Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopold ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Breitenfeld, d. 23 Okt. 1642), 1645–47 med Gallas och
efter honom Hatzfeldt vid sin sida. 1647–55 var han
ståthållare i spanska Nederländerna, kämpade såsom
sådan mot fransmännen, men blef af Condé slagen vid
Lens (d. 20 Aug. 1648).
Leopold, Karl Gustaf af, skald och prosatör, föddes
i Stockholm d. 23 Nov. 1756. Fadern blef ej långt
derefter tullförvaltare i Norrköping; gossen sattes
i skola i Söderköping samt afgick derifrån till
Linköpings gymnasium. Såsom gymnasist höll L. vid
fjorton år å stora rådhussalen i Norrköping ett
tal på vers till firande af kronprinsens födelsedag,
hvilket sedan trycktes. 1773 blef L. student i Upsala,
men lemnade universitetet mot slutet af 1774, för
att mottaga en informatorsplats hos hofmarskalken
grefve Douglas å det natursköna Stjernarp. Der skall
han, enligt berättelsen, en vacker morgonstund,
på uppmaning af grefvinnan D., hafva oförberedd
nedskrifvit den fromma utgjutelse, som sedermera
intogs (ps. 418) i 1819 ars psalmbok. Antagligen
fortfor hans kondition till inpå 1777, då han
åter befann sig i Upsala. Han hade under tiden
(1776) blifvit invald till led. af Vetenskaps- och
Vitterhets-samhället i Göteborg, ett nytt bevis på
huru hoppgifvande den unge redan ansågs. I Upsala
gjorde han sig snart bemärkt såsom skald. Men ett
af hans första arbeten, Bref till en god vän i
Norrköping på dess bröllopsdag (1777), väckte genom
sin nog fria ton de akademiske fädernas misshag
och föranledde, att författaren erhöll en "skrapa"
inför konsistoriet. L. beredde sig dock en lysande
upprättelse genom sitt Ode öfver d. 1 Nov. 1778,
hvilket utgick i 2 uppl. och helsades med så stort
bifall, att Kellgren i "Stockholms-posten" fann
nödigt att påpeka några af dess svagheter, ehuru
han ingalunda frånkände förf. "bildningskraft" eller
"qvickhet". Ett längre poem af det lättare slaget,
Kärlekens Ericsgata (1778), stadfäste samtidigt L:s
vunna rykte. Ej långt derefter begaf L. sig till
Greifswald, der han, efter aflagdt disputationsprof,
blef filos. magister 1782 och s. å. docent i
lärdomshistoria. Snart derpå utnämndes han till
vice bibliotekarie vid Stralsunds stadsbibliotek,
hvars 10,000 band han ordnade. Hans forne gynnare
J. H. Lidén, som då nyligen till Östgöta nation skänkt
den boksamling, som snart blef universitetets, kallade
honom till dess bibliotekarie, och L. befann sig 1785
åter i Upsala. Hans vistelse der blef ej långvarig,
men utmärktes genom tre nya skrifter, alla på sitt
sätt betecknande för skaldens och tänkarens vunna
mognad. I sina Critiska anmärkningar vid hjeltedikten
Tåget öfver Bält (1785) lemnade L. en bland de första
genomförda och på bestämda kritiska grundsatser
fotade granskningar af ett svenskt skaldeverk. Julie
Eberhardt, hymeneisk offersång (s. å.) är ett
alster af diktarens fina umgängeston och förmåga
af eleganta vändningar. Erotiska oder (s. å.) åter
visa oss hans lyriska förmåga, sådan den tager form
i dessa i fransk skola bildade, halft smäktande,
halft skämtande känsloutgjutelser. I Febr. 1786 antog
Gustaf III L. till sin
biträdande sekreterare, gaf honom bostad på slottet och
uppgjorde hans affärer. Genom denna förändring af
lefnadsuppgift, genom det tillträde till konungens
person och hofkretsarna L. snart vann och den
ställning han äfven kom att intaga till Kellgren,
den svenska literaturens då erkändt främste man,
inträdde hans lif i ett nytt och lyckosamt skede.
Nu följde också framgång på framgång. Redan
i Juni 1786 valdes L. till ledamot af Svenska
akademien, i början af 1787 blef han bibliotekarie
vid Drottningholms bibliotek och 1788 konungens
handsekreterare. Han offentliggjorde under dessa år,
utom ett par tal och en prolog, <I>Frigga, opera i en
akt</i> (1787) samt poemet Öfver segren vid Hogland
(1788). I konungens gunst stod L. så högt, att
denne under finska kriget kallade honom till sig
för att njuta af hans vittra umgänge och qvicka
skämt. Frukterna i poetiskt hänseende af denna
vistelse voro endast fortsättandet af den förut
påbörjade tragedien Oden samt de intryck L. sedan
nedlade i sina bekanta skaldebref till konungen öfver
slaget vid Fredrikshamn 1790 och segern vid Svensksund
s. å. "Segersångerna", yttrar B. E. Malmström,
"ega i allmänhet mera retorisk än poetisk skönhet,
och stilen i dem blir emellanåt tung ända till
svårfattlighet; men de äro utmärkta för sin varma och
stolta patriotiska känsla, hvarför de också på sin
tid mottogos med stort bifall." Skaldebrefven åter
andas en behagfull blandning af allvar och skämt,
fint smicker och eleganta poetiska vändningar. Det
märkligaste bland dem är dock det, i hvilket
L. gör sig till tolk för den allmänna meningen,
som yrkade nåd för Anjala-förbundets upproriske
hufvudman. "Tonen deri är manlig och ädel, stundom
till förvåning dristig." Om ock dessa och flere andra
poesier i den lätta och lekande genren höjt L. till
rangen af en bland Sveriges då lefvande förnämste
skalder, blef tragedien Oden eller Asarnas utvandring
(1790; uppförd å k. teatern s. å. och qvarstående på
repertoaren ända till 1825) en verklig triumf för
honom och gjorde i allmänhetens och hofvets ögon
L. till Kellgrens medtäflare. Konungen, som delade
den allmänna förtjusningen, sände honom en smickrande
biljett och en lagerqvist, bruten af hans egna händer
på "Virgilii graf", en artighet, som L. besvarade
med ett fyndigt och fint epigram. Samtidigt dermed
och under de sista åren af Gustafs regering deltog
L. flitigt i "Stockholms-postens" redaktion, sedan
han alltmer närmats till Kellgren och blifvit hans
vän, ehuru de båda skaldernas skilda skaplynnen
och olika lefnadsbanor lade hinder i vägen för en
fullkomligare förtrolighet. Med djup och innerlig
tacksamhet omfattades L. af den äldre skaldebrodern,
i synnerhet då han trädde inom skranket mot Thorild,
som i sin häftiga och hänsynslösa ifver att verka
för en djupare uppfattning af kritik och skaldekonst,
af vetenskap och konst öfver hufvud äfven angrep och
förkättrade Kellgren. Det var i skrifterna Den nya
lagstiftningen i snillets verld något litet i fråga
satt (1792) och Bref till den store och märkvärdige
författaren Th– (s. å.), som L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
