Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leipzig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leitner, Karl Gottfried Leopold, ritter von L.,
österrikisk skald, f. 1800 i Graz, har utgifvit
Gedichte (1825; 2:dra uppl. 1857), Herbstblumen
(1870) och Novellen und gedichte (1880). Bäst äro
hans trohjertade ballader, som skaffat honom namnet
"Österrikes Uhland."
Leitner, Gottlieb William, engelsk (tyskfödd)
lingvist och resande, född i Budapest 1840, fick sin
uppfostran i Konstantinopel, Brussa och London, var
1855 under Krimkriget tolk åt engelsmännen, utnämndes
1859 till docent och 1861 till professor i arabiska
vid King’s college i London, men for efter någon tid
till Lahore i Indien och grundade der under årens lopp
icke mindre än 70 bildningsanstalter, dels läroverk
(bl. a. Punjaub university college), dels literära
samfund och folkbibliotek samt 6 tidningar på olika
språk. På en forskningsfärd 1866–70 i Central-Asien
upptäckte L. dardu-språken (se Jagistan) och fann
märkliga grekisk-buddhaistiska skulpturverk hos
en folkstam, hvars härstamning från Alexander den
stores macedonier han sökte leda i bevis. L. har
hopbragt en synnerligen rik samling af indiska och
central-asiatiska fornlemningar, mynt, skulpturer
och manuskript, hvilken vid verldsutställningen i
Wien 1873 belönades med ett unikt hedersdiplom "för
främjande af uppfostran". Han säges fullkomligt
beherska 25 språk och torde, om detta är sant,
vara den språkkunnigaste nu lefvande man. Af hans
arbeten må endast nämnas The races and languages
of Dardistan (2 bd, 1867–71), Theory and practice
of education (1870), The sinin-ul-Islam (1872;
om muhammedanernas historia och literatur sedda i
samband med verldshistorien) samt Graeco-buddhistic
discoveries (1873–74).
Leitrim [litrim], nordöstligaste grefskapet i
irländska provinsen Connaught, har en areal af
1,588 qvkm. och hade 89,795 innev. år 1881. Landet
är i synnerhet i n. bergigt, har goda betesmarker,
men illa skött åkerbruk, ehuru jorden i allmänhet är
fruktbar. Industrien är inskränkt till fabrikation
af gröfre linnevaror och lergods. Hufvudort är
Carrick-on-Shannon, med omkr. 1,200 innev.
Leiturgi (Grek. leiturgia, af stammen i laos eller
leos, folk, och ergon, verk) betyder i allmänhet en åt
folket eller staten hemburen tjenst. I det forna Athen
betecknade man dermed en de förmögne medborgarna
åliggande skattetitel, bestående i skyldigheten
att hvar i sin tur på egen bekostnad fullgöra
vissa tjenster för det allmännas behof. Dit hörde
uppsättandet och utrustandet af de såväl vid dramers
uppförande som vid många andra festliga tillfällen
behöfliga chörerna (se Chor och Chorag),
äfvensom anordnandet af de med vissa religiösa fester
förbundna fackelloppen (lampadrodomiai) och andra
gymniska täflingslekar, af festliga beskickningar
(theoriai) till de samfäldt helleniska helgedomarna
och nationalspelen, af festmåltider för större eller
mindre afdelningar af borgerskapet o. s. v. Leiturgier
af detta slag, hvilka alla tjenade dels till folkets
förlustande, dels till höjandet af glansen vid de
religiösa festerna,
kallades med ett gemensamt namn enkykliska (af kyklos,
krets), emedan de återkommo i en bestämd kretsgång,
ehuru de visserligen icke hvarje år drabbade samma
medborgare. Bördan var i alla fall tung nog,
i synnerhet som mången af ärelystnad förleddes
att på fullgörandet af sina leiturgier nedlägga
större kostnad än lagen kräfde. Den mest betungande
af alla leiturgier var dock den s. k. trierarkien
l. skyldigheten att under krigstid utrusta krigsskepp
för statens bruk. A. M. A..
Leixner, Otto von L.-Grünberg, österrikisk
skriftställare, f. 1847 i Mähren, har varit
verksam såsom konst- och literaturkritiker samt
utgifvit bl. a. Gedichte (1868; 2:dra uppl. 1873),
Novellen (1878), Illustrirte literaturgeschichte
in volksthümlicher darstellung (4 bd,. 1879–82),
Ästhetische studien für die frauenwelt (två
uppl. 1880) och det kulturskildrande verket Unser
jahrhundert (62 hftn, 1880–82).
Lejd, jur., medgifven rättighet för en person, som
rymt ur riket med anledning af begången förbrytelse
eller för gäld, att utan fara för sin personliga
frihet kunna till riket återkomma för att utföra sin
sak samt att fritt få åter förfoga sig utom riket. Den
lejd för förbrytare – jämväl för så svåra förbrytare
som dråpare –, hvilken vår äldre strafflagstiftning
medgaf, omnämnes icke i nu gällande strafflag,
sedan konventioner med främmande makter i allmänhet
afslutits angående brottslingars utlemnande. Nu
gällande lagstiftning känner sålunda endast lejd
för gäldenär, som rymt för skuld (Handelsb. 16: 9,
Konkurslagen §§ 23, 131). Den, som erhållit sådan
lejd, skall hemkomma inom den tid, som förelagts
i lejdebrefvet l. den handling, hvarigenom
K. M:t medgifver och tillförsäkrar lejd, och inom
sex veckor efter hemkomsten inför domaren afgifva
förklaring huruvida han vill afträda sin egendom till
konkurs. Försitter han den föreskrifna tiden, "njute
han ej lejdet till godo". Frågor om lejd beredas efter
gjorda ansökningar af revisionssekreterare; efter
föredragning i Högsta domstolen anmälas de hos. K. M:t
och afgöras i s. k. justitiekonselj. K. H. B.
Lejdare (T. leiter, Eng. ladder, stege), sjöv.
1. Repstege med tvärpinnar af trä. En eller
två sådana hänga vanligen ned akterut samt från
waterbommarna, under det ett örlogsfartyg ligger till
ankars, och tjena till kommunikationsväg mellan
fartyget och de förtöjda båtarna. De benämnas
någon gång äfven stormlejdare.
2. Namn på åtskilliga tåg, t. ex. på det, som är
sträckt längs en rå för att fästa seglet vid denna
(rålejdare), på sådana, som i allmänhet tjena
att hålla sig fast vid under arbete på rår
e. dyl. (liflejdare), sådana, på hvilka klyfvarens
och jagarens litsor löpa vid upp- och nedhalning
(klyfverslejdare, jagerslejdare). L. H.
Lejdebref, jur. Se Lejd.
Lejean [lösja’ng], Guillaume, fransk resande,
f. 1828, d. 1871, gjorde 1857–58 på uppdrag af franska
regeringen topografiska, historiska och etnografiska
forskningar på Balkanhalfön och reste 1800–61 i öfre
Nil-landen. 1862 utnämndes han till fransk konsul i
Masaua och Abessinien, men föll inom kort i onåd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
