Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-bini, crefennae o. s. v. af goter och
langobarder. Äfven Ottar talar om dem i sin berättelse
till konung Alfred af England (omkr. 893) om sin resa
till "skridfinnarnas" och bjarmernas land. Redan på
hans tid hade renen länge varit tam. Från denna tid
till den närvarande förloras lapparna aldrig ur den
skandinaviska fornsagan eller historien.
Icke något antagligt sannolikhetsskäl, ännu mindre
något bevis finnes för de ända in i nyaste tid
upprepade, traditionella hugskotten att lapparna
fordom haft en betydligt större utbredning åt söder
än nu, nämligen öfver hela skandinaviska halfön och
hela Finland. Tvärtom talar allt för att de aldrig
i något af dessa land funnits sydligare än 62°,
i Sverige-Norge högst 60° n. br. – Frågan hvarifrån
och på hvad väg lapparna kommit hit till norden kan
besvaras endast gissningsvis. "Från öster hafva
vi kommit", säga lapparna sjelfva; så mena ock
alla forskare i ämnet. Språket tillhör den ugriska
gruppen; de måste således en gång varit medlemmar
af Altai-folken. Deras fysiska beskaffenhet visar,
att de icke äro finnar. Med dem hafva de icke
häller förrän på de sista tiderna blandat sig,
tvärtom i forna dagar haft vilda strider ännu i sina
nord-europeiska hemvist, säkerligen ock långt bort i
det förmodade urhemmet vid Altai. Derifrån hafva de,
förmodligen på grund af någon större omhvälfning,
dragit vesterut och fram genom några Urals pass,
derefter på 58°–63° n. br., norr om Urals-åsen,
och rätt på det breda näset mellan Kandalaksja
och Tornio, med spridning från denna hufvudväg
mer eller mindre långt mot nord. Finnarna, som
möjligen samtidigt eller sannolikare snart efter
invandrat till sitt land i samma riktning, men
sydligare, tryckte lapparna fortfarande mot norr;
och genom intagandet af Bjarmaland sköto de en bom
mot nordhafvet, som afbröt lapparnas vandringsström
mot vestern, om han icke redan förut fullständigt
sipprat förbi. Vi få nämligen icke föreställa oss,
att lapparna någonsin i den trakt af verlden, der
de nu finnas, varit talrika och framgått i strid
ström. På Ottars tid (slutet af 800-talet) funnos
såsom fiskare, fogelfängare och jägare endast glest
spridda lappar på norska kusten, hvilken uttryckligen
säges med dessa undantag vara en ödemark ända bort
till bjarmernas land. Ottar säger vidare, att det
ganska smala Norge mot öster hade Sverige i södra
delen och Qvänland (d. v. s. Finland) i den norra,
samt att der åt östern ligga stora fjäll, som bebos af
finnar (d. v. s. lappar). Det var till dem man från
Hålogaland (kring 63° n. br.) under 800–1200-talen
mot öst och nordöst till Finmarken gjorde de resor
för skattindrifning, hvilka så ofta i de norska
konungasagorna omtalas såsom "finnfärder". Det inses
häraf lätt, att lapparnas område då var ganska litet,
och att det nomadiserande folket följaktligen äfven
måste hafva varit fåtaligt. Sådant var förhållandet
ända till omkr. 1220, och ingenstädes finnas under
medeltiden antydningar om någon starkare lappsk
befolkning eller ens någon sådan annanstädes, utom
vid Dovre. Först på 1300-talet kommo svenskarna i
beröring med lapparna derigenom att svenska nybyggare då eller kort
förut slogo sig ned i Bottniska vikens kustland och
derigenom att man började ordna handelsförhållandena
mellan dem och birkarlarna (se d. o.) å ena,
lapparna å andra sidan. Men någon lappbefolkning i
märkligare antal omnämnes hvarken då eller sedermera
ända intill midten af 1600-talet. Då först spörjes
något om densamma. Då började man sända missionärer
och prester dit upp, anlägga kapell och kyrkor,
inrätta skolor (den första i Lycksele omkr. år 1600),
samt öfversatta andaktsböcker på lappska. Då funnos
lappar ända ned i Vesterbotten, troligen äfven
i Jämtland och Herjedalen, dock blott långt inåt
landet, stamförvandter till Röroslapparna. Först
omkr. midten af 1700-talet gjorde man försök att
bestämma de svenske lapparnas antal, och funnos då
(1759), som nu, de flesta i Vester- och Norrbottens
län, eller vid pass 4,000. År 1880 funnos der
5,446. Samtliga lappar i Sverige voro enligt de
statistiska tabellerna 6,059 år 1825 och 6,404
år 1880. Under denna tidrymd visa siffrorna flere
stigningar (till 7,248 år 1860) och sänkningar
(till 5,617 år 1830), hvilka röja opålitligheter i
uppgifterna till statistiken. Det är likväl härvid
särskildt anmärkningsvärdt, att i Jämtlands län,
der man väl skulle hafva skäl vänta lapparna vara mer
än annanstädes pressade af den öfriga befolkningen
och följaktligen mest stadda i aftagande, man deremot
finner en fullkomligt regelbunden om än svag stigning
i lappantalet: från 363 år 1825 till 844 år 1880. I
Norge voro lapparna 14,464 år 1845, 15,858 år 1855 och
17,178 år 1865. År 1875 beräknades antalet personer af
oblandad lappsk nationalitet i Norge utgöra 15,718,
men hela det lappska elementet, såväl det oblandade
som det norsk- eller finskblandade, anslogs till
19,269. Allt röjer sålunda ovedersägligt, icke
blott att lapparna småningom utbredt sig och ökats
under den qvasi-historiska och historiska tiden,
utan att äfven under den sista 40-års perioden
detta befolkningselement tillväxt. Den norska
statistiken röjer ock, att detta förnämligast sker
under förändring i lefnadssättet, ty hela ökningen i
Norge under de omhandlade åren faller på de bofastes
antal. Af Norges 15,718 rene lappar voro nämligen
1875 endast 1,073 fjäll-lappar (nomader), men de
öfrige bofasta. Sådant torde ock, om än icke i samma
grad, förhållandet vara i Sverige, hvarest derjämte
lapparna genom giften med svenskar och finnar och
såsom "nybyggare" smälta samman med den bofasta
befolkningen samt låta glömma eller dölja och ändra
sin nationalitet, då de alltid tycka illa om namnet
"lappe". "Lappfru" är nästan det värsta namn man kan
gifva en svenska eller finska gift med en lapp. Denna
öfvergång, ehuru bevis mot en påstådd undergång,
skulle dock kunna vara ett bevis på minskning i de
genuine, i de nomadiserande lapparnas antal. Men redan
statistiken från Norge vederlägger detta. Ty det är
klart, att då nomadlapparnas antal under loppet af
20 år derstädes hållit sig nästan lika (1,531 år 1845
och 1,577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
