Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leijonhufvud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ålder. En son, Sten, miste hon under det sjöslag,
som 1565 utkämpades mellan Bornholm och Rügen. Genom
"Sture-morden" i Upsala 1567 förlorade hon på en
gång make och två söner. Dessa pröfningar synes hon
hafva burit med mycken själsstyrka, upptagen som
hon tillika var af omsorger för det verldsliga goda,
hvilket rikligt fallit på hennes lott. Såsom syster
till konung Gustafs andra och moster till hans tredje
gemål hade hon haft läglighet att främja sin makes
ansökningar om förläningar, och 1570 tillerkändes
henne af Johan III grefve Svantes grefskap, Stegeholm
och Vestervik, med ökadt område, vidsträckta
privilegier och arfsrätt för Sture-slägten. I
egenmäktig behandling af sina underhafvande synes
"kung Märta" hafva liknat flertalet af samtida
stormän. Hon dog på Stegeholm d. 15 Jan. 1583.
6. Leijonhufvud, Erik Abrahamsson, riksråd,
den föregåendes brorson, son af L. 2, föddes i
Stockholm 1551 eller 1552 samt blef 1584 riksråd och
lagman i Nerike. Den förföljelse, som Johan III
lät öfvergå en mängd riksråd för deras föreställningar
(i Reval 1589) mot Sigismunds hemresa, i hvilka äfven
E. A. deltagit, utsträcktes dock ej till denne,
som sålunda förblef riksråd. Då rådets ställning
mellan Sigismund och hertig Karl 1595 blef alltmera
kritisk, sökte han emellertid kort före Söderköpings
riksdag hos hertig Karl befrielse från rådsämbetet,
men fick afslag. Han deltog dock blott ytterst
sällan i rådslagen. Efter brytningen mellan hertig
Karl och rådet 1596 qvarstannade han visserligen i
riket, men bevistade ej Arboga riksdag och öfvergick
under inbördeskriget 1598 öppet till Sigismund.
På grund deraf ställdes han till rätta i Linköping
1600, men benådades med fängelsestraff, sedan han
bekant sig brottslig och "fallit till bönen".
Efter en tid återfick han dock friheten och
lefde derefter utan offentlig tjenst till 1616.
S. B.
7. Leijonhufvud, Axel Stensson, grefve till
Raseborg, riksråd, den föregåendes kusin, son
till L. 4, föddes i Jönköping 1554. Han var
en af sin tids våldsammaste och egennyttigaste
stormän samt ytterst ombytlig och oberäknelig
i sitt offentliga uppträdande. Till en början
stod han i gunst hos sin kusin konung Johan, blef
1586 riksråd, erhöll genom k. bref af 1585 och
1587 Raseborgs grefskap och blef sistnämnda
år ståthållare i Finland. Men då han
på mötet i Reval 1589 deltog i rådets och adelns
föreställningar mot Sigismunds hemresa, ådrog han
sig Johans onåd, som kom till fullständigt utbrott,
då Johan följande året fick kännedom om att
L. 1589 i Narva äfven medverkat till en af
det der samlade krigsbefälet uppsatt skrift
med dylik föreställning, hvilken skrift dock
ej blef framlemnad. Han miste nu sina ämbeten och
sitt grefskap, och ehuru hertig Karl gaf honom sin
bemedling, erhöll han dock först på Johans dödsbädd
dennes förlåtelse. Under Johans tid ansågs
hans förhållande till hertig Karl t. o. m. så
godt, att Johan under rättegången ämnade affordra
honom ett löfte att aldrig mot honom
och hans ätt hylla hertigen och dennes
efterkommande. Men knappt var Johan död, förrän L. i
Vestergötland sökte åvägabringa ett slags resning
mot hertig Karl, under förevändning att denne, som då
trädde i spetsen för regeringen, ej menade ärligt med
den i Polen frånvarande Sigismund. Han nödgades dock
genast fly och begaf sig till Sigismund, af hvilken
han återfick sitt grefskap. Sommaren 1593 återvände
han till Sverige, men återinträdde ej i rådet, icke
ens sedan Sigismund hösten s. å. kommit dit. Orsaken
dertill var hans ovänskap med hertigen, med hvilken
han dock blef forlikt på våren 1594. Straxt
derefter kom han i tvist med Sigismund angående sin
familjs stora, från Eriks och Johans tid härrörande
kronofordringar, hvilka Sigismund ej ville uppgöra,
och nu närmade han sig hertigen. Af denne erhöll han
efter Sigismunds återresa till Polen 1594 förläning
"liksom andre rådspersoner"; och sedan han straxt
efter Söderköpings riksdag lyckats af hertigen
utverka ett pantelän till säkerhet för sin andel
i de nämnda kronofordringarna, blef han en ifrig
anhängare till denne, men råkade då i ovänskap
med de öfriga riksråden, som i denna sak ej syntes
honom varit nog tillmötesgående. Också skilde han
sig från dem, när hösten 1596 den stora brytningen
inträdde mellan hertigen och rådet, samt var den ende
medlem af riksrådet, som bevistade Arboga riksdag
(1597) och som på hertigens sida deltog i det derpå
följande inbördes kriget. Af Karl belönades han
med lagmansvärdigheten i Vestergötland (1597) och
ståthållareskapet dersammastädes (1598). På riksdagen
i Linköping 1600 var han bisittare i den domstol, som
dömde de olyckliga riksråden (se Linköpings blodbad).
Deras straff syntes honom dock för strängt, och
han kom nu åter i spändt förhållande till hertigen,
hvarför han samma år flydde ur riket. Han miste
då sina ämbeten; hans grefskap och andra egendomar
indrogos och öfverlemnades åt hans broder Maurits (se
L. 8), efter hvars död de dock återgåfvos till Axel
L:s söner. Från Tyskland, der han under landsflykten
mest uppehöll sig – båda hans gemåler voro från
detta land – utgaf han tre smädeskrifter mot Karl
IX. Möjligen var detta, och ej blott kännedomen
om hans oroliga lynne, orsaken till att Gustaf II
Adolf afslog hans 1613 framställda begäran att få
återvända till Sverige. Trots förbudet begaf han
sig s. å. till sin förra gård Gräfsnäs, hvarest
han uppförde sig på sitt vanliga otyglade sätt och
t. o. m. dödade en sin son Stens (den dåv. egarens)
tjenare. Då konungen befallde hans gripande,
flydde han till Norge. Genom nya smädeskrifter
omöjliggjorde han fullständigt sin benådning,
hvarefter han återvände till Tyskland, der han skall
hafva dött på 1620-talet. På grund af familjens
tyska förbindelser skrefvo hans efterkommande
sig Lewenhaupt (se första art. Leijonhufvud).
S. B.
8. Leijonhufvud, Maurits Stensson, grefve till
Raseborg, riksdrots, den föregåendes broder, föddes
1559. Han ingick tidigt i sin kusin hertig Karls
(sedermera Karl IX:s) tjenst och visade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
