Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åkerbruket afkastar utom de vanliga sädesslagen
äfven lin, kastanjer, frukter och vin, men står
såsom näringskälla efter för boskapsskötseln, i
synnerhet fårafveln. Berglandet i n. har stora skogar
och gifvande stenkolsgrufvor. Industrien är ännu
oansenlig, och handeln omsätter i stort endast ull och
lin. Innevånarna äro tröga och obildade, men berömmas
för sin redbara karakter. På platålandet s. om
Salamanca träffas rena afkomlingar af vestgoterna
och vid Astorga en qvarlefva af keltibererna, de
s. k. maragatos. – Konungariket L. bildades år 910, då
kon. Alfons III af Asturien delade sitt rike. Längre
fram förenades med L. Galicien och Asturien, men
inre oroligheter och arabernas infall försvagade
det under senare hälften af 10:de årh. Ehuru Alfons
V återställde dess makt, gick det under i den fejd
hans son Bermudo III förde med konungen af Navarra,
Sancho. Ett försök att efter dennes död återvinna
oberoendet ledde endast till slaget vid Carrion,
hvarigenom Sanchos son Ferdinand ryckte L. till
sig och förenade det med Kastilien. – L. är numera
såsom administrativt område upplöst i provinserna
Salamanca, Zamora och Leon. – 2. Provins i ofvannämnda
landskap, utgörande dettas nordligaste del, med en
areal af 15,971 qvkm. och 350,210 innev. (1877). –
3. Hufvudstad i ofvannämnda provins, af romerskt
ursprung och fordom hufvudstad i konungariket
L., vid nordvestbanan mellan floderna Bermesga
och Torio. Biskopssäte och 14 kyrkor, af hvilka
katedralen (från 14:de årh.) är en praktbyggnad
i den renaste gotiska stil. Hufvudort för den
spanska linnehandeln. 11,515 innev. (1877). –
4. Hufvudstad i det liknämnda departementet och
fordom i hela republiken Nicaragua (Central-Amerika),
är belägen på en fruktbar, men brännande het slätt
och räknar tillsammans med den lilla indianstaden
Subtiaba omkr. 30,000 innev. Jernvägsförbindelse
med hafsstaden Corinto. Genom revolutioner och
plundringar (svårast 1825) har staden mist sitt
välstånd, men är det oaktadt en af de vackraste
platserna från den gamla spanska tiden och
särskildt berömd för sin stora Petruskatedral
(fr. 1776–80), det förnämsta byggnadsverket i
hela spanska Amerika. – 5. L. de los Aldamas,
stad i mejikanska prov. Guanajuato med, såsom
det uppgifves, 80,000 innev. Industri i ull, bomull
och läder (sadlar) samt spanmålshandel. L. gäller
för att vara den mest bigotta stad i hela Mejico.
S. A. L.
Leon, Luis Ponce de, spansk skald. Se Ponce de Leon.
Leonard [leånar], Hubert, belgisk violinist, f. 1819,
kom 1836 till Paris’ konservatorium såsom Habenecks
elev och fick derjämte anställning i orkestern först
vid Variétés, sedan vid Opera comique, slutligen
vid Stora operan. Efter 1844 gjorde han konstresor
(till Sverige 1847, 1851 och 1859). 1848 blef han
violinprofessor efter de Bériot vid Bruxelles’
konservatorium; f. n. (1885) lefver han såsom högt
ansedd och eftersökt privatlärare i Paris. Han har
utgifvit Gymnastique du violiniste, 24 études
classiques, L’ancienne école italienne
m. fl. instruktiva arbeten, dessutom en mängd
kompositioner för stråkinstrument, piano m. m. –
L. gifte sig 1851 med Antonia Sitcher de Mendi
(f. i Spanien 1827), en förträfflig sångerska, som
deltog i hans konstresor. A. L.
Leonardo da Vinci. Se Lionardo d. V.
Leonhard, Karl Cäsar von, tysk geolog, f. 1779,
d. 1862, var under en tid af storhertigdömet
Frankfurts tillvaro (1810–13) chef för dess
domänförvaltning. 1815 kallades han af konung
Maximilian I till vetenskapsakademien i München, men
öfverflyttade 1818 till Heidelberg såsom professor vid
universitetet derstädes. Han tillhörde ursprungligen
Werners geologiska skola, men stod vid slutet af
1820-talet i det ultravulkanistiska lägret. L:s
märkligaste arbeten äro: Handbuch der oryktognosie
(1822; 2:dra uppl. 1826), Charakteristik der
felsarten (1823–24), det första försöket till en
petrografi, vidare den vidlyftiga monografien Die
basaltgebilde (1831–32) samt det populärt hållna
verket Geologie oder naturgeschichte der erde
(1833–44). Ett literärt centralorgan för flere
närbeslägtade vetenskapsgrenar skapade han genom
"Taschenbuch für die gesammte mineralogie" (1807–29)
och dess fortsättning "Jahrbuch für mineralogie,
geognosie, geologie und petrefaktenkunde", hvars
utgifvande han 1830–58 ombesörjde tillsammans med
H. G. Bronn. – En son af L., Gustav von L., f. 1816,
d. 1878, studerade under faderns ledning och blef,
liksom denne, universitetslärare i Heidelberg. Han
skref bl. a. Grundzüge der geognosie und geologie
(1851; 3:dje uppl. 1874) och fortsatte efter fadern
utgifvandet af "Jahrbuch für mineralogie etc.",
först i förening med Bronn och efter dennes död (1862)
tillsammans med H. B. Geinitz.
Leonhardi, Hermann Karl von, friherre, tysk
filosof, f. 1809, d. såsom professor i Prag
1875. L. var lärjunge (och måg) till filosofen
K. Ch. Fr. Krause, och för hans läras utbredning
verkade han med energi och framgång dels genom
utgifvande af sin lärares skrifter, dels genom egen
skriftställareverksamhet. L. H. Å.
Leonhardt, Gerhard Adolf Wilhelm, tysk jurist
och statsman, f. 1815, blef 1865 hannoveransk
justitieminister, kallades 1867 till förste president
i den i Berlin för de nya provinserna upprättade
högsta domstolen ("Oberappellationsgericht") samt
blef s. å. "kronsyndikus", medlem af "herrenhaus"
och preussisk justitiestatsminister. L., som
redan under sin ämbetstid i Hannover inlagt stor
förtjenst vid utarbetningen af detta lands nya lag
(som började tillämpas 1852), tog såsom preussisk
ämbetsman och såsom medlem af "bundesrath",
särskildt såsom ordförande för dess lagutskott,
verksamt del i införandet af den nya strafflagen
för Tyska riket. Under hans ledning utarbetades
äfven förslag till ny rättsförfattning, straff- och
civilprocess, hvilkas genomförande blir ett vigtigt
steg till det nya rikets verkliga enhet. L. fick för
sjuklighet afsked 1879 och dog i Hannover 1880. Bland
hans skrifter må nämnas Die justizgesetzgebung des
königreichs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
