina
icke få afyttra något af sina län. Sedan detta var
afgjordt, nedlade hon kronan, d. 6 Juni 1654.
Öfver orsakerna till detta steg dömde redan hennes
samtid på olika sätt. Somliga ansågo, att hon
ville ostördt egna sig åt konst och vetenskap;
andra ville deri se blott ett uttryck af hennes
nyckfullhet. Några trodde redan då, att hon ville
i kraftigare händer öfverlemna riket, som hon ej
ansåg sig sjelf kunna rädda från det inre förfall,
som hennes eget slöseri påskyndat, och som gjorde en
reduktion nödvändig. Ingen kan säga hvilken åsigt är
riktigast. Troligen hafva alla de nämnda faktorerna
bidragit till hennes beslut, men sannolikt är, att
hon äfven gripits af leda vid regeringsbördan. För
Kristina måste det hafva varit i längden outhärdligt
att dag efter annan tvista med de hersklystna
riksråden, som under förmyndarestyrelsen vant sig
att regera på egen hand och gerna ville fortsätta
dermed. Ty desse män, bland hvilka visserligen
flere än en af efterverlden med skäl räknats bland
våra störste, voro vid rådsbordet ingalunda lätta
att öfvertyga, äfven om skälen voro de bästa. Derom
vittna rådsprotokollen tillräckligt. Och helt säkert
bör denna synpunkt icke lemnas å sido, då man vill
afgöra skälen till Kristinas tronafsägelse.
Den 7 Juni 1654 reste Kristina från Upsala till
Stockholm, der tolf krigsskepp lågo färdiga att föra
henne till Tyskland. Men hon använde dem ej, utan
afreste i stället d. 10 Juni från Stockholm landvägen
öfver Halland och Danmark till Hamburg. Sedan
fortsatte hon färden öfver Münster genom Holland till
Anhverpen, dit hon anlände i Aug. 1654. Dittills hade
hon färdats förklädd till karl, men der anlade hon
åter qvinlig drägt. I det då spanska Belgien mottogs
hon med stora hedersbetygelser. Resan från Antwerpen
till Bruxelles var ett
triumftåg. I denna senare stad antog hon julen
1654 i hemlighet den katolska trosbekännelsen
genom dominikanmunken P. Guemes i närvaro af
bl. a. Pimentelli. Att Gustaf Adolfs dotter blef
katolik väckte hos samtiden det största uppseende
och blef redan då liksom alltjämt sedan högst olika
bedömdt. Hos protestanterna väckte det harm och
förbittring, hos katolikerna glädje. Enligt hennes
eget vittnesbörd var det af full öfvertygelse,
som hon öfvergaf sin faders tro. Och dock hade hon
i sin ungdom varit denna af hjertat tillgifven. Men
genom sina filosofiska studier och genom umgänge med
utländska lärde och statsmän blef hon skeptiker. Då
ingrep den alltid påpassliga katolska kyrkan och
omgaf henne med munkar, hvilka snart förstodo
ingifva henne kärlek för deras religion, som hon
redan 1652 skall hafva varit besluten att antaga. De
personer, som härvid mest inverkat på henne, voro utom
Pimentelli, Cartesius, franske ambassadören Chanut,
jesuiterna P. Casati och F. de Malines, som kommo
till Stockholm 1651, den portugisiske ambassadörens
biktfader, A. Macedo, samt jesuiten G. Franken och
den ofvannämnde Guemes. Huruvida äfven Bourdelot
bidragit kan anses ovisst, ty han ansågs för ateist.
Från Bruxelles, der K. mottog underrättelse om sin
moders död, begaf hon sig i Sept. 1655, ledsagad
af ett lysande följe af tvåhundra personer, öfver
Louvain, Köln, Frankfurt, Würzburg och Augsburg
till Innsbruck, der hon d. 24 Okt. (g. st.) 1655
offentligen antog katolicismen. Från Innsbruck
fortsattes färden öfver Trieste genom Italien till
Rom. Under hela resan firades hon med kungliga
hedersbetygelser. Några dagar efter ankomsten till
Rom, d. 19 Dec., höll hon ett högtidligt intåg i
staden, som var prydd i festlig skrud, och der allt
arbete hvilade. Då hon två dagar derefter mottog
nattvarden ur påfven Alexander VII:s egna händer,
antog hon namnen Maria Alexandra, det senare påfven
till ära. Hon brukade sedermera alltid skrifva sig
Kristina Alexandra. I Rom sysselsatte hon sig först
med att taga kännedom om stadens skatter i konst-
och literaturväg samt bildade ett lysande hof. Men
snart kom hon genom sitt oroliga lynne på spänd
fot med både påfven och sin nya omgifning. Äfven
med sina gamla vänner spaniorerna råkade hon i
tvist. Ehuru hon omgaf sig hufvudsakligen med lärde
och konstnärer, glömde hon ej politiken och beslöt
att i stället för de spanske vännerna söka sig
vänner i Frankrike. I Juli 1656 begaf hon sig dit
och firades åter på kungligt sätt vid sitt intåg i
Paris. Men detta var också den sista strålen af hennes
kungliga härlighet. Sedan hon derefter i Compiègne
besökt konungen, återvände hon till Italien. Redan
följande är ankom hon emellertid helt oväntadt
åter till Fontainebleau, der en händelse tilldrog
sig, som satt en mörk fläck på hennes minne. Det
var nämligen der, som hon d. 10 Nov. 1657 lät döda
sin öfverstallmästare, markis Monaldeschi, som var
öfverbevisad om förräderi mot henne. Hvari detta
bestått är ej säkert kändt. Denna händelse väckte
ett obehagligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
