Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lénström, Karl Julius - Lentibularieæ - Lentigines - Lentikulär - Lentini - Lento - Lentulus - Lenz, Jakob Michael Reinhold - Lenz, Wilhelm von - Lenz, Heinrich Oskar - Lenz' induktionslag l. Lenzska lagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utredningar måste dock erkännas såsom verkligt betydande
och förtjena än i dag uppmärksammas af forskarna i
hithörande ämnen. -rn.
Lentibularieae Rich., bot., en liten naturlig
växtfamilj med oregelbundna blommor, bildade af ett
tvåläppigt blomfoder och en likaledes tvåläppig,
med sporre försedd, sambladig blomkrona, hvars
öfre läpp är kortare än den nedre. Ståndarna
äro 2, med enrummiga knappar, pistillen 1,
med plattadt tvåflikigt märke. Frukten är
en enrummig, mångfröig kapsel med centralt
fröfäste. Fröna sakna fröhvita. Hit hörande
växter äro små örter, hvilka växa antingen
i vatten: Utricularia, eller på sumpig mark:
Finguicula. Båda dessa slägten finnas i Sverige,
O. T. S.
Lentigines (Lat., af lens, lins), med., linsformiga,
bruna fläckar i huden, på svenska kallade fräknar
(se d. o.), förekomma enligt Hebra hvarken
före det 8:de eller efter det 40:de året.
F. B.
Lentikulär (Lat. lenticularis, af lens, lins),
geol., linsformig, liknande en lins. Man talar om
lentikulär inlagring, lentikulära konkretioner,
rullstenar o. s. v. Se Inlagring. E. E.
Lentini, stad uti italienska prov. Siracusa
(Sicilien), nära Lentinisjön och vid
jernvägen mellan Siracusa och Messina. 13,202
innev. (1881). Lentinisjön är den största på Sicilien,
men fanns ej i forntiden. Om sommaren förpestar den
trakten med sina osunda dunster. L. är det forna
Leontinoi (se d. o.), hvilket sannolikt låg något
s. v. om den nuv. staden.
Lento, Ital., musikt., långsamt, nästan likbetydande
med largo. A. L.
Lentulus, namn på en fornromersk slägt, bland hvars
medlemmar må nämnas: 1. Publius Cornelius L. Sura,
konsul 71 f. Kr., vardt en gång utstött ur senaten,
men sedan åter upptagen i densamma. Han var en
anhängare af Catilina och afrättades 63 f. Kr. i
Rom jämte några af dennes vänner. – 2. Publius
Cornelius L. Spinther, konsul 57 f. Kr., bidrog att
genomdrifva Ciceros återkallande ur landsflykten.
R. Tdh.
Lenz, Jakob Michael Reinhold, tysk dramatiker, f. i
Livland 1751, studerade sedan 1771 i Strassburg,
hvarest han lärde känna Göthe. I dennes krets
utvecklade L. sig till en den ytterligaste "sturm- und
drang"-ifrare. Full af fåfänga, sökte han i allting
efterlikna Göthe och trodde sig kallad att vid dennes
sida eröfra Parnassens höjder. 1776 upptogs han
med välvilja af hertig Karl Augusts estetiserande
omgifning i Weimar, men gjorde sig der skyldig till
taktlösa och påflugna upptåg, hvilka s. å. hade
till följd hans utvisande. Han förde derefter ett
kringflackande lif i Tyskland, Elsass och Schweiz,
tills han i slutet af 1777 hemföll åt intermittent
vansinne. Död i Moskva 1792 i stort elände. –
L. var ett vilsekommet geni, som uttömde sin kraft
i hejdlösa utbrott och gick under af brist på
sjelftukt. Naiv råhet och förvildade sedebegrepp
undanskymma i hans dramer sträfvandet efter natursant
talspråk och lefvande karakteristik. I Der hofmeister
(1773) framträda bäst L:s
ypperliga gåfvor för burlesken. Med Die soldaten
(1776) brännmärker han det förderfliga i att de unge
officerarna lefva ogifta. I Anmerkungen über’s
theater (1774) öfverbjuder han sina stallbröders
Shakspeare-dyrkan och förordar den mest oregelbundna
scenvexling. Hans moderniserade "Lustspiele nach
dem Plautus" (1774) visa en stor komisk kraft i det
språkliga, påminnande om Holberg. Såsom lyriker var
L. vanligen oklar, men kunde finna både okonstlade och
gripande toner. Hans "Schriften" utgåfvos (okritiskt)
af Tieck (3 bd, 1828). Romanfragmentet Der waldbruder,
ein pendant zu Werthers leiden utgafs 1882,
"Dramatischer nachlass" 1884 och "Lyrisches aus dem
nachlass" s. å.
Lenz, Wilhelm von, rysk musikskriftställare, f. 1809,
d. såsom ryskt statsråd 1883, gjorde sig känd såsom
musikalisk skriftställare genom arbetena Beethoven
et ses trois styles (1852–55), Beethoven, eine
kunststudie (1855–60), hvaraf olika band äfven utkommo
särskildt under titlarna Kritischer katalog (1860)
och Beethoven, eine biographie (1879) samt Die
grossen pianofortevirtuosen unsrer zeit (1872). L:s
arbeten öfver Beethoven äro ej frukten af pålitlig
och nykter forskning, men hafva genom författarens
entusiasm bidragit att väcka allmännare intresse för
den store musikerns verk. A. L.
Lenz, Heinrich Oskar, tysk geolog och Afrika-resande,
f. 1848 i Leipzig, erhöll 1872 anställning vid
Geologische reichsanstalt i Wien. Sedan han
i geologiskt ändamål gjort åtskilliga resor i
Österrike-Ungerns bergstrakter, erhöll han 1874 af
Tyska afrikanska sällskapet i Berlin uppdrag att
deltaga i de af sällskapet utrustade vetenskapliga
expeditionerna till Vest-Afrika, der han gjorde
Ogowe- och Gabun-området till utgångspunkt för
treåriga forskningsresor. På uppdrag af samma
sällskap begaf han sig 1879 till Marokko för att
närmare undersöka Atlasbergen och om möjligt genom
vestra Sahara framtränga till Timbuktu. Förklädd
till muhammedan, lyckades han ock att öfver Marokko,
Tarudant, Taudeni och Arauan framkomma till denna stad
(d. 1 Juli 1880) samt tog derifrån vägen till Medine,
Frankrikes yttersta militärkoloni vid Senegal, som
han nådde d. 2 Nov. L. är den fjerde europé, som
lyckats få se Timbuktu, och den förste, som derifrån
nått kusten i vestlig riktning. Sedan Jan. 1883 är
L. generalsekreterare i Geografiska sällskapet i
Wien och sedan Juli s. å. redaktör af tidskriften
"Aus allen welttheilen". 1885 utnämndes L. till
professor i geografi vid universitetet i Czernovitz
och företog s. å. en ny Afrika-resa.
Lenz’ induktionslag l. Lenzska lagen, fys., kallas en
af den ryske fysikern H. F. E. Lenz (f. 1804, d. 1865)
uppställd allmän regel för att finna riktningen af den
induktionsström, som uppkommer i en sluten ledare,
när en ledningstråd, i hvilken en elektrisk ström
passerar eller ock en magnet i dess granskap byter
läge (se Induktion 2). Denna lag har följande
lydelse: "Om en elektrisk ströms eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
