Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legatus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1873). För att med nationalförsamlingens bistånd
kunna uppsätta grefven af Chambord på Frankrikes tron
var det i främsta rummet nödvändigt att åstadkomma
en försoning och förening, en "fusion", mellan
legitimister och orleanister, mellan den äldre
och den yngre bourbonska linien. En sådan "fusion"
hade redan 1849 och följande år varit på tal, men
då strandat på konung Ludvig Filips och hertiginnan
Hélènes af Orléans motstånd. Orleanisternas nuvarande
hufvudman, grefven af Paris, Ludvig Filips sonson,
visade sig emellertid mer tillmötesgående och aflade
d. 5 Aug. 1873 ett högtidligt besök hos grefven
af Chambord i Frohsdorf, hvarvid han uttryckligen
erkände den äldre bourbonska liniens ratt till
Frankrikes krona. "Fusionen" var derigenom
ett fullbordadt faktum. I Sept. s. å. sände
"fusionisterna", såsom de till ett parti förenade
legitimisterna och orleanisterna kallades, två ombud,
Mervilleux-Duvignaux och Sugny, till Frohsdorf
för att inhemta underrättelse om den tillämnade
konungens åsigter rörande den kyrkliga frågan,
konstitutionen och trikoloren. Grefven af Chambord
förklarade då, att han trots sina katolska sympatier
icke skulle bryta freden med Italien (som beröfvat
påfven hans verldsliga makt) och att han önskade
regera efter 1814 års konstitutionella författning
med vissa ändringar, såsom införandet af allmän
rösträtt och decentralisation, hvarom han skulle
besluta i samråd med nationalförsamlingen; derjämte
hoppades han, att nationalförsamlingen skulle
samtycka till att trikoloren ersattes med den hvita
fanan. I en fusionsförsamling i Versailles d. 25
Sept. s. å. förklarade de liberale orleanisterna,
hvilkas talan fördes af Jouvenel och hertigen
af Audiffret-Pasquier, att de voro missnöjda med
grefvens af Chambord nyssnämnda förklaringar och att
de fordrade ett bestämdt erkännande af trikoloren,
innan de kunde samtycka till hans återuppsättande
på tronen. För inledande af nya underhandlingar
med grefven af Chambord tillsatte fusionisterna i
Okt. s. å. ett niomanna-utskott, hvilket afsände fyra
af sina medlemmar, bland dem legitimisten Chesnelong,
till Salzburg för att underrätta grefven af Chambord,
att den allmänna meningen i Frankrike fordrade
trikolorens bibehållande m. m. Grefven förklarade då,
att han afstod från att fanan ändrades före hans
återkallande, men att han, sedan han tillträdt
regeringen, ämnade förelägga deputeradekammaren
ett förslag till frågans lösning, som han åtog sig
att genomdrifva. Vid sin återkomst från Salzburg
meddelade Chesnelong och hans tre kolleger för
niomanna-utskottet Chambords sväfvande förklaring,
men i den form, att grefven samtyckt till att
bibehålla trikoloren, tills deputeradekammaren gåfve
sitt bifall till dess ändrande. Fusionisternas glädje
öfver denna förmenta eftergift från "konungens" sida
var utomordentlig, och man rustade sig på allvar
att för nationalförsamlingen, som hade ferier,
men åter skulle sammanträda d. 5 Nov., föreslå det
legitima konungadömets återupprättande, med "Henrik V"
(grefven af Chambord) såsom konung och grefven af
Paris såsom tronföljare. Då kom såsom ett åskslag ett bref
från grefven af Chambord d. 27 Okt. 1873 till
Chesnelong, hvari den tillämnade konungen förklarade,
att han aldrig skulle samtycka till att blifva
"revolutionens legitime konung" och att han aldrig
skulle förneka den hvita fanan. Detta bref, som
d. 30 Okt. offentliggjordes i tidningen "Union",
krossade för alltid legitimisternas förhoppningar
att uppsätta "Henrik V" på hans förfäders tron,
ty det var uppenbart, att hvarken folket eller
armén någonsin skulle samtycka till trikolorens
utbytande mot den hvita fanan. Det legitimistiska
partiets inflytande har sedan dess varit i ständigt
aftagande. I nationalförsamlingen kunde det icke
hindra den republikanska författningens antagande
1875. Vid valen till deputeradekammaren och senaten
1876 led det stora nederlag, och vid hvarje följande
val såväl till kammaren (1877 och 1881) som till
senaten (1879, 1882 och 1885) har legitimisternas
antal minskats. Det hinder, som den hvita fanan satte
för konungadömets återupprättande, har visserligen
försvunnit efter grefvens af Chambord död (d. 24
Aug. 1883), i det att grefven af Paris, hvilken
nu är nästan hela det rojalistiska partiets, såväl
orleanisternas som de fleste legitimisternas, chef,
erkänner trikoloren. Men hela det rojalistiska partiet
är nu mer betydligt svagare, än det legitimistiska
ensamt var 1873.
Legitimisterna hafva spelat en betydande, ehuru,
om man undantager händelserna 1873, företrädesvis
negativ rol i Frankrikes nyaste historia. Under
Julimonarkien förenade de sig med den "dynastiska"
venstern och republikanerna för att bekämpa Ludvig
Filips ministrar, under andra republiken (1848)
förenade de sig med orleanister och bonapartister för
att bekämpa det republikanska styrelsesättet, derefter
med de moderate republikanerna för att motarbeta
Louis Napoléons statskuppsplaner, under det andra
kejsaredömet (1852–70) tillhörde de den oförsonliga
oppositionen, sedan 1871 äro de republikens svurna
fiender. Ett utmärkande drag hos legitimisterna
är deras kärlek till katolicismen och påfvedömet,
deras klerikalism. Derigenom och genom grefvens
af Chambord fasthållande vid den hvita fanan hafva
legitimisterna förlorat Frankrikes förtroende. E. W.
Legnago [lenjagå], befäst stad uti italienska
prov. Verona, vid högra stranden af Adige,
bildar med Verona, Mantua och Peschiera den
s. k. fästningsfyrkanten. 14,383 innev. (1881). Den 26
Mars 1799 ledo fransmännen under Scherer ett nederlag
der mot österrikarna, anförda af Kray.
Legnano [lenjanå], kommun uti italienska prov. Milano,
vid floden Olona, n. v. om Milano. Orten är historiskt
bekant genom de lombardiska städernas seger derstädes
öfver kejsar Fredrik I Barbarossa d. 29 Maj 1176. En
minnesvård restes på slagfältet 1876.
Legoaftal (Lat. locatio et conductio) är ett gemensamt
namn för två tämligen olika slag af kontrakt,
nämligen dels sådana aftal, som innebära upplåtelse
af nyttjanderätt till saker, dels sådana aftal,
genom hvilka den ene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
