Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 1437-1438 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linolja. Se Lin - Linon, fint, genomskinligt tyg - Linos, är i grekernas sagopoesi namnet på en skön herdeyngling - Linota. Se Hämplingslägtet - Linpolygon, mek. - Lins, fys.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Linolja. Se Lin.

Linon (-å’ng; Fr., af lin, lin), fint, genomskinligt
tyg, stående ungefär midt emellan batist och flor. Det
tillverkas egentligen af lin, men framställes äfven
af bomull.

Linos (Lat. Linus), är i grekernas sagopoesi namnet
på en skön herdeyngling, hvars tidiga död brukade
firas med sorgefester och särskilda klagande sånger,
i hvilka ofta upprepades det sedermera äfven i
det tragiska dramats klagosånger upptagna utropet
ailinon. I sjelfva verket är L., på samma sätt
som Narkissos, Hyakinthos, Hylas och Adonis, att
betrakta såsom en personifikation af naturens om våren
uppblomstrande, men hastigt åter bortdöende fägring. I
Argos gällde L. som en son af Apollon och sades hafva
blifvit söndersliten af hundar. Andra sagor göra honom
till en sångare, som inlät sig i täflan med Apollon
och till straff för sin förmätenhet dödades af denne,
eller låta honom i sång och citterspel undervisa
Herakles, hvilken, då L. ville bestraffa honom för
hans oläraktighet, ihjelslog sin läromästare. Under
antikens senare tider blef L. (likasom Orfevs, Musaios
m. fl.) utgifven såsom författare till åtskilliga
af alexandrinska vitterhetsidkare diktade sånger.
A. M. A.

Linota. Se Hämplingslägtet.

Linpolygon, mek. Om en lina är fäst vid ändarna
och flere konstanta krafter verka på henne i olika
punkter, antager hon vid jämnvigt form af en del
till en polygon, så att i de särskilda rätliniga
lindelarna endast spänning, men ej sammantryckning
eger rum. Ett sådant system, der man antager, att
linans egen tyngd kan försummas vid sidan af de
öfriga verkande krafterna, benämnes "linpolygon".
G. R. D.

Lins. 1. Fys., ett stycke glas eller annat
genomskinligt ämne, begränsadt af två buktiga eller
en buktig och en plan yta. I astronomiska eller
optiska instrument begagnas uteslutande sferiska
linser, d. v. s. sådana, hvilkas begränsningsytor äro
sferiska, af kron- eller flintglas. Deras sferiska
ytor sluta i hvar sin eller ock i en gemensam cirkel,
hvilken, så framt linsen är riktigt "centrerad", står
vinkelrätt mot och har sin medelpunkt på hufvudaxeln,
hvarmed förstås den räta linie, som sammanbinder de
båda sferiska ytornas medelpunkter, eller, om den ena
ytan är plan, den mot detta plan från den andra ytans
medelpunkt nedfällda vinkelräta linien. Man skiljer
emellan två hufvudslag af sferiska linser, nämligen
konvergerande, äfven kallade konvexa l. positiva,
hvilka äro tjockare i midten än kring kanten, och
divergerande l. konkava l. negativa, som äro tunnast
på midten. Till

Fig. 1. Fig. 2. Fig. 3. Fig. 4. Fig. 5. Fig. 6.

det förra slaget hora: den bikonvexa (fig. 1),
den plankonvexa (fig. 2) och den konkav-konvexa,
äfven kallad menisk lins (fig. 3); till det senare
slaget räknas den bikonkava (fig. 4), den plankonkava
(fig. 5) och konvex-konkava (fig. 6). I hvarje sferisk
lins finnes en punkt, den s. k. optiska medelpunkten,
hvilken har ett sådant läge på hufvudaxeln, att
hvarje ljusstråle, som passerar honom, utgår ur
linsen i samma riktning, som han hade vid sitt
inträde deri. Hvarje linie, som drages genom denna
punkt, kallas axel. Den förnämsta bland axlarna är
hufvudaxeln; de öfriga pläga kallas bi-axiar. – Om
strålar, som utgått från en mycket aflägsen lysande
punkt, t. ex. en stjerna, en punkt på solen, och
derför kunna anses såsom parallella, falla på en
konvergerande lins, sammanbrytas de efter sin gång
genom linsen till en bestämd punkt på den axel, som
är parallel med dem. Infalla strålarna parallelt med
hufvudaxeln, träffa de linsens brännpunkt l. focus,
hvars afstånd från linsen kallas linsens brännvidd
l. fokaldistans. Vrides linsen 180°, så att dess
främre och bakre ytor byta plats, kommer brännpunkten
på samma ställe i rymden som förut, och brännvidden
blir följaktligen oförändrad. Man kan således säga,
att en lins har två brännpunkter: en på hvardera
sidan om linsen och på samma afstånd från honom. I
fig. 7 är m den optiska

Fig. 7.

medelpunkten, f och f¹ de båda brännpunkterna, afståndet
mf brännvidden. Utsättes en divergerande lins för
parallella strålar, så spridas strålarna, sedan de
genomgått linsen, såsom om de kommit från en bestämd
punkt på linsens framsida (se fig. 8), hvilken, när de

Fig. 8.

infallande strålarna äro parallella med hufvudaxeln,
kallas linsens brännpunkt (f). Men emedan de
utgående strålarna endast skenbart passerat denna
punkt, i det de endast skära hvarandra i denna
punkt, när de förlängas bakåt, säger man, att den
divergerande linsen har en virtuel brännpunkt, till
skilnad från brännpunkten på en konvergerande lins,
som är reel. Brännvidden mf säges vara negativ
hos den divergerande linsen, men positiv hos den
konvergerande. Brännvidden hos en lins kan antingen
finnas genom beräkning, om man nämligen känner de
båda ytornas radier samt brytningsförhållandet för
den glassort, hvaraf linsen är gjord, eller ock
kan den utrönas på experimentel väg. – Ligger den
lysande punkten på ändligt afstånd från linsen, så
uppkommer antingen en reel (fysisk) bild af honom,
nämligen då de från honom utgående strålarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>