Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legatus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3) Legionen under republikens blomstringstid är noga
skildrad af Polybius. Man tillskrifver vanligen
Camillus (4:de årh. f. Kr.) omdaningen af den
äldre legionen. På de puniska krigens tid (264–146
f. Kr.) var legionens inrättning följande. De
tungt väpnade utgjordes af tre träffar: hastati
(1,200 man), principes (1,200 man) och triarii
(600 man); dertill kommo 1,200 man lätta trupper,
velites. Legionen var indelad i 30 manipuli och 60
centuriae (2 på hvar manipel). I hvarje manipel af
hastati och principes funnos 120 man, utom 40 velites;
i hvar af triarii 60 man, utom 40 velites. Legionens
totalstyrka var således i regeln 4,200 man, men den
ökades stundom (ända till 6,200). Uppställningen
skedde efter maniplar, sannolikt 4 man högt, med
mellanrum i form af en quincunx (V): -m-ZZ- så att
principes betäckte platserna bakom mellanrummen mellan
hastati och likaså triarii platsen bakom de senares
mellanrum, båda färdiga att rycka upp genom luckorna,
när den främre linien drog sig tillbaka. Velites
svärmade förut eller i mellanrummen. Vapnen voro
dels försvarsvapen: fyrkantig sköld (scutum), af
trä, öfverdraget med läder, bröstharnesk (lorica)
af olika material och konstruktion, hjelm (galea,
cassis), först af läder, sedan af koppar, benskenor
(ocreae), dels anfallsvapen: svärd (gladius) samt,
för hastati och principes, det tunga spjutet (pilum,
se d. o.), romerska infanteriets nationalvapen,
för triarii det lättare kastspjutet (lansen,
hasta). Velites hade en lättare rund sköld (parma)
och lätta spjut. – Rytteriet till legionen utgjorde
300 man (ala), indelade i 10 turmae, hvar turma i
3 decuriae (se vidare Equites, sp. 619). – Befälet
utgjordes af tribuni militum (krigstribuner), 6
för hvar legion. Efter 207 f. Kr. valdes dessa för 4
legioner – den vanliga årshären – af folket. Ökades
härens styrka, såsom ofta hände, särskildt under andra
puniska kriget, då mer än 20 legioner stundom voro
uppbådade, utsagos de öfriga af fältherren. Under
dem kommenderade 60 centuriones, hvilka stego i rang
från hastati till triarii, så att den lägste var
decimus hastatus posterior, d. v. s. centurionen
vid 10:de manipelns af hastati andra centuria,
den högste åter centurionen vid första centurian
af första manipeln af triarii (primi pili centurio
l. primus pilas). Under centurionerna stodo lika många
optiones. Rytteriet hade till underbefäl 30 decuriones
och 30 optiones. Fälttecken (signa) funnos särskildt
för hvarje manipel, såsom det säges, från början en
bundt hö på en stång, sedan vanligen en stång med
bilden af ett djur (varg, tjur m. m.). Hvarje turma
hade ett vexillum, en tygfana på en tvärslå öfver en
stång. Sådana brukades äfven af maniplarna, stundom i
förening med djurbilder. Manipelställningen beredde
väsentliga fördelar genom den större rörligheten,
kombineringen af strid på något afstånd med den
man mot man samt det väl ordnade systemet med de tre
olika träffarna, som skulle understödja hvarandra.
Bundsförvandterna, särskildt latinerna, utgjorde
en betydande del af romarnas fältstyrka.
De olika kontingenterna infunno sig under sina
egna anförare. Hela styrkan fördelades derefter
i alae (flyglar; de tjenstgjorde nämligen på
flyglarna), motsvarande romerska legionerna,
så att till en konsularisk här om två legioner
hörde en ala (om 4,000 à 5,000 man) till höger och
en dylik till venster. Hvarje ala hade särskilda
befälhafvare, praefecti, dels ur egna led, dels ur
romarnas. Rytteriet var tre gånger så starkt som den
romerska legionens.
4) Längre fram vidtogs i utskrifningen den
ändring att soldaterna uttogos utan afseende
på förmögenhetsklasser. Redan i äldre tider
hade census för inträde i hären blifvit nedsatt,
och undantagsvis togos proletärer med, men
i 1:sta årh. f. Kr. var all åtskilnad
upphäfd; man tillskrifver vanligen Marius
reformen. Hären blef nu i stället för en milishär
mera en stående tjenstehär och ett användbart verktyg
i ärelystna ledares hand. De olika träffarna
och vapenslagen äro nu försvunna. 3 maniplar
synas hafva blifvit sammanslagna till en cohors –
hvilket äfven förr tyckes hafva förekommit i enstaka
fall – och legionen ökad till 6,200 (i rundt tal
6,000) man. Säkert är, att under Caesar
kohortställningen var allrådande. Caesars legioner voro
i allmänhet utskrifna till omkr. 5 à 6 tusen man –
den effektiva styrkan var dock betydligt mindre –
fördelade i 10 kohorter. Rytteriet tyckes småningom
hafva blifvit ersatt af provinsrytteri, hvilket ock
var dugligare. Legionernas antal blef allt större.
Octavianus skall år 35 f. Kr. hafva haft 45 legioner,
Antonius omkr. 30. Från Marius’ tid blef en
silfverörn gemensamt fälttecken för legionen, och
pilum tilldelades alla soldaterna i denna.
5) Kejsaretidens legioner, som hade sina särskilda
nummer och namn, voro i allmänhet förlagda i
provinserna, mest vid gränsen. Tid Augustus’
död (år 14) funnos 25, hvilket antal sedan ökades.
Legionerna voro mest samlade i fasta läger (se
Castra), af hvilka stundom städer bildade sig.
I dessa läger tjenstgjorde emellanåt legionssoldater,
som redan tjent ut sin tid (veterani),
såsom en särskild afdelning och fria från
lägerarbete. Under 2:dra årh. e. Kr. vidtogos
åtskilliga ändringar. Kohorterna fingo olika
styrka, manipelindelningen bortföll, kastspjuten
ersattes för en del legionarier genom <I>lanceae,</i>
och svärden blefvo längre. En rytteriafdelning
synes hafva tillhört hvarje legion redan från början
af kejsaretiden. R. Tdh.
Legion d’honneur [lesjiå’ng dånnör], Fr. Se
Hederslegionen.
Legion étrangère [lesjiå’ng etrangsjör]. Se
Främlingslegion.
Legis actio, Lat., var hos de gamle romarna
en med en symbolisk handling (actio) förbunden
rättegångsformel (lex, genit. legis), hvilken måste
brukas vid civilprocesser i äldre tider. Sedermera
skall legis-aktions-processen, såsom väl strängt
formalistisk – så fick t. ex. icke ett enda
ord ändras i formeln –, hafva blifvit utbytt mot
formularprocessen, som hade sitt namn af formulae,
d. v. s. ett slags instruktion, som pretorn gaf
domarena. Af legis actiones omtalas 5 slag. De
vanligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
