Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lilliehöök ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Socken i Östergötlands län, Åkerbo härad. Areal 889
har. 219 innev. (1884). Annex till Östra Skrukeby,
Linköpings stift, Domprosteriet.
Lillkyro, F. Vahäkyrö [hårdt k], socken af Korsholms
härad och domsaga, Vasa län, Finland. Areal 190 qvkm.;
befolkningen finsk, 4,660 pers. (1882). Konsistorielt
pastorat af 2:dra kl., Åbo ärkestift, Vasa öfre
prosteri. O. I.
Lillo, George, engelsk dramatiker, f. i London 1693,
d. 1739, var en driftig och förmögen juvelerare,
som för nöjes skull hopsatte teaterpjäser. Dessas
ämnen voro byggda på fall af förbrytelser, hemtade
ur verkliga lifvet och framställda med kraftig
följdriktighet, men fantasilöst och pinsamt
realistiskt. L. gaf dermed uppslag till det
sedelärande och rörande borgerliga skådespelet,
hvilket går igen i den moderna "dramen". Han skref
sju stycken, af hvilka det första var The London
merchant, or the history of George Barnwell (1731;
"Den londonske köpmannen", 1767; ämnet är äfven delvis
nyttjadt i D. G. Björns "Den förförde ynglingen",
1792). Hufvudpersonen är en bokhållare, som af en
fallen qvinna förledes att begå försnillning och
mörda sin rike farbroder, hvarefter de båda skyldiga
afrättas. Vidare märkas The fatal curiosity, der
ett åldrigt och nödstäldt äkta par mördar sin gäst,
en rik främling, i hvilken de gamla derefter för
sent igenkänna sin länge saknade son, och Arden
of Feversham, omarbetning af ett på Shakspeares
tid högeligen populärt sorgspel med samma namn,
i hvilket äktenskaplig otrohet samt mord bilda
väfnaden. L. skref en del af sina dramer på
prosa, hvilket äfven var en nyhet under detta
franskhärmningens tidehvarf. Hans "Works" utgåfvos
1775, i 2 bd.
Lillpolen, den södra, bergiga delen af det forna
polska riket i motsats till den nordvestra delen, som
kallades Storpolen. Det omfattade i mera inskränkt
mening vojevodskapen Krakov, Sandomir och Lublin,
i vidsträcktare betydelse äfven Podlachien (en del
af det nuv. guvern. Grodno), Rus (nuv. Galizien),
Podolien och Volynien.
Lillryska literaturen delar sig historiskt i tre
perioder. I. Den gamla literaturen, på furstendömenas
tid, var väsentligen gemensam för alla östslaver; de
skilda anlagen hade ännu ej utbildat sig till skilda
folk. Språket är till sin grund kyrkoslaviskt, och
literaturen är för efterverlden tillgänglig nästan
blott i nordryska handskrifter, emedan de sydryska
boksamlingarna gått förlorade under oblida öden. Så
bortskymmes i möjligaste mån skilnaden mellan sydvest
och nordöst. Likvisst framträda i de literaturverk,
som uppvuxit på sydrysk grund, redan nu de allmänna
karakterer, som skilja lillryssar och stor-ryssar:
större andlig rörlighet, ett rikare lif. Och så tidigt
som i Svjatoslavs samlingsband ("Sbornik") från 1073
visar språket egna drag. De mest betydande minnena
af sydryskt författareskap från första perioden äro
flere krönikor (märkligast bland dem äro genom sitt
innehåll "den gamla krönikan" – som tillskrifves
Nestor och vanligen börjar de yngre krönikorna –
genom sin stil "den volyniska krönikan"), vidare det
kievska hålklostrets samling af helgonlegender ("Paterikon"),
Daniels pilgrimsfärd till Heliga landet samt
sången om Igors härtåg. Af största vigt för
språkhistorien äro diplom af hvarjehanda slag,
emedan deras språk står närmare folkspråket. –
II. Den litavisk-polska tiden. Skriftspråkets
grundlag är visserligen fortfarande kyrkoslaviskt,
men folkspråket färgar det alltmera, i synnerhet i
profan literatur, mest naturligtvis i diplom. Ryska
(hvitryska eller lillryska med en tillsats af
kyrkoslaviska och polska) är det officiella språket
i det litaviska furstendömet och visar sig bl. a. i
de båda lagböckerna, "Kasimirs sudebnik" (1468)
och "litaviska statutet" (1522–29). Omkr. år 1500
öfversattes Höga visan på lillryska, något senare
de fyra evangelierna (Peresopnitsa-handskriften,
1556–61); och redan 1580 trycktes ett evangelium
med folkspråket jämte den kyrkoslaviska texten. Om
de första århundradenas (1300- och 1400-talens)
literatur vet man eljest ganska litet. Från och med
16:de årh. framträder en till omfång och värde ej
obetydlig kyrkligt-polemisk literatur, riktad mot
katoliker och protestantiska sekter; i slutet af
17:de årh. börjar dessutom historiskt och vittert
författareskap. Till de förnämste kämparna för den
ortodoxa tron höra Bronskij ("Apokrisis"),
presten Andreas, Kopystenskij och Visjenskij.
För polemiken måste de tillegna sig motståndarens
vapen och stridssätt, och så fick den vesterländska
(skolastisk-latinska) bildningen insteg i södra
Ryssland. Sedan furst Ostrosjskij på sitt gods
inrättat den första högre skolan ("Ostrosjska
akademien"), stiftades fr. o. m. slutet af 1500-talet
genom "brödraskapen" sådana i alla större städer,
och ur skolan i Kiev utvecklade sig snart en andlig
akademi. Den sydryska bildningens förnämste främjare
under denna tid var Kievs metropolit Peter Mogila
(1597–1647), som föddes i Moldau och fick sin bildning
i Paris. Från och med slutet af 1500-talet skiljer sig
lillryssarnas historia tydligare från hvitryssarnas;
kosakresningarna, i hvilka lillryssarna försvara
sin tro och sin frihet, föranleda först annalistiska
uppteckningar (delvis utg. af Belozerskij, 1856),
senare värdefulla historiska arbeten, sådana som
"Letopis samovidtsa" (d. v. s. ett ögonvittnes
krönika; utg. af Bodjanskij, 1846) och Samuel
Velitjkos krönika, båda hufvudverk förhistorien om
Chmielnickis resning, författade af samtida. Något
senare skref Gregor Grabjanka, Peter den stores
samtida. Efter dessa följa kompilationer af Kossov,
Bobolinskij och Gizel. Efter mönstret af samtidens
latinska och polska diktkonst uppstod slutligen en
poetisk literatur, som hufvudsakligen blomstrade
under 17:de årh. dels i tillfällighetsverser,
dels i mysterier (skoldramer), de senare ofta
med interludier ur folklifvet på folkspråk. Som
mysterieförfattare utmärka sig i synnerhet Simeon
af Polotsk och Dmitrij af Rostov (den förre lärare
för tsar Feodor Alexejevitj, den senare en af Peter
den stores medhjelpare). Den syllabiska verskonst,
som de lånat af polackerna, öfvergick från dem i
den stor-ryska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
