Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappviks kur- och vårdanstalt för sinnessjuka - Laprade, Pierre Marin Victor Richard de - Lapsi - Lapsus - Laputa - Lar - Larasch - Larchevesque, Pierre Hubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu är van att ställa på dylika sjukhus, utgör
dock öppnandet af denna anstalt en vändpunkt
i de sinnessjukes behandling i Finland.
Dessförinnan hade dessa erhållit endast den
nödtorftigaste vård inom de två från förra årh.
härstammande, gamla hospitalen i Kronoby i Vasa
län och på Sjählö i Åbo skärgård, dit de blefvo
inskickade hufvudsakligen för att göras
oskadliga för sin omgifning. Vid sin första
anläggning inrymde anstalten 90 sjukplatser; men år
1877 blef den utvidgad, så att der numera finnas
platser för 120 sinnessjuka. Vid sjukhuset lemnas
tillfälle för medicine studerande från
universitetet i Helsingfors att inhemta kännedom om
sinnessjukdomarna och deras behandling.
Th. S.
Laprade [-ra’d], Pierre Marin Victor
Richard de, fransk skald, född 1812 i
Mont-brison, depart. Loire, kallades 1847 till
professor i fransk literatur vid "faculté des lettres"
i Lyon. Från denna tjenst afsattes han 1861
till följd af en politisk satir, Les muses d’état,
som stod intagen i den rojalistisk-katolska
tidningen "Le correspondant". L. invaldes 1858
i Franska akademien efter A. de Musset och
satt 1871-73 i franska nationalförsamlingen
(högra centern) såsom deputerad för depart.
Rhône. Död 1883. - L. är i sitt skaldskap
Lamartines mest utpräglade efterföljare. Han
utbreder sig gerna i mildt svårmodiga, halft
mystiska naturbetraktelser. Af föresats
bortvänd från sinneverlden och det verkliga lifvet,
hamnar han i en öfversvinlig, lidelsefri, blodlös
idealism. Han var i början en smula panteist,
men sökte alltmera tröst i den ortodoxa
kristendomen. En viss tröttande entonighet och brist
på plastik förringa intrycket af hans vackra,
harmoniska verser. L. utgaf bl. a.
skaldestyckena Les parfums de Madeleine (1839),
La colère de Jésus (1840), Psyché (1841; 3:dje
uppl. 1860), i hvilket hans egendomlighet
kommit till sitt renaste uttryck, Odes et poëmes
(1844), Poëmes évangéliques (1852; 3:dje uppl.
1860), Les symphonies (1855; 2:dra uppl. 1862),
Idylles héroïques (1858) och Pernette (1868;
3:dje uppl. 1872). På satirens fält uppträdde
han, ej utan framgång, med Poëmes civiques
(1873) och Tribuns et courtisans (1875). L.
utgaf 1878 sina Oeuvres poétiques, i 2 bd.
Han försökte sig äfven såsom kritiker, i Questions
d’art et de morale (1861) samt de utförliga
arbetena Le sentiment de la nature avant le
christianisme (1866) och Le sentiment de la
nature chez les modernes (1868; 3:dje uppl. 1872).
Han röjer der en ganska begränsad synkrets,
i ty att han ej har sinne för någon annan
individualitet än sin egen och städse fäller hårda
ord om det moderna samhället, hvarest
demokratien, fritänkeriet, naturvetenskaperna och
maskinerna hafva makten.
Lapsi, Lat. ("affällingar"), kallades under
kristendomens äldre tider de, som under
förföljelserna från den hedniska statens sida
afföllo från sin kristna tro. Se vidare
Kristendomsförföljelser, sp. 7.
Lapsus, Lat., fel, förbiseende. - Lapsus
calami (se Calamus), skriffel. - Lapsus
memoriæ, minnesfel.
Laputa, i J. Swifts fantastiska satir "Travels
of Lemuel Gulliver" ("Gullivers resor") namn
på en flygande ö, bebodd af filosofer och
astronomer. Uttrycket "konungariket Laputa" brukas
ofta i skämtsam tidningsstil för att beteckna ett
samhälle, hvars ärenden skötas på ett bakvändt
sätt. Jfr Abdera.
Lar, förnämsta staden i persiska landskapet
Laristan, prov. Kirman, i en palmrik nejd, omkr.
280 km. s. ö. om Sjiras, ligger, liksom så
många andra persiska städer, i ruiner och har
nu endast omkr. 12,000 innev.
Vapenfabrikation och sidenväfveri.
Larasch, hamnstad i nuv. Marokko. Se
Arisch.
Larchevesque [larsjövä’ck], Pierre
Hubert, fransk bildhuggare, föddes i Nîmes
(Languedoc) 1721 (enligt annan, osäkrare uppgift,
1718), blef lärling hos Edme Bouchardon i
Paris, erhöll 1744 stora priset i dervarande
konstakademi samt begaf sig s. å. som k.
pensionär till Rom. Der studerade han fem år
efter antiken, men återvände efter dessas
förlopp till Paris, der han genast erhöll flere både
offentliga och enskilda uppdrag. Sedan den
nämnde Bouchardons yngre broder, Jacques
Philippe B., 1753 aflidit i Stockholm, der han
varit k. hofstatybildhuggare i tolf år, öppnades
underhandlingar med L. att öfvertaga nämnda
befattning; och i Mars 1755 slöts genom Ulr.
Scheffer med honom ett kontrakt, deri honom
tillförsäkrades en ganska hög lön och andra förmåner.
L. kom till Stockholm på sommaren s. å. Han
skulle egentligen fullända altartaflan i
slottskapellet samt fortsätta dekoreringen af rikssalen
med allegoriska statyer, hvilka arbeten begynts
af hans företrädare. Det förstnämnda arbetet,
hvilket aldrig rätt intresserade honom, förde han
ej till slut. Af rikssalsfigurerna fullbordade han
sju stycken, liksom de öfriga uppsatta på stora
kornischen. De äro: Rättrådigheten,
Försigtigheten, Troheten, Religionen, Tapperheten,
Handeln och Åkerbruket, de tre sistnämnda genier, de
öfriga sittande qvinnofigurer. Till följd af sjelfva
uppgiften äro dessa arbeten dekorativa och sakna
högre konstvärde. Det blef också genom en
verksamhet i helt annan riktning, som L. skulle skapa
sig ett namn i Sveriges konst. Han erhöll
nämligen i uppdrag att utföra Gustaf II Adolfs
ryttarestod (besluten af rikets ständer) och
snart derefter äfven Gustaf Vasas bildstod. -
Kontrakt om det förra arbetet slöts i April
1758. Utkastet framställde konungen ridande
i galopp, följd af segergudinnan, som, likaledes
till häst, utsträckte högra handen för att
lagerkröna honom. Kompositionen prisades för sin
djerfhet och vann bifall såväl af franska
målare- och bildhuggareakademien, vid hvilken
L. var agré sedan 1755, som från andra håll.
Arbetet fortgick således på grund af det
gillade utkastet, och "etyderna" voro redan
fullbordade, då vid 1762 års riksdag opinionen
vände sig och sekreta utskottet gjorde
föreställningar mot den, också enligt nutidens begrepp,
underliga sammanställningen, i synnerhet som man
fruktade, att "menige man torde göra så
orimliga som oanständiga gissningar öfver det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
