Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillryssarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjerep för tjrep. Lillryskans öfriga skiljemärken
äro dels (gemensamma med stor-ryska) att dj, tj
gifva z (d. v. s. Fr. j; sällan dz = Eng. j) och
tj (= Sv. tje-ljud); äldre nasaleradt a gifver u;
nasaleradt e gifver ja; l och y hafva ett specifikt
egendomligt uttal; skilnaden mellan långa och korta
vokaler är förlorad; accenten är exspiratorisk
och flyttbar; dels (till skilnad från stor-ryska)
att g är frikativa (= T. g i wagen); l öfvergår
i utljud och före konsonant till ett v-ljud,
t. ex. pysav, skref, vovk, varg (R. pisal, volk);
tidigare långt o blir vanligen i, t. ex. kin,
häst, likotj, armbåge (i vissa dialekter u eller
uo); långt e ("jatj") blir i, t. ex. lis, skog,
v-rutsi, i handen (K. ljäs, v-rukjä); i blir y. Inom
ordböjningen äro följande skilnader från stor-ryska
de vigtigaste: 3:dje pers. sing. pres. ind. förlorar
efter e sitt slutande t, och der t finnes qvar, är
det både i sing. och plur. merendels mouilleradt;
infinit. slutar på -ty; pres. partic. pass. saknas;
pret. omskrifves på tre olika sätt: 1) med hjelpverbet
"vara" i pres.: pysav em, 2) med utsatt subj. utan
hjelpverb: ja pysav (liksom i ryskan), 3) med
hjelpverbet suffigeradt i fem.: pysalam (liksom i
polskan); plusqvamperf. fås genom omskrifning med
"vara" i impf. (liksom i polska); fut. bildas
dels som i ryskan, dels med verbet "hafva": pysaty
mu, jag skall skrifva, o. s. v. (= Fr. j’écrir-ai);
deklinationen har qvar den äldre affrikationen för
e-i, som i ryskan gått förlorad genom analogi med
öfriga kasus, t. ex. v-rutsi (R. v-rukjä); åtskilliga
ändelser, som påminna om polskan, särskild form för
vokat. samt gen. sing. mask. och neutr. i adj. på -go
(R. -vo). Den lillryska ortografien är till följd af
de ogynsamma yttre förhållanden, under hvilka språket
och literaturen befinna sig, föga stadgad. Den
vanligaste är den s. k. kulisjovka, så kallad efter
sin upphofsman Kulisj, som går en medelväg mellan
etymologisk och fonetisk skrifning. I Galizien
söker ett parti hålla språket så nära kyrkoslaviska
som möjligt, äfven i skriften. Dessutom får man
se rent fonetisk stafning (i emigranttryck). I
Ryssland gäller officielt lillryskan som en
dialekt; förvaltningens och undervisningens språk
(fr. o. m. folkskolan t. o. m. universitetet) är
äfven inom lillryskt område stor-ryska. Vetenskapliga
eller religiösa skrifter få ej tryckas på lillryska,
ej häller skolböcker, vitter literatur blott med
vissa inskränkningar. Emellertid förstå stor- och
lill-ryssar ej hvarandras tal; afståndet emellan deras
språk är ungefär som emellan svenska och plattyska
eller emellan spanska och italienska. Polska
patrioter å sin sida vilja anse lillryska som
en afart af polska. – Hufvudarbeten rörande
lillryska äro Zitetskij: "Otjerk zvukovoj istorii
malorusskago naretjija" (Kiev 1878); Ogonowski:
"Studien auf d. geb. der ruthenischen sprache"
(Lemberg 1880); nyare grammatiker af Levitskij (1851),
Sjaskevitj (1865), Partytskij (1877), bäst Osadtsa
(3 uppl. 1876); tysk-rutenisk ordbok af Partytskij
(1867); en lillrysk-tysk ordbok är sedan 1882 under
utgifning af Zelechovski och Niedzielski i Lemberg.
Lll.
Lillryssama (R. malorossy, malorossijane) äro ett
slaviskt folk, bosatt hufvudsakligen i södra Ryssland
och östra Galizien, genom språk, lynne och historia
nationelt skildt från stor-ryssarna. Lillryssarna
befolka inom det nuv. ryska riket icke blott det
s. k. Lillryssland, d. v. s. guvern. Kiev, Poltava,
Tjernigov och Charkov, utan också sydligaste delen
af guvern. Kursk, södra hälften af guvern. Voronesj,
stora sträckor af de donske kosakernas land (i
synnerhet n. om Taganrogska viken) och en mängd
kolonier längre österut, i guvern. Astrachan,
Saratov och Samara, samt ett vidsträckt område n.
om Kuban, ö. om Azovska sjön (Svarta-hafs-kosaker,
kubanska kosaker). Af Nya Ryssland, som intill senare
hälften af 18:de årh. innehades hufvudsakligen af
turkar och tatarer, äro guvern. Jekatrinoslav och
Cherson hufvudsakligen koloniserade af lillryssar
(Taurien åter, Krimska kanatets område, af
stor-ryssar), medan Besarabien är deladt emellan
lillryssar och rumaner. Rent lillryska äro af
gammalt Podolien och Volynien, nu äfven södra
delarna af guvern. Minsk och Grodrio samt inom
Kongress-Polen de östra delarna af Lublin och
Siedlec. Inom österrikisk-ungerska monarkien utgöra
lillryssarna, der kallade rutener eller "rusiner",
hufvudmassan af befolkningen i nordvestra delen af
Buko vina, östra Galizien till floden San samt inom
Ungerns gräns på Östkarpaternas södra sluttning.
Lillryssarna beräknas till 16,370,000. deraf 1/2 mill. i
Ungern, 2 1/2 mill. i Galizien och Bukovina. Till
religionen äro 160,000 af de ungerske rutenerna
reformerta, de öfriga grekiska katoliker eller
unerade greker. – Redan under furstendömenas tid
visade sydvestra Ryssland andra former för stats-
och samhällslifvet än dem, som gjorde sig gällande
i nordöst. I nordöst offrades den enskildes frihet
och rätt för statens kraf och furstens godtycke,
medan de sydvestra furstendömenas (och Novgorods)
författning var väsentligen demokratisk. Under den
tid, fr. o. m. början af 14:de årh. t. o. m. slutet
af 18:de, hvarunder lillryssarnas historia helt
eller delvis är förenad med Litavens och Polens,
är kosakväsendet det handgripligaste uttrycket för
lillryssarnas politiska och sociala ideal. Polackernas
angrepp på deras personliga, ekonomiska och religiösa
frihet ledde till polska rikets undergång. Medan
hos stor-ryssarna familjebandet i hög grad
inkräktar på individens sjelfbestämningsrätt,
stå lillryssarna i detta afseende ungefär på samma
ståndpunkt som vestra Europas folk. Religionen
är hos lillryssarna mera en inre angelägenhet, men
uppgår för stor-ryssen hufvudsakligen i yttre bruk
och stadgar. Derför kan bland lillryssama icke finnas
"raskolniker". Öfver hufvud är lillryssen mera idealt
anlagd och lifligare; han älskar naturen och har ett
utprägladt skönhetssinne. Den lillryska folkdikten
är utomordentligt rik och har ett högt poetiskt
värde. Anmärkningsvärdt är att i folkets hågkomst de
äldsta minnena, från furstetiden, nästan fullständigt
försvunnit – de återfinnas numera hufvudsakligen
blott i stor-rysk tradition –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
