Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linköpings stift bestod vid midten af 1100-talet af Östergötland, Småland, Gotland och Öland - Linlithgow, grefskap i Skotland - Linlithgow, hufvudstad i nämnda grefskap - Linnæa Gronov., bot. - Linnæit, miner. Se Koboltkis - Linnæus, Carolus. Se Linné 1 - Linnarsson, Jonas Gustaf Oskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(eller Lösings, Bråbo och Memmings), Vikbolands
(eller Östkinds och Björkekinds), Hammarkinds,
Bergslags, Norra Tjusts, Södra Tjusts, Tunaläns
och Sevede. Aspelands, Kinds, Ydre, Vifolka och
Valkebo, Göstrings, Lysings, Norra Vedbo, Södra
Vedbo kontrakt. Pastoraten äro 148, omfattande 211
församlingar. Af dessa pastorat äro 3 prebenden, 42
regala, deraf 3 privilegierade, 87 konsistoriella,
1 alternerande konsistorielt och patronelt samt 15
patronella. Till 1:sta klassen höra 31, till 2:dra
kl. 52 och till 3:dje kl. 65. Stiftet är i anseende
till areal och folkmängd fördeladt å Östergötlands
län med 10,995,5 qvkm., 266,199 innev., Kalmar län
med 5,717,2 qvkm., 93,848 innev., Jönköpings län
med 2,063,6 qvkm., 35,167 innev, och Örebro län med
2,1 qvkm., 11 innev., tillsammans 18,778,4 qvkm.,
395,225 innev. (1884).
Linlithgow [linli’thgå eller endast
lithgå]. 1. (West-Lothian) Grefskap i Skotland längs
södra stranden af Firth of Forth, emellan Stirling
i v. och Edinburgh i ö. Areal 328 qvkm. 43,198
innev. (1881). Större delen af grefskapet är ett
fruktbart kuperadt land. Sydvestra delen är jämn, med
stora hedar och mossar. Den odlade jorden upptager 72
proc. Jernmalm samt rika lager af stenkol och eldfast
lera förekomma. – 2. Hufvudstad i nämnda grefskap,
5,5 km. från Forth. 3,913 innev. (1881). Det är en
af de äldsta städer
i Skotland och bevarar många gamla hus samt ruiner,
rika på historiska minnen. Stadskyrkan, S:t Michael
(sannolikt grundad 1242, men hufvudsakligen byggd i
15:de årh.), är ett vackert prof af skotsk gotik,
och slottet är den vackraste ruin i sitt slag i
Skotland. Det omtalas först under David I:s
tid (1124–53), och yngsta delen härrör från Jakob
VI:s tid (d. 1603). "Det var fordom ofta skotska
konungars residens. Både Jakob V och hans dotter
Maria föddes der.
Linnaea Gronov., bot. I nordens barrskogar kryper
anspråkslöst fram en långrefvig, i sina yngre delar
örtlik buske, hvars små rundade, helbräddade eller
glest naggade blad qvarsitta gröna året om. Här och
der uppsända de många fot långa, rotslående refvorna
omkr. 5–6 cm. höga, nedtill bladiga stjelkar, hvilka
sluta med en bladlös, svagt rödaktig stängel, som
delar sig i 2, någon gång i 3 mycket fina, med
2 små skärmblad försedda blomskaft. Hvarje
blomskaft uppbär en hängande blomma, hvars foder är
femdeladt och hvars krona är sambladig, klocklik,
grundt, men något olikformigt femklufven, rödlett,
välluktande. Ståndarna äro 4, tvåväldiga (kl.
Didynamia L.) och frukten ursprungligen trerummig,
men genom felslagning vanligen enrummig och
nötlik. Linnés ört, Linnés jordkrona l. linnéan,
Linnaea borealis L., som föres till nat.
fam. Caprifoliaceae Bartl., är af många skalder
besjungen för sin enkla skönhet och sin ljufliga
mandeldoft, som under den ljusa högsommarnatten
kännes vida i nordens djupa skogar, Linnéans
rätta hemvist, der hon trifves väl i mossan under
barrträdens skugga, på ställen, der ofta inga andra
växter kunna fortkomma. Linnean upptäcktes och
namngafs först af en bland "botanikens
fäder", J. Bauhinus (1673), och erhöll sedermera
vexlande namn, tills J. F. Gronovius (d. 1762),
mästaren Linné till ära, gaf denna allas älsklingsört
det namn, som hon bär och sannolikt kommer att
behålla. Äfven Sveriges allmoge har fäst sin
uppmärksamhet vid Linnés jordkrona och har användt
dess bladbärande refvor dels omedelbart, dels i form
af dekokt till omslag å giktbrutna, värkande leder
samt vid vrickningar och försträckningar. Denna
användning har gifvit anledning till flere allmogenamn
å örten, såsom i Vesterbotten rohaltagräs och
stighåltgräs (mot "hälta" i "ron" eller gången) och
i Östergötland vre-gräs (vridgräs), emedan refvorna
lindades eller lades om vridna eller vrickade leder.
O. T. S.
Linnaeit, miner. Se Koboltkis.
Linnaeus, Carolus. Se Linné 1.
Linnarsson, Jonas Gustaf Oskar, paleontolog, geolog,
född i Falköping d. 24 Nov. 1841, blef student i
Upsala 1857, filos. kandidat 1866 och filos. doktor
s. å. Han började derefter utföra geologiska och
paleontologiska undersökningar i Vestergötland samt
kallades 1869 till docent i geologi och mineralogi
vid Upsala universitet och anställdes s. å. som
paleontolog och geolog vid Sveriges geologiska
undersökning. Såsom sådan företog han forskningsresor
inom olika delar af Sverige och Norge samt 1872, med
understöd af statsmedel, en vetenskaplig resa till
Böhmen och Östersjöprovinserna. Han var sekreterare
i Geologiska föreningen i Stockholm fr. o. m. 1877
till Februari 1881. Död i Sköfde d. 19 Sept. 1881. –
Ehuru L. först jämförelsevis sent började bedrifva
geologiska och paleontologiska studier, utöfvade
han dock ett stort inflytande på dessa vetenskapers
utveckling inom Sverige. Orsaken dertill låg dels
uti hans grundliga och noggranna arbetsmetod, dels
äfven i en skarp blick för iakttagelser i naturen,
hvartill kom en mycket vidsträckt beläsenhet
inom hithörande område. Och slutligen riktade
han sin uppmärksamhet åt ett verksamhetsfält,
som dittills icke till någon större omfattning
blifvit kultiveradt hos oss, nämligen en mera
detaljerad stratigrafisk-paleontologisk utredning af
silurlagren. Redan hans första större arbete, Om
Vestergötlands cambriska och siluriska aflagringar
(1870), kan i detta afseende anses grundläggande,
och sedan blef det hans uppgift att i olika delar af
landet fullfölja samma slags undersökningar. Det var
just den omständigheten att han i sina paleontologiska
arbeten aldrig förbisåg det stratigrafiska, som
gaf dem så stor betydelse för Sveriges geologi. Han
åtnjöt äfven i utlandet, både på denna och andra
sidan Atlanten, ett välförtjent anseende inom den
vetenskapliga verlden. L. författade mellan 40
och 50 större och mindre uppsatser af geologiskt
eller paleontologiskt innehåll, af hvilka de
flesta äro publicerade af Vetenskapsakademien,
Sveriges geologiska undersökning och Geologiska
föreningen. Utom den ofvan anförda må nämnas Öfversigt
af Nerikes öfvergångsbildningar, On the brachiopoda
of the Paradoxides beds of Sweden, Berättelse om
en vetenskaplig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
