Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lepage ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orden, egnade sig åt de spetälskes vård, och denna
ordens stormästare måste sjelf vara en spetälsk. Nu
finnas endast få specialsjukhus för spetälska, de
flesta i Norge. Ett finnes i Sverige, i Jerfsö. Se
vidare Lepra. F. B.
Leprosorium, detsamma som Leproseri (se d. o.).
Lepsius, Karl Richard, tysk egyptolog, språkforskare
och arkeolog, född d. 23 Dec. 1810 i Naumburg, var son
af arkeologen Karl Peter L. (f. 1775, d. 1853). Han
studerade i Leipzig, Göttingen och Berlin. I Berlin
utgaf han 1833 för filosofiska graden afhandlingen
De tabulis eugubinis. Denna och åtskilliga andra
af L:s tidigare skrifter tillhöra eller beröra den
jämförande språkvetenskapens område. Något senare
gjorde L. intimare bekantskap med egyptologien,
som slutligen kom att taga all hans tid och kraft
i anspråk. Han företog en följd af vetenskapliga
studieresor till Frankrike, Italien och England, der
de egyptiska fornsakssamlingarna för honom öppnade
sina skatter. I synnerhet den italienska resan blef
betydelsefull för L. genom det nära förhållande,
i hvilket han trädde till Bunsen. Såsom sekreterare
vid det arkeologiska institutet i Rom utgaf L. sin
banbrytande skrift Lettre à M. Rosellini sur l’alphabet
hiéroglyphique (1837), och denna följdes af en
rad dels smärre, dels mer omfattande egyptologiska
skrifter. Till den senare kategorien höra Auswahl der
wichtigsten urkunden des ägyptischen alterthums och
Das Todtenbuch der aegypter nach dem hieroglyphischen
papyrus in Turin (1842). Vid samma tid utgaf han
sitt för den italiska och jämförande språkforskningen
epokgörande verk Inscriptiones umbricae et oscae. –
Efter återkomsten, till Berlin utnämndes L. till
e. o. professor vid dervarande universitet 1842
och ställdes i spetsen för en stor, af preussiska
regeringen till väsentlig grad på Bunsens och A. von
Humboldts förord utrustad, vetenskaplig expedition,
hvars mål var Nildalen, och hvars syfte var att
i största möjliga mån insamla material och göra
iakttagelser för en grundlig undersökning af den
fornegyptiska odlingen. Efter tre års ihärdiga arbeten
återvände expeditionen till Europa. Hufvudresultatet
af dess verksamhet publicerades efter hand och
föreligger nu i det kolossala praktverket "Denkmäler
aus Aegypten und Aethiopien" (Berlin 1849–59; 900
planscher i 12 band, mycket stort format). Såväl med
hänsyn till materialets rika och ändamålsenliga urval
som på grund af den noggranhet, hvarmed de egyptiska
originalen återgifvits, är detta verk utan tvifvel
den yppersta publikation af egyptiska minnesmärken,
som hittills sett dagen. De många större och smärre
afhandlingar, som L. sedermera utgaf i egyptisk
mytologi och historia, äro till största delen byggda
på arbetena af den stora preussiska expeditionen,
hvars chef och andliga hufvud han var. Såsom
hufvudresultat af L:s storartade vetenskapliga
verksamhet kan man räkna: den egyptiska historiens
(nära nog) definitiva uppställning efter dynastier
med Manethos kronologiska fragment såsom korrektiv;
hieroglyfernas reducerande till europeisk skrift efter ett
vetenskapligt giltigt, numera med små modifikationer
allmänt antaget transskriptionssystem; den
egyptiska mytologien grundad på strängt vetenskaplig
basis; den sanna metoden för "Dödsbokens" kritik
fastställd; och slutligen har genom den af Brugsch
(1863) grundlagda, af L. (från 1864 till hans död)
fortsatta "Zeitschrift für ägyptische sprache und
alterthumskunde" (22 årg.) egyptologien, som det synes
för en lång framtid, fått ett verkligt internationelt
vetenskapligt organ, der forskarna kunna värdigt
diskutera vetenskapens problem. – L. blef 1846 ordin.
professor i Berlin samt 1873 öfverbibliotekarie
och senare geheime-ober-regierungsrath. Död
d. 10 Juli 1884. Han var sedan 1850 ledamot af
Berlins Vetenskapsakademi och sedan 1866 af
svenska Vitterhets hist. o. ant. akademien. –
Jämte de redan anförda må af L:s förnämsta arbeten
följande nämnas: Chronologie der aegypter (bd 1,
1849), Ueber den ersten ägyptischen götterkreis
(1851), Briefe aus Aegypten, Aethiopien und der
halbinsel Sinai (1852), Aegyptisches Königsbuch
(1858), Aelteste texte des Todtenbuchs (1867),
Die metalle der ägyptischen inschriften (1872)
och Nubische grammatik (1880). Massan af hans smärre
skrifter återfinnes hufvudsakligen i "Abhandlungen
der kaiserl. Akademie der wissenschaften" och
ofvannämnda "Zeitschrift". Hans lilla Allgemeines
linguistisches alphabet (Berlin och London 1855;
2:dra uppl. 1863) har spelat en betydande rol för
fixerande i skrift af en mängd vilda folkslags
språkljud. Vid sin död var L. sysselsatt med ett
stort metrologiskt arbete, hvars resultat han i
ett par små nyss utkomna afhandlingar anteciperat.
K. P.
Lept, Nord. mytol., en underjordisk flod, som jämte
många andra upprinner ur brunnen Hvergelme (se
d. o.). Th. W.
Leptaena, paleont., fossilt slägte tillhörande
armfotingarna (brachiopoderna). Formen är vanligen
halfrund, låsranden rät. Det större skalet är konvext;
det mindre är konkavt och sluter sig nära intill det
större. Skalen, som leda med hvarandra medelst tänder
och låsgropar, äro utvändigt vanligen försedda med
radierande strimmor. Slägtet förekommer allmännast
i silursystemet (L. quinquecostata, L. sericea,
L. transversalis m. fl.), och efter detsamma har
tagits benämningen leptaenakalk för en i Dalarnas
silursystem förekommande mäktig kalkstensbildning. De
yngsta Leptaena-arterna hafva anträffats i lias och
äro mycket små. B. L-n.
Leptinit, petrogr., synonym och hufvudsakligen
inom Tyskland förr använd benämning för granulit.
E. E.
Leptis. 1. L. magna (nu Lebda), fenicisk ruinstad
ö. om Tripolis i norra Afrika vid Syrten. Den
består af tvänne delar: gamla staden, hvilken
liknade Karthago till läge och plan, och af hvilken
massiva kajer och dockor finnas qvar, samt den vida
större nya staden, hvars ruiner tillhöra den senare
perioden af romerska kejsaretiden. Septimius Severus
(193–211), som var född i L., icke allenast gaf
staden jus italicum, utan uppförde der många dyrbara
palats. Enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
