Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liljulag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omdömet att hon var "ett hår af Hin Håle, värre till
lynnet än fadern, sonen Axel och dennes söner",
och den tidens handlingar innehålla många bevis på
hennes processlystnad, våldsamma behandling af sina
underhafvande samt oroliga tilltagsenhet, som sträckte
sig äfven till statens angelägenheter. Sålunda ansågs
hon hafva haft en ej ringa del i de händelser, som
ledde till Erik XIV:s afsättning, och med anledning
af Johan III:s förföljelser mot riksråden hotade
hon, enligt konungens egen uppgift, 1592 att hjelpa
honom från tronen liksom hon hjelpt honom dit. Med
anledning af sin mans försträckningar till kronan
under Eriks och Johans tid hemsökte hon på sitt
vanliga, bråkiga sätt oupphörligt regeringen med
ersättningskraf. Karl IX, som dock förut visat
tillmötesgående mot familjens anspråk, tröttnade
slutligen på hvad han kallade "hennes kärringtrug"
och förbjöd henne 1607 med anledning af en formlig
"undsägelseskrift", som hon då utfärdat mot honom
och rådet, att vidare lemna sin gård Tärna. För
sonen Axel synes hon hafva hyst tillgifvenhet
och öfverlät åt honom under hans landsflykt sina
från morfadern, Ture Jönsson Ros, ärfda norska
egendomar. Med sonen Maurits (se Leijonhufvud 8)
hade hon deremot 1604 en bitter tvist, men man kan
ej afgöra hvems skulden var till denna, då man har
att tillgå endast hennes anklagelseskrift, som för
öfrigt på ett häpnadsväckande sätt vittnar om hennes
eller tidens råhet. År 1606 var åtminstone på sonens
sida sämjan återställd. "Gref" Ebba afled före 1621.
S. B.
3. Lilliehöök, Johan Nilsson, krigare, f. 1598,
son till riksrådet Nils Andersson L., åtföljde
Gustaf II Adolf på hans fälttåg i Livland och
Preussen på 1620-talet och befordrades till
öfverstelöjtnant. 1630 blef han öfverste, 1635
generalmajor, 1638 guvernör öfver Hinterpommern och
kommendant i Stettin. Samtidigt med dessa militära
utnämningar blef han 1634 häradshöfding i Hammarkinds
härad i Östergötland och 1637 i Sundals härad på
Dal. Såsom guvernör i Hinterpommern vann L. genom
kraft och duglighet både regeringens bifall och
provinsens tillgifvenhet. Han rensade Hinterpommern
från fiender och framryckte 1639 i Brandenburg till
Banérs undsättning, men ett benbrott höll honom en
tid fjättrad vid sängen. Redan under Baners sjukdom
hade regeringen i Stockholm beslutit, att L. skulle
föra befälet närmast honom, och kort före Torstenssons
utnämning till öfverbefälhafvare skref hon till L.:
"Så snart vi utnämnt en öfvergeneral, bören I blifva
hos honom hvad Torstensson varit hos Banér, för eder
bekända dexteritet, flit och trohet". L. utnämndes
1642 till riks-fälttygmästare. I slaget vid Leipzig,
d. 23 Okt. 1642, anförde han jämte K. G. Wrangel
och Mortaigne svenska centerns första linie. Sedan
fiendens venstra flygel blifvit slagen på flykten,
förde L. fyra regementen från reserven mot flanken
af fiendens center, men stupade vid ett anfall af
ditskyndande fientliga trupper. "Barn", yttrade han
till soldaterna, "jag dör gerna, ty nu har jag visat
eder vägen". Se F. M. Franzén: "Minne af J. N. Liljehöök till
Fårdala" i Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, del. VI.
A. B. B.
4. Lilliehöök, Anders Johansson, friherre, diplomat
och ämbetsman, den föregåendes son, föddes i Riga
d. 19 Dec. 1635. Efter slutade studier vid Upsala
universitet anträdde han en längre utrikes resa och
utnämndes vid sin återkomst 1657 till kammarherre
hos Karl X Gustaf. Efter konungens död förordnades
han 1661 till landsdomare i Skåne och assistensråd
vid generalguvernementet derstädes. 1663 blef han
president i kungl. regeringen och hofrätten i Pommern,
men kom ej att tillträda dessa sysslor, utan utnämndes
i stället 1664 till landshöfding i Östergötland. 1666
afsändes han af förmyndareregeringen såsom envoyé till
Polen, rappellerades 1667 och skötte sedan under någon
tid med drift och skicklighet sitt höfdingakall. 1674
skickades han å nyo, i egenskap af ambassadör, till
Polen för att vid det der stundande konungavalet
bevaka Sveriges intressen. När L. ankom till sin
bestämmelseort, hade valet redan försiggått, och
han begaf sig derför efter någon tid på hemresan,
men möttes på vägen af sin konungs befallning att
tillsvidare qvarstanna. Det blef ett "tillsvidare"
på sex år (till 1680), en skickelsediger tid, under
hvilken Sverige såsom Frankrikes bundsförvandt kämpade
en ojämn strid mot halfva Europa. I den striden skulle
L. skaffa sitt fädernesland Polens och dess konungs,
Johan Sobieskis, hjelp mot den brandenburgske
kurfursten. Företaget var vanskligt, och det
behöfdes mycken diplomatisk skicklighet att lotsa sig
lyckligt fram genom Österrikes, Brandenburgs och de
polske partichefernas förenade intriger. L. utförde
likväl sitt värf, och i Aug. 1677 undertecknades
i Danzig en förbundstraktat emellan Johan Sobieski
personligen och L. såsom Kari XI:s befullmäktigade
sändebud. Traktaten, som var afsedd till Sveriges
räddning, bar visserligen icke mycken frukt, men
dertill var L. ej skulden. Den var i alla fall det
vigtigaste utbytet af en diplomatisk verksamhet,
åt hvilken Karl XI med allt skäl gaf sitt stora
erkännande. Till denna tid hör äfven den personliga
tvisten emellan L. och den brandenburgske kurfursten,
framkallad af L:s mer frimodiga än artiga svar på
kurfurstens mot honom riktade förolämpningar. Saken
väckte ett oerhördt uppseende och framkallade en
notvexling, men slutade med att Karl XI gillade sin
ambassadörs något ovanliga sätt att umgås med en af
Europas potentater. L. råkade emellertid en gång ut
för den olyckan att uppväcka sin konungs misshag. Det
var på 1682 års riksdag, då L. på riddarhuset fällde
några yttranden, hvilka Karl XI ansåg innebära
ett ifrågasättande af hans makt att stadga och
förordna för sina undersåtar. Uppträdet medförde ett
meningsutbyte emellan Karl XI och rikets ständer,
och slutet blef att svenska folket i en hastig
vändning afhände sig sin lagstiftande makt. L. gjorde
afbön, och konungen förklarade sig "villig att honom
pardonnera, så att han sig i sina discurser bättre
aktar". Några månader derefter utnämndes L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
