Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindblad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom utgifvandet af nyss nämnda saker, knappast
häller mycket genom musiken till Fänrik
Ståls sägner och Sehlstedts visor, hvilken
visserligen ofta är målande, men obestridligen
entonig och flyktigt arbetad. Så mycket bättre
äro emellertid ur anförda och följande delar
styckena Hjertats vaggsång, Den skeppsbrutna,
Flickan vid vattnet, Aftonen, Bedragen väntan,
Mognadt förstånd, Karin Månsdotters vaggvisa,
Sylvias visa, Ett sommarhem, Sista visan och
många andra. Det märkvärdigaste vittnesbördet
om den forna ungdomsglödens återvaknande
utgör den serie Heine-dikter, som eget nog
tonsattes omvexlande med Sehlstedts visor, och
hvari L. på ett ypperligt sätt träffat den
pessimistiske skaldens lynne och skapat
mästerstycken i form och innehåll (Wie kannst du
ruhig schlafen, Ja du bist elend, Der Asra m.
fl.). En särskild hedersplats förtjenar den förut
nämnda chör-cykeln Drömmarne, äfvensom den
härliga chören Öfver skogen, öfver sjön. I de
sista visorna och pianosakerna tager ej sällan
det kontrapunktiska intresset försteget framför
det harmoniska, och mönstren blifva Händel och
Bach i st. f. Beethoven, Schubert, Weber eller
Mendelssohn. Om L:s C-dursymfoni skref Schumann
efter dess uppförande i Leipzig: "Det
finnes mycket arbete, plan och tanke deri, och
den har alla dessa blygsamma företräden, hvilka
publiken icke vill veta af." Samma omdöme
torde vara det rättvisaste öfver operan
"Frondörerna", som icke visat sig lifskraftig, ehuru
den 1860 för kort tid återupptogs på scenen
med tillägg af åtskilliga musiknummer. L:s yttre
personlighet skildras af C. R. Nyblom sålunda:
"Den som haft lyckan att känna honom personligen,
han skall för visso icke förgäta den snillrike
mannen med den imponerande gestalten,
det stolta hufvudet med dess väldiga hårprydnad,
de ömsevis ljungande och drömmande ögonen
och den fint leende munnen med dess på
en gång melankoliska och spefulla uttryck, men
framför allt det blixtrande samtalet, när han
kände sig värmd och tilldragen, och det
älskvärdt intagande, något fria, kanske ibland
sjelfsvåldiga sättet, som ingen fann stötande, derför
att det var Lindblads." L. blef 1831 ledamot
af Musikaliska akademien. Svenska akademien
tilldelade honom 1852 sin stora guldmedalj. –
Jfr C. R. Nyblom, "Minne af tonskalden A. F.
Lindblad" (i Sv. akademiens handl.; del. 57,
1882), samt "Sånger och visor af A. F. Lindblad"
(anmälningar af Ad. Lindgren i "Aftonbladet"
1879–80).
A. L.
1. Lindblad, Otto Jonas, tonsättare, föddes i
Karlstorp i Småland d. 31 Mars 1809 och
undervisades till en början i hemmet hos sin
fader, som var komminister. Men han försummade
gerna Sjögrens "Grammatista philosophans" för
att på egen hand tillverka musikaliska instrument
eller fara fram som en Nimrod bland traktens
harar, ekorrar och gröngyllingar. Vid tio
års ålder sändes han till Vexiö skola, der han
erhöll premium för sedlighet och flit samt äfven
deltog i musikaliska öfningar i den s. k.
"Diskanten", ett slags musikanstalt. 1829 blef L.
student i Lund, läste der på graden, men
sysselsatte sig derjämte med musik och sång samt måste
för sitt uppehälle mottaga flere konditioner. Filos.
kandidatexamen aflade han 1837 och promoverades
1844 till filos. doktor. År 1838 grundlade han den
sångförening, som sedermera fick namn af "Lunds
studentsångförening". Han uppbar aldrig något arvode
för sin verksamhet för studentsången, och en begäran
om ett sådant på 300 rdr afslogs. Deremot skaffade
han sig inkomster genom att med sina sångare gifva
musikaliska soaréer, som vanligen slutade med att han
sjelf och några amatörer spelte upp till dans efter
en af honom arrangerad dansmusik för violiner, flöjt,
violoncell, valdhorn, trumpet och klarinett. Äfven
gjorde han med en sångqvartett konsertresor i
åtskilliga landsortsstäder, och en tid (1836)
tjenstgjorde han såsom orkesteranförare åt en tysk
operatrupp, som uppträdde i de skånska städerna. På de
skandinaviska studentmötena befäste Lunds studentchör
sitt rykte att då vara den yppersta i Norden. L. hade
dels tur att finna utmärkta sångareämnen, dels hade
han ock stor förmåga att uppsöka sådana samt en
betydande energi att upparbeta dem. Emellertid insåg
han vanskligheten af sin ekonomiskt otrygga ställning,
hvarför han 1847 sökte och erhöll klockaretjensten i
Mellby i Lunds stift, som han innehade ända till sin
död, d. 26 Jan. 1864. Af yttre utmärkelser erhöll
han ingenting annat än ledamotskap i Musikaliska
akademien, 1857. Hans enka fick af riksdagen 1874 en
liten pension.
"Snart borttvättade den svenska sånggudinnan det
utländska sminket, som vanprydde dess kinder. Hon
blef frisk och naturlig och sjöng toner ur egen
barm, som var rik och varm (Geijer, Crusell,
A. F. Lindblad). Snart lyfte hon sina vingar
och flög omkring i den bildade verlden. Dess
representant blef Jenny Lind för Sverige och Ole
Bull för Norge m. fl. sångfoglar, som med mer eller
mindre lycka klyfde näbb och gladde det musikaliska
sinnet, hvar något sådant fanns; ja till och med
det vilda Amerika måste lyda de svenska ’toners
tvång’. Rikets andra universitet, Lund, hade ej
vilja eller råd till att uppmuntra tonkonsten. Det
lefde af latinska glosor, dogmatiska grubblerier och
filosofiskt nonsens . . . Likväl hade Lund, oaktadt
illa lottadt, en ständigt återkommande ungdom. –
En vacker vårmorgon stack solen fram och sken genom
rutan på en student, som pluggade med sin Cicero
och Lindfors’ antiqviteter; han sprang upp och fann
snart att ’vintern rasat ut bland våra fjällar’. Snart
lyssnade man begärligt till den nya sången; blef af
vederbörande perukstockar kritiserad; men det hjelpte
ej, man kunde ej förekomma, att vintern rasat och att
sången klingade gladt från Lundagård." – Med dessa
ord har L. i sin sjelfbiografi (ej tryckt) friskt
och träffande tecknat såväl sin tids nationella
musikaliska väckelser som sitt eget skaplynne
och sin ställning till desamma. Hans betydelse är
nämligen ej uttömd dermed att han är skaparen af
Lunds studentsång. Han är ock, kan man säga, såsom
tonsättare den mest typiske representanten för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
