Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lasciate ogni speranza ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undersökningar. Dessa hafva också bevisligen utöfvat stort
inflytande på bl. a. den framstående nationalekonomen
Ad. Wagners uppfattning af hithörande frågor.
Ett af de mest utmärkande dragen i L:s karakter
var hans brinnande törst efter bifall och
utmärkelse. Genom sina vetenskapliga arbeten hade han
väl i den lärda verlden förvärfvat sig ett ganska
stort anseende, men han önskade äfven få tillfälle
till politisk verksamhet. Hans uppträdande för och
senare förhållande till grefvinnan v. Hatzfeldt,
hans ofta visade hänsynslöshet m. fl. omständigheter
lågo dock i vägen. Emellertid idkade han i Berlin
förtroligt umgänge med flere af fortschrittspartiets
ledande män; men han var högligen missnöjd med den
obestämda hållning, som nämnda parti intog i frågan
om den allmänna rösträtten, och hans förhållande till
de s. k. liberala partierna i allmänhet blef snart
allt mera spändt. Vintern 1861–62 utgaf L. en liten
skrift: Herr Julian Schmidt, der literarhistoriker,
hvari han i bitande och qvicka "setzerscholien"
angrep nämnde Schmidt såsom literaturhistoriker,
men i sjelfva verket ville åt denne såsom då varande
hufvudredaktör af det gammalliberala partiets
organ "Berliner Allgemeine zeitung". Brytningen
med fortschrittspartiet åter fulländades genom
L:s tvänne föredrag Über verfassungswesen (1862)
och Was nun? (1863) samt det öppna sändebrefvet
Macht und recht. L. sökte visa, att hvarje verklig
författning är endast ett uttryck för de faktiska
maktförhållandena inom ett land; hade dessa ändrats,
blefve den förutvarande författningen endast en
"pappersförfattning". Att, såsom fortschrittspartiet
gjorde, medelst skattevägran söka upprätthålla den
af preussiska regeringen (genom utgifter för armén
trots representationens vägran att dertill bevilja
anslag) kränkta författningen vore ändamålslöst, när
makten i sjelfva verket var i regeringens händer,
emedan den kunde lita på armén. Det funnes blott
ett medel att tvinga regeringen till eftergift,
nämligen att mangrannt afsäga sig sina mandat och
upprepa detta så länge, till dess regeringen insåge,
att bajonetterna icke i längden äro någon behaglig
eller varaktigt solid grundval för makten, enär man
med dem "nog kan göra nästan allting, blott icke sätta
sig på dem". För öfrigt hade i preussiska staten blott
ett parti rätt att tala om rätten, nämligen den gamla
äkta demokratien, som aldrig sanktionerat orätten.
Kort efter sitt första föredrag om
författningsväsendet höll L. i en arbetareförening
ett annat föredrag om det närvarande tidehvarfvets
sammanhang med arbetsklassens idé (Ueber den besondern
zusammenhang der gegenwärtigen geschichtsperiode mit
der idée des arbeiterstands, 1863), hvari han sökte
ådagalägga, att med år 1848 den period hade inträdt,
under hvilken arbetsklassen skulle komma att spela
hufvudrollen i staternas lif, likasom efter 1789
tredje ståndet kommit till väldet. På grund af detta
föredrag dömdes L. till 4 månaders fängelse. I sitt
försvarstal, Die wissenschaft und die arbeiter,
utvecklade han den tanken att en
"weltwende" utan like, en total förändring (till det
bättre) af samhällets organisation skulle blifva
följden af ett förbund mellan den sanna vetenskapen
och den stora arbetarebefolkningens sunda, af ingen
halfbildning grumlade praktiska förstånd. Vidare
försåg L. domstolsutslaget (i ett par små skrifter)
med kritiska anmärkningar och höll slutligen inför
domstolen i andra instans ("Kammergericht") sitt
berömda stora tal om de indirekta skatterna och de
arbetande klassernas ställning (Die indirekte steuer
und die lage der arbeitenden klassen, 1863). Af
Kammergericht förvandlades fängelsestraffet till
böter, och L. hade genom processen, såsom det snart
visade sig, tillvunnit sig de lägre samhällsklassernas
uppmärksamhet.
Då den i Leipzig bildade arbetareföreningen
Vorwärts’ centralkomité vände sig bl. a. till L. med
anhållan om råd och bistånd för åstadkommande af en
allmän tysk arbetarekongress, svarade L. medelst
offentliggörande af ett Offenes antwortschreiben
an das centralkomité (1863). I detta utvecklade
han klart och lättfattligt den delvis redan af
Ricardo framställda teori om arbetslönen, som
sedermera vanligen kallats "Lassalles ehernes
lohngesetz" (jernhårda lönelag) och som framhåller,
att arbetslönen i allmänhet håller sig kring de i
enlighet med hvarje särskild orts och tids fasta vanor
minsta nödvändiga underhållskostnaderna för arbetarna
sjelfva och så stora familjer, som erfordras för att
bilda ersättningsmän för de till följd af ålderdom,
sjukdom, utflyttning, död eller andra orsaker afgående
arbetarna. Denna ekonomiska lag kan, enligt L.,
icke upphäfvas, så länge den allmänna produktionen
hufvudsakligen ledes af enskilda företagsherrar,
som stoppa kapitalvinsten, frukten af arbetarnas
svett och möda, i sina egna fickor och derjämte af
den ohejdade konkurrensen tvingas att så mycket som
möjligt nedtrycka arbetslönen. Enda hjelpen skulle
ligga i bildandet af stora kooperativa företag, hvilka
just genom sin storlek skulle krossa de enskilde
företagarnas konkurrens. Då arbetarna sjelfva icke
ega eller kunna bilda det derför nödiga kapitalet,
måste staten träda hjelpande emellan och på billiga
vilkor ställa detta till arbetarnas förfogande. Men
emedan detta skulle strida mot de för närvarande
maktegande klassernas intresse, måste de klasser,
som lefva under trycket af nämnda lönelag, i främsta
rummet söka ernå den politiska öfvermakt, hvartill
deras öfverlägsna antal gör dem berättigade. Arbetarna
i hela Tyskland borde derför bilda en allmän förening,
närmast för att genomdrifva införandet af allmän
politisk rösträtt och sedan för att organisera
produktionsföreningar med statshjelp. I ett par
föredrag (Zur arbeiterfrage, 1863) utvecklade han
ytterligare sina idéer och stödde sina uttalanden om
lönelagen med träffande – ehuru visserligen lösryckta
och icke alltid fullt ärliga – citat ur nyare tidens
mest ansedda nationalekonomiska skrifter. I Maj 1863
höll han i Frankfurt det långa och glänsande tal,
som offentliggjorts såsom "läsebok för arbetare"
(Arbeiterlesebuch). Några dagar derefter bildades
i Frankfurt "Allmänna tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
