Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristina Augusta, svensk drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inneslutit henne i sitt folks trohet. Han utsåg
till hennes hofmästare Axel Banér och Gustaf Horn,
bägge framstående män, och till hennes lärare sin
hofpredikant, den lärde och fromme Johannes Matthiae,
som tillträdde sin befattning 1633 och i hög grad
förstod vinna sin lärjunges kärlek. Angående hennes
undervisning föreskref Gustaf Adolf, att hon skulle
inhemta allt, som en furste måste veta. Till följd
deraf blef hennes uppfostran väl manlig, så att
hon kom att sakna många af de egenskaper, som böra
pryda en qvinna. Högsta tillsynen öfver henne under
hennes uppväxt fick emellertid Gustaf Adolfs utmärkta
halfsyster, pfalzgrefvinnan Katarina (se Katarina,
svenska prinsessor 3), i hvars hem hon vistades
1631–33, under det drottningen var i Tyskland. Efter
sin hemkomst tog enkedrottningen sin dotter åter
till sig; men det underliga sätt, hvarpå modern
vårdade henne, tvang snart regeringen att skilja
dottern från modern och åter (1636) lemna henne i
Katarinas händer. Året förut hade ständerna utfärdat
ett »betänkande och råd» om Kristinas uppfostran,
hvars hufvudtanke var att hon måtte bildas till
en drottning, som med hänsyn till karakter och
seder, religion och kunskaper kunde blifva till
föresyn och gagn för sitt rike. Hon skulle derför
visserligen lära känna utländska seder och rätter,
men hålla och bruka de svenska. Särskildt skulle
vigt läggas vid religionsundervisningen, så att
drottningen icke besmittades med påfviska eller
calvinska villfarelser. Sedan rikskansleren Axel
Oxenstierna 1636 hemkommit från Tyskland, egnade han
mycken omsorg åt hennes uppfostran och gaf henne
sjelf dagligen undervisning i statssaker. Under
så framstående lärare och fostrare utvecklade sig
snabbt hennes ovanligt rika anlag. I latinet var hon
redan 1638 så hemmastadd, att hon kunde hålla ett
tal på detta språk, och vid samma tid behandlade
hon i sina bref till pfalzgrefven Johan Kasimir
politiska och militära frågor. Understundom lät
regeringen anställa pröfningar med henne. I sina
studier var hon rastlös och lärde sig på egen hand
italienska och spanska. Oxenstierna förklarade
också 1641, att »Hennes Majestät icke är som en
qvinsperson, utan behjertad och af godt förstånd,
så att, om H. M:t icke blir korrumperad, inger hon
nu godt hopp om sig». Från och med sommaren 1640
erhöll hon regelbundet genom någon af rådet del af
underrättelserna från Tyskland. Följande år började
hon mottaga främmande sändebud, och d. 9 Jan. 1642
åhörde hon första gången rådets öfverläggningar,
ehuru hon först från och med d. 12 Maj 1643 började
regelbundet bevista dess sammanträden. Det är
möjligt, att detta förmyndareregeringens intresse
för den unga drottningen delvis afsåg att motarbeta
det sidoinflytande, som man fruktade från det
pfalziska husets sida. Förhållandet emellan
pfalzgrefven och regeringen var merendels mindre
godt, och A. Oxenstierna synes särskildt hafva varit
obenägen för ett giftermål emellan drottningen och
pfalzgrefvens son Karl Gustaf, hvilket åter denne
eftersträfvade, och på hvilket han hoppades med stöd
af ett barndomslöfte af Kristina. Föga mer böjd var väl rikskansleren för
en redan af Gustaf Adolf framställd plan att förmäla
henne med kurfursten Fredrik Vilhelm af Brandenburg
(den sedermera s. k. »store kurfursten»), hvilken
1641 också formligen begärde hennes hand utan att
erhålla gynsamt svar. Andra friare vid samma tid voro
Kristinas syssling konung Vladislav af Polen, Karl
Ludvig af Pfalz och två söner af danske konungen
Kristian IV. Många, bl. a. Karl Gustaf, trodde,
att kansleren eftersträfvade drottningens hand för
sin son Erik. Men Kristinas ovilja mot det äkta
ståndet gjorde, att alla dessa planer strandade. –
Drottningen skildras vid denna tid såsom en person med
mycket enkla vanor. Hennes drägt var utan smycken,
hennes lefnadssätt enkelt. Att jaga, rida och dansa
var hennes högsta lust. Bordets nöjen älskade hon ej,
och hon egnade åt hvilan endast fem timmar. Under
senare delen af sin regering fick hon mer smak för
ett präktigt hoflif. Till utseendet liknade hon sin
fader, och hennes ansigte var ganska vackert. Det
förändrades till den grad efter hennes sinnesrörelser,
säger franske ambassadören Chanut, att man från
ett ögonblick till ett annat knappt kunde känna
igen henne. Hennes växt var under medelhöjd. På en
riksdag i Stockholm under hösten 1644 bestämdes, att
Kristina skulle blifva myndig vid 18 års ålder, och
hon tillträdde således regeringen på sin nittonde
födelsedag, d. 7 Dec. 1644. Förmyndarna afgåfvo
redovisning för sin förvaltning, och hon godkände
allt. Lysande var rikets yttre ställning, när hon
uppsteg på tronen. I Tyskland voro de svenska vapnen
segrande och likaså i Danmark, som kort derefter
(1645) tvangs till den för Sverige förmånliga freden
vid Brömsebro. Och efter detta krig fortsattes
med lika ära det tyska. Men denna storhet, som
Sverige vunnit, var farlig, ty den uppbars icke
af inre styrka. Kriget hade inom landet alstrat
fattigdom och nöd. Adeln och framförallt högadeln
hade visserligen riktats genom krigsbyte och ännu
mer genom stora förläningar, men de lägre klasserna
lefde i betryck. Kronans inkomster svarade icke mot
utgifterna, i synnerhet som många af inkomstkällorna
råkat i den till stor del icke skattskyldiga adelns
händer. Missnöje med det herskande systemet rådde
redan vid Kristinas tillträde till styrelsen, såsom
framgår af den vid 1644 års riksdag utkomna skriften
»Mesta delen af ständernas och gode patrioters
betänkande om regeringsformen». Och detta missnöje
växte med hvar dag. Frågan var derför om den unga
drottningen skulle kunna upphäfva orsakerna till
detta, om hon skulle kunna höja den inre välmågan
i jämnhöjd med den yttre glansen. Till en början
trängdes emellertid de inre frågorna i bakgrunden,
och uppmärksamheten togs i anspråk af kriget och de
jämsides sedan 1645 fortgående underhandlingarna i
Osnabrück och Münster. I dessa underhandlingar ingrep
drottningen på egen hand och kom derigenom snart i
en skef ställning till kansleren och hans son Johan,
som jämte Adler Salvius representerade Sverige vid
fredsförhandlingarna. Det kan ej förnekas, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
