Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindeblad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af "k. Dramatiska teaterns" styresmän. – Efter sin
skilsmässa från teatern tillhörde L. (Dec 1845–April
1846) redaktionen af tidningen "Dagen" och visade sig
nu starkt oppositionel mot Oskar I (Två år af konung
Oscars regering, 1846, aftr. och forts. af artiklar i
"Dagen"), men återgick 1847 till "Aftonbladet". Hans
vittra produktion tog de senare åren form af romaner
(Junker Karl, 1847, Halfbrodern,
1848, Den oskärade helgedomen, 1849), och hans
penna var verksam på många håll, nästan ända till
hans dödsdag. L. afled i Stockholm d. 12 Dec.
1849. H. w.
Lindeblad, Assar, prest, skald, föddes d.
19 Dec. 1800 i Lackalänga socken, Malmöhus län. Redan
som gosse skref L. psalmer. Han rönte tidigt faderlig
uppmuntran och understöd af skalden Tegnér, till
hvars prebende (Stäfvie och Lackalänga) hans hemort
hörde. L. blef student i Lund 1818 och prestvigdes
1823, men måste kort derefter lemna lärdomsstaden
till följd af den harm han väckt genom ett antal
mot societetens yngre damer riktade smäde-epigram,
som utan hans vetskap utspridts. Han skötte
derefter predikoförordnande i Bleking, blef filos.
magister 1829 och docent i estetik 1831, förestod
1834–38 estetiska professuren och tillträdde 1838
kyrkoherdebefattningen i Öveds patronella pastorat,
till hvilket han kallats 1836. Han utnämndes till
häradsprost 1847. Död i Öveds prestgård d. 3 Mars
1848. – I likhet med nästan hela den bildade ungdomen
i Sverige på den tiden var L. fången i hänryckt
beundran för Tegnérs skaldskap. Sjelf utrustad
med en lika varm som högtflygande fantasi och en
flödande vers-ådra, vardt L. den mest framstående
bland "tegneriderna". Snart sagdt hvarje melodi, som
Tegnér låtit ljuda, återklingade i L:s bildprunkande
och formrika diktning. Orättvist torde emellertid vara
att i den sistnämnde se blott en ofri härmare. Han
egde i sjelfva skaplynnet mycket befryndadt med sin
snillrike förebild. Lefnadsglad, förtröstansfull,
käck, ömsom svärmande och skalkaktig, var han
samtidigt ingalunda främmande för allvaret. L. hade
tidigt nog tagit ett djupt intryck af den stränge
predikanten Schartau, till hvars riktning han
slöt sig. Det tyckes, som om andlighetens kraf
hos L. brutit sig emot det verldsligt poetiserande
sinnelaget, utan att en helgjuten karakter framgått
ur slitningen. Han var för öfrigt allt annat än
kritiskt anlagd. Lifvet och naturen såg han genom
romantikens synglas, och idé-innehållet i hans dikter
är icke mycket betydande. – L:s skaldespråk utmärker
sig för fulltonighet och en synnerlig klarhet,
men skattar omåttligt åt förkärleken för vackra,
yppigt blomstrande uttryck och "serafiskt" abstrakta
föreställningar. Till hans bästa alster höra flere af
tillfällighetsdikterna. Sedan Tegnér hade flyttat till
Vexiö, var L., före K. V. A. Strandbergs uppträdande,
Lunds representative skald. Också uppbars han högt
af studenterna. Svenska akademien tillerkände honom
tre gånger sitt andra pris. L:s förstlingsalster,
Cylinda (1824), ett romantiskt poem, som företer
alltför naivt formade reminiscenser från Byron och Tegnérs "Axel", följdes
af Månskensqvällarne (1825), Blekingsblommor
(1828), Dikter (2 bd, 1832–33), Religiösa sånger
(1843; bland dem Sång vid jubelfesten 1830 och
Christi seger, riktad mot D. Strauss), Fosterländska
sånger (s. å.), bland hvilka åtskilliga tilltalande
bilder ur Sveriges historia förekomma, samt 18
Missionssånger (1846). Hans längre berättande
eller monologiserande dikter (Jemtlandsbruden,
Elias, Fremlingen, Missionären m. fl.) ega
icke mycket värde. L. sammanförde utdrag ur sina
literaturhistoriska föreläsningar till en mindre
bok, Svenska sången (1832), i hvilken de äldre
skedena afhandlas, men så innehållslöst och i
en så floskulös stil, att det numera endast kan
väcka förvåning. Mera fördelaktigt framstår
L:s vältalighet i Högmesso-predikningar (1849;
2:dra uppl. 1855) samt Tillfällighets-predikningar
och andliga tal (1850). Han utgaf äfven Henrik
Schartaus lefnad och lära (1837; öfvers. till
tyska 1843). L:s "Samlade vittra skrifter", I, med
lefnadsteckning, utgåfvos 1851 af P. Wieselgren.
E. F-t.
Lindeborg, friherreskap, som d. 14 Maj 1653 förlänades
åt riksrådet och generalmajoren Lorens von der
Linde med succession för hans bröder, omfattade
141 5/16 mtl inom Häfverö, Torps, Lidens, Ljustorps,
Hässjö, Tynderö och Borgsjö socknar i Medelpad.
G. F.
Lindegren, Karl Johan, skald, teaterförfattare,
föddes i Lindesberg 1770, inskrefs som student i
Upsala 1781, aflade filos. magisterexamen 1791 och
ingick sedan som e. o. kanslist i Kanslikollegium, men
vann der ingen befordran. Han väckte uppmärksamhet,
då han 1795 fick å dramatiska teatern uppförda två
arbeten, komedien Den blinde älskaren och dramen
Den försonade fadren, af hvilka den senare blef i
hög grad omtyckt och ända in på 1820-talet bibehöll
sig på Stockholmsscenen (den trycktes s. å. samt
öfverflyttades till tyska och danska). L. fick nu
en gynnare i dåv. andre direktören vid k. teatern,
Edelcrantz, som 1796 skaffade honom anställning som
teaterns sekreterare. Men ett ohjelpligt lättsinne,
samvetslösa umgängesvänner och en svag karakter synas
snart nog undergräft L:s ekonomiska ställning och,
trots upprepade räddningsförsök, slutligen alldeles
neddragit honom i den svåraste belägenhet. Emellertid
fortfor han att arbeta för den dramatiska scenen,
i det han dels författade åtskilliga stycken, dels
lemnade nio öfversättningar (1799–1801). Ett hans
tidningsförsök, "Colportören" (1798), strandade
på sin egen obetydlighet och den k. förordning, som
föreskref anskaffandet af k. privilegium å förut ej
privilegierade tidskrifter och tidningar. Med General
Eldhjelm (uppf. 1800), Lycksökaren (s. å.), Kärlek
och hemsjuka (s. å.), Doktor Petit eller operationen
(1803) och Skyddsängeln (s. å.) anslog L. dels nya
tonarter, dels samma som förut och blef en mycket
populär teaterförfattare, fastän skolan tvifvelsutan
var Kotzebues och blott enstaka detaljer förrådde en
originellare begåfning. Men oaktadt dessa och andra
sceniska arbeten skulle L. redan nu hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
