Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spegeln i den andra tuben och formera efter återkomsten
till första stationen en ny, svagare ljusbild i
focus på dess tub. Tänker man sig nu, att man hade
en ogenomskinlig skärm, som kunde i ett ögonblick
placeras i strålarnas väg och derifrån aflägsnas,
så ofta man behagade, och man först borttoge den,
men straxt åter ditsatte densamma efter en så kort
mellantid, att ljuset derunder ej hunne fram och
tillbaka emellan båda stationerna, så skulle den
andra, eller spegelbilden, icke blifva synlig
i tuben på första stationen. Är tidsintervallet
precis så stort, att ljuset nätt och jämnt återkommer
till första stationen, men ej hinner framkomma till
skärmens plats, förrän denna ställes i vägen för
de återkommande strålarna, så viste man, förutsatt
att tidsintervallet noggrant kunde observeras, äfven
huru lång tid ljuset behöfver för att passera emellan
de båda stationerna och kunde, då afståndet emellan
dessa var kändt, beräkna ljusets hastighet. För
att realisera denna tanke utskar Fizeau ur kanten
af en rund skifva på lika afstånd från hvarandra
lika stora stycken och af samma storlek och form
som de qvarlemnade tänderna samt placerade denna
skifva så, att vid tubens kringvridning tänderna
bortskymde ljusbilden. Skifvans rotation åstadkoms
genom ett hjulverk, som drefs af vigter, och
sådana anordningar voro vidtagna, att man kunde
förändra rotationshastigheten och noggrant bestämma
densamma. Om rotationen sker någorlunda hastigt,
dock ej hastigare, än att de strålar, som utsläppas,
när en öppning emellan tänderna passerar förbi
ljusbilden, hinna återkomma från andra stationen
och på återvägen genomgå samma öppning, så ser man
tydligen spegelbilden i tuben, och detta icke blott
när öppningen är rätt framför focus, utan äfven under
den tid, då strålarna skymmas af tänderna, emedan, som
bekant, ljusintrycket fortfar en tämligen lång stund,
sedan ljuset blifvit utsläckt eller bortskymdt. Ökar
man rotationshastigheten alltmera, så inträffar snart
ett tillfälle, då reflexionsbilden utsläckes. När
detta sker, är skifvans rotationshastighet så
stor, att det ljus, som utgår ur öppningarna,
vid sin i återkomst från andra stationen hindras
af närmåste tand att träffa focus, medan intet
ljus kan inkomma genom öppningarna, eftersom
detta skulle hafva utsläppts vid de tillfällen,
då tänderna bortskymde ljuskällan. Emedan man
nu känner skifvans rotationstid och tändernas
antal, är det lätt att beräkna den tid, som åtgår
emellan de ögonblick, då en öppning och närmaste
tand inträda i focus. Pä samma tid går ljuset två
gånger afståndet emellan de båda stationerna. Häraf
finnes lätt ljusets hastighet. Ökar man ytterligare
skifvans rotationshastighet, så återkommer snart
reflexionsbilden å nyo, nämligen då det ljus,
som utgår genom en öppning, återkommer genom den
nästa. Men vid fortsatt ökning af denna hastighet
inträffar å nyo reflexionsbildens försvinnande,
när de genom en öppning utsända strålarna vid sin
återkomst uppfångas af andra tanden i ordningen,
räknadt från nämnda öppning. Detta kan tjena till
kontroll af den första observationens
riktighet, ty båda dessa observationer, beräknade hvar för
sig, måste gifva samma värde på ljushastigheten. Denna
metod blef, med några förbättringar i apparaternas
sammansättning, i början af 1870-talet använd af
Cornu i Paris, hvilken dermed verkställde en följd af
öfver 650 mätningar. – Ett par år efter Fizeaus försök
bestämde en annan fransk fysiker, Foucault, ljusets
hastighet efter en metod, som i sina hufvuddrag redan
långt förut var angifven af Arago, men som Foucault
väsentligen förbättrade. Om man låter starkt ljus gå
genom en öppning, hvilken man spänt ett fint hår,
och derifrån falla på en akromatisk objektivlins
samt derefter reflekteras mot en i vinkel mot
strålarna ställd plan spegel, så uppkommer en bild
af öppningen och håret framför den plana spegeln på
sidan om de infallande strålarna. Placeras nu på det
ställe, der denna bild uppkommer, en konkav spegel,
hvars medelpunkt bringas att sammanfalla med den
plana spegeln, hvilket lätteligen sker genom att
flytta denna senare, strålarnas riktning, till dess
afståndet emellan båda speglarna blir lika med den
konkava spegelns radie, så komma de strålar, som från
planspegeln reflekteras mot den konkava spegeln, att
från denna återgå till planspegeln, fortsätta sin väg
tillbaka genom linsen och formera en bild af öppningen
och håret på det ställe, der dessa sjelfva äro
belägna. Denna bild kan lätt fås att ligga på sidan
om strålknippet, om man nämligen på dettas väg till
linsen sätter ett genomskinligt planglas i 45° vinkel
mot strålknippet, hvilket ej hindrar de från öppningen
ankommande strålarna att gå fram till linsen, men
af de återvändande reflekteras en del åt sidan och
formerar en svagare bild af öppningen och håret på
sidan om strålknippet. Denna bild kan betraktas
med ett mikroskop, försedt med hårkors, hvilket
mikroskop så inriktas, att bilden af håret i öppningen
sammanfaller med dess hårkors. Om nu den plana
spegeln kan försättas i rotation omkring en vertikal
axel, så är det tydligt, att mikroskopbilden
endast då synes, när den roterande planspegeln
kommer i det läge, att han kan sända strålar till
konkavspegeln, men icke annars. Vid långsam rotation
ser man således öppningens bild framkomma, medan
planspegeln gör en del af ett hvarf, men utsläckas
under den andra delen. Sker åter rotationen hastigt,
bibehåller sig ljusintrycket under hela rotationen,
på grund af hvad ofvan blifvit nämndt om fortvaron af
ljusintryck. Ginge nu ljuset på en omärkbar tid fram
och tillbaka emellan den plana och konkava spegeln,
så skulle ljusbilden vid rotationen bibehålla samma
läge i mikroskopet, som när den plana spegeln står
stilla. Men om ljuset verkligen behöfver en mätbar
tid för att tillryggalägga denna väg, så måste bilden
flytta sig åt den sida, hvaråt rotationen sker. Ty
de strålar, som återkomma från den konkava spegeln,
träffa den roterande planspegeln i ett annat läge,
än då de lemnade honom på bortvägen. Följaktligen
reflekteras de icke exakt i den riktning de hade vid
infallandet på samma planspegel och formera således
i mikroskopet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
