Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litorale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skref under en lång följd af år en mängd märkliga
uppsatser såväl i de af honom sjelf jämte några andra
vetenskapsmän grundade medicinska tidskrifterna
"Journal hebdomadaire de médecine" (1828–30) och
"L’Expérience" (1837–46) som bl. a. i "National"
(1831–51), "Journal des débats" (1854 o. följ.),
"Revue des deux mondes" (1836 o. följ.) och "Revue
germanique" (1854 o. följ.). Samtidigt fullföljde
han vidtomfattande vetenskapliga forskningar
och utgaf sin ypperliga upplaga af Hippokrates,
med grekisk text och fransk öfversättning jämte
förklaringar m. m., under benämning OEuvres complètes
d’Hippocrate (1839–61), samt en berömd öfversättning
af Plinius d. ä. med titel Histoire naturelle de
Pline (1848–50). Kallad till ledamot af Franska
institutet (1839), erhöll han (1844) uppdraget
att deltaga i redaktionen af det lärda samfundets
literaturhistoriska verk, "Histoire littéraire de la
France", och (1854) af dess månadsskrift, "Journal des
savants", hvilka han riktade med resultaten af sina
grundliga forskningar rörande det franska språkets
ursprung och utveckling. Flere af de uppsatser, som
han sålunda offentliggjorde i ofvan anförda tidningar
och tidskrifter, återfinnas, mer eller mindre
omarbetade, i följande arbeten: Histoire de la langue
française (1862), Les barbares et le moyen âge (1867),
Médecine et médecins (1871), Littérature et histoire
(1875), Études et glanures (1880). Huru betydande för
den franska språkforskningen alla dessa arbeten än
äro, torde dock icke något af dem kunna jämföras med
hans storverk, Dictionnaire de la langue française
(1863–72 jämte "Supplément", 1879), en språkhistorisk
ordbok, grundad på noga angifna citat ur literära
alster från de äldsta tider intill våra dagar. År
1871 blef L. vald till ledamot af Franska akademien,
en utmärkelse, som säkerligen långt dessförinnan hade
kommit honom till del – den medicinska akademien hade
redan 1856 hedrat honom med sin kallelse –, om icke
hans filosofiska och politiska åsigter hade väckt oro
och motvilja hos flertalet af det vittra samfundets
ledamöter. L. hade nämligen 1840 lärt känna den då
ryktbare A. Comte (se d. o.), hvars verldsåskådning
djupt tilltalat honom, trogen som han sjelf var den
antireligiösa och antimonarkiska uppfostran, som han
erhållit i föräldrahemmet. Han uppträdde såsom den
nya lärans ifrigaste förkämpe i en mängd uppsatser,
bl. a. i "National" (1844 o. följ.), af hvilka de
förnämsta återfinnas i hans filosofiska arbeten,
såsom Analyse raisonnée du cours de philosophie
positive de M. Auguste Comte (1845), Application
de la philosophie positive au gouvernement des
sociétés et en particulier à la crise actuelle
(1849) och Conservation, révolution et positivisme
(1852). När Comte, mot slutet af sin lefnad, sökte
leda positivismen in på metafysiska afvägar, uppstod
en brytning emellan mästaren och lärjungen, hvilken
då grundade "Revue de philosophie positive" (1857)
till försvar för den positivistiska skolan. Sjelf
kunde L. dock icke undgå att efter hand underkasta
sina filosofiska grundsatser en lugnare ompröfning,
såsom äfven hans senare arbeten gifva vid handen,
t. ex. Auguste Comte et la philosophie positive (1863;
2:dra uppl. 1864) och 2:dra uppl. af "Conservation,
révolution et positivisme" (1878). Vid denna tidpunkt
utgaf han ytterligare Paroles de philosophie positive
(1859), La science au point de vue philosophique
(1873), Fragments de philosophie positive et de
sociologie contemporaine (1876). Slutligen lär han
hafva öfvergifvit sin filosofiska ståndpunkt och
anslutit sig till den dogmatiska trosläran. Sina
demokratiska åsigter, ehuru äfven dessa i förmildrad
form, vidhöll han deremot intill sin död. Han
hade personligen deltagit i Julirevolutionen
(1830) och hade med hänförelse helsat 1848 års
omhvälfning. Då han 1871 valdes till folkombud
i den franska nationalförsamlingen och 1875 till
senator på lifstid, hade visserligen många af hans
politiska drömbilder förbleknat, men det oaktadt
slöt han sig med öfvertygelse till den republikanska
venstern inom kamrarna. I saknad af de egenskaper,
som erfordras för att kunna deltaga i de offentliga
förhandlingarna, försummade han intet tillfälle
att i tidningar eller tidskrifter oförbehållsamt
uttala sina politiska åsigter och att uppträda som
den moderata republikens försvarare. L. afled i Paris
d. 2 Juni 1881. Jfr Sainte-Beuve: "Notice sur Littré,
sa vie et ses travaux" (1863), Caro: "Emile Littré"
(i "Revue des deux mondes" 1882) och Du Saussois:
"Littré, écrivain et philosophe français" (1883).
J. M-r.
Littrow. 1. Joseph Johann von L., tysk-böhmisk
astronom, f. 1781, d. 1840, gjorde studier i Prag,
blef 1807 direktor för observatoriet i Krakov, 1810
för Observatorier i Kazan, 1816 meddirektor för
observatoriet i Buda samt 1819, efter Triesneckers
död, professor i astronomi och föreståndare
för observatoriet i Wien. 1836 upphöjdes han i
österrikiskt adelsstånd. Mer än såsom praktisk
astronom var L. framstående såsom astronomisk
skriftställare och lärare. Hans verksamhet i detta
afseende var epokgörande. Bland hans många skrifter
må nämnas hans länge för hvarje fackman oumbärliga
handbok, Theoretische und praktische astronomie
(1821–27) samt hans Die wunder des himmels (1834–36;
7:de uppl. 1882–85; "Himmelens under", 1839–41), en
populär astronomi, som vunnit den största spridning
och är att betrakta såsom en af de bästa i sitt
slag. – 2. Karl Ludwig von L., f. 1811, d. 1877, den
föregåendes son, var sedan 1831 faderns medhjelpare
och efter 1842 hans efterträdare såsom direktor för
observatoriet i Wien.
Lituites (af Lat. lituus, krumstaf),
paleont. fossilt slägte, tillhörande
hufvudfotingarnas (cefalopodernas) klass och familjen
Nautilidae. Skalet är i början inrulladt i en plan
spiral, sedermera tangentialt utstående, mer eller
mindre långt utdraget. Inom den spiralformiga delen
af skalet ligga vindningarna hos somliga arter
intill hvarandra; hos andra beröra de hvarandra
icke. Skiljeväggarna äro konkava, enkla och ligga
tämligen nära hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
