Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legatus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fideicommissum innefattade blott en till arfvingen uttryckt
önskan. Förordnandet skulle ske på ett visst
bestämdt sätt. Beträffande storleken af legatum
vidtogos efter hand flere inskränkande bestämmelser,
såsom genom den voconiska lagen (169 f. Kr.) och genom
den falcidiska (40 f. Kr.), enligt hvilken ej mer än
3/4 fick bortskänkas.
– Med legatum förstods äfven sjelfva de testamenterade
egodelarna. R. Tdh.
Legatus, Lat., utskickad; sändeman; en
ämbetsmannatitel hos de gamle romarna. 1. Sändebud
från det romerska folket till ett främmande folk eller
från ett främmande folk till det romerska. Det var
i republikens tid senaten, som affärdade och emottog
sändebud. Till romerska sändebud utsagos vanligen mera
framstående senatorer. De erhöllo ur statskassan
behöfliga penningemedel och hade för öfrigt
att åtnjuta förmåner af fri inqvartering m. m. i
provinserna. Senare plägade senaten förläna legattitel
(jämte vissa förmåner) åt förnäma män, som i enskilda
angelägenheter eller för någon annan orsaks skull
önskade begifva sig till provinserna. Beskickningen
kallades i sådant fall "fri", d. v. s. ej bunden af
bestämdt uppdrag.
– 2. Biträde ("generaladjutant") åt fältherrar
och ståthållare i provinserna. I äldre
tider tjenstgjorde en eller flere sådana hos en
fältherre såsom ett slags stabsofficerare,
ställda mellan honom och krigstribunerna.
Senaten utnämnde legati, men vanligen i enlighet med
fältherrens uttryckta önskan. Längre fram erhöll
ståthållaren i en provins till biträden af på en
gång militärisk och civil art ett visst antal (3 eller
flere) legater. – 3. Kejsarens ställföreträdare i
vissa, i synnerhet vid gränsen liggande provinser.
Dessa legati, som kallades caesares, ofta med
tillägget consulares eller praetorii, hade såväl
den civila myndigheten som befälet öfver trupperna.
R. Tdh.
Legatus a latere. Se Legat.
Legatär. Se Legat.
Lege artis, Lat., efter konstens regler; efter
farmakopéns föreskrift (på recept förkortadt: l. a.).
Legend (af Lat. legendus, som bör
läsas). 1. Berättelse om eller ur ett helgons eller en
martyrs lif; helgonhistoria, helgonsaga; sägen, saga
i allmänhet. – Legenda (neutr. plur.) l. legendarii
(näml. libri, böcker) kallades under medeltiden
af kyrkan auktoriserade samlingar af berättelser
ur helgonens och martyrernas historia, hvilka vid
gudstjensten upplästes på helgonens och martyrernas
åminnelsedagar. Dervid skilde man på passionarii,
som afhandlade martyrernas lidandeshistoria,
och legendarii i inskränkt mening, som innehöllo
märkvärdiga drag i allmänhet ur heliga mäns och
qvinnors lif. Sedan blef "legenda" benämning äfven
på helgonhistorier, skrifna till privat bruk och icke
afsedda att begagnas vid gudstjensten. Slutligen blef
legenda l. legend det brukliga namnet på hvarje
enskild berättelse ur en sådan samling. Den mest
bekanta och mest betydande legendsamlingen under
medeltiden är den af dominikanmunken Jacobus de
Voragine i 13:de årh.
utgifna Legenda aurea. Den fullständigaste, på historisk
kritik grundade legendsamlingen innehålles i de
s. k. bollandisternas 1643–94 i Antwerpen utgifna
stora verk Acta sanctorum. – De förnämsta svenska
legendsamlingar äro: "Ett forn-svenskt legendarium,
innehållande medeltids klostersagor om helgon, påfvar
och kejsare ifrån 1:sta till 13:de årh. Efter gamla
handskrifter (de flesta från 1300- och 1400-talen)
utgifna af George Stephens" (1–3, Stockholm 1847–74,
utgörande saml. 7 i "Samlingar utg. af Svenska
Fornskriftsällskapet"), åtskilliga legender i
"Klosterläsning" m. m. efter gammal handskrift
utg. af G. E. Klemming (1877–78; tillh. äfven
Sv. Fornskriftsällskapets saml.), "Legenda
suecana vetusta S. Magni, comitis Orcadensium"
(ed. J. H. Schröder. Ups. 1839) och "Legendae
svecanae. Helgonasagor" af J. E. Rietz (i 2:dra
del. af dennes "Scriptores svecici medii aevi" (Lund
1843–45). I "Svenska folkböcker" af P. O. Bäckström
(1848) äro åtskilliga legender intagna, af hvilka
flere upplagor äro såsom folkskrifter utgifna bland
det s. k. skillingstrycket. – 2. Numismat., inskrift
eller omskrift på mynt, hvarigenom man lättast kan
bestämma dettas hemland och ålder. Legenden angifver
myntherren, hans titel, valspråk m. m. Den är
anbragt på myntets ena sida eller på båda, antingen
kretsformigt, såsom omskrift, eller i räta linier på
en eller flere rader. Stundom, t. ex. på Thasos’ och
arsacidernas mynt, bildar legenden en fyrkant. Ofta
bilda båda sidornas legender ett sammanhang. Legend
på de äldsta grekiska och romerska mynten saknades
eller bestod af få, merendels enstaka bokstäfver. De
äldsta fullständiga legender finnas på mynt från
Syrakusa och Rhegium. 1. J. P.
Legendre [lösja’ngdör], Adrien Marie, fransk
matematiker, född i Toulouse 1752, blef redan vid
unga år professor i matematik vid militärskolan,
senare vid École normale i Paris samt 1783
medlem af franska vetenskapsakademien. För att
kontrollera ortsbestämningen för Greenwich och
Paris utförde han 1787 i förening med Cassini och
Méchain, enligt offentligt uppdrag, mätningen af
en breddgrad mellan Dunkerque och Boulogne. Han
blef sedermera medlem af Bureau des longitudes,
ledamot på lifstid af universitetets styrelse 1808
och examinator i polytekniska skolan 1816. Död
i Paris d. 10 Jan. 1833. – L. var en matematiker
af framstående förtjenst och verksam på flere
skilda områden af sin vetenskap. Så utförde han
djupgående undersökningar rörande teorien för
elliptiska sferoiders attraktion, framställde en
skarpsinnig metod för beräknande af kometbanor och
bidrog väsentligen till geodesiens utveckling. Vid
dessa arbeten kom han att behandla äfven flere
vigtiga frågor hörande till den rena matematiken,
såsom minsta qvadratmetoden, potentialfunktionen
och de s. k. Laplaces koefficienter, vid hvilka
frågor man delvis har honom att tacka för en första
förberedande utredning, ehuru de sedermera utförligare
behandlades af Laplace. Företrädesvis bearbetade
L. dock talteorien och teorien för elliptiska
integraler. Inom talteorien, åt hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
