Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Langobarder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
epistlar samt några med bifall uppförda tragedier,
bl. a. Leo de groote (1767) och Cleopatra (1776). L:s
Dichtkundige werken utgåfvos 1780, i 2 bd.
La Noue [lanou], François de, fransk krigare
och författare, f. 1531 i Bretagne, var en af
hugenotternas tappraste officerare. 1570 miste han
vid belägringen af Fontenay-le-Comte sin venstra arm
och bar derefter en sådan af jern, hvarför soldaterna
kallade honom Bras-de-fer ("Jernarmen"). Efter freden
i S:t Germain (1570) deltog han i nederländska
frihetskriget och tillfångatogs af spaniorerna,
men fick 1572 återvända till Frankrike och erhöll
i uppdrag af Karl IX att bibringa innevånarna i La
Rochelle en försonligare stämning mot konungen. Snart
ställde han sig dock åter på hugenotternas sida och
var 1574–78 deras general i La Rochelle. Ännu en gång
tjenade han, såsom fältmarskalk, i nederländska armén,
men föll 1580 åter i spansk fångenskap, i hvilken han
förblef fem år. Han utmärkte sig derefter i Henrik
III:s och Henrik IV:s kamp mot den s. k. ligan, men
sårades 1591 dödligt under belägringen af Lamballe. –
L. skref Discours politiques et militaires (1587;
äfven utg. på tyska och engelska) samt religiösa
"meditationer" och intressanta memoarer.
Lanoue [lanou], Félix Hippolyte, fransk
landskapsmålare, f. 1812, d. 1872, lärjunge af
V. Bertin och Horace Vernet, vann det romerska priset
1841 och utbildade sin talang företrädesvis uti
Italien. Han utgick nämligen från det klassiska
landskapet. Visserligen försökte han sig på
franska utsigter, men sin egentliga sfer hade han i
framställningen af italiensk natur, i synnerhet bilder
från romerska campagnan. Han fasthöll vid säkerheten
i teckning och den bestämda formen i linierna hos
berg och terräng. Men han bortlade sina föregångares
stränga torrhet samt framställde verkligheten
enkelt och öfvergöt framförallt sina bilder med ett
klart och varmt ljus. Två af hans arbeten finnas i
Luxembourg. Framstående är i synnerhet en Utsigt af
Tiber från Aqua Acetosa (utställd 1864).
Lans (Lat. lancea), ett anfallsvapen, som i
hufvudsak är detsamma som spjut eller pik. Den
består af ett ungefär 26 mm. tjockt och 3 m. långt
skaft, lansstången, af elastiskt trä med en tre-
eller fyrkantig, ungefär 15 cm. lång metallspets,
klingan, på ena anden och en jernskoning på den
andra. Nedanför klingan sitter vanligtvis en liten
vimpel med landets färger. Denna vimpel tjenar dels
till prydnad, dels till att skrämma motståndarens
häst. Vid lansstången finnes äfven en läderrem,
med hvilken lansen fasthålles vid armen, och lansen
hvilar, då den ej användes, i en lädersko vid högra
stigbygeln. Lansens vigt är ungefär 2 kg. Detta vapen
användes redan af assyrer och egypter samt derefter
af romare och greker. Hos de gamle germanerna var
bruket af lans tillåtet endast för den frie mannen.
Tornerlansen, som af riddaren nyttjades äfven i
krig, hade ett särskildt grepp, smalare än lansstången
för öfrigt. Ända till senare hälften af 1500-talet
(hos de nordiska folken ännu längre) var
allt rytteri beväpnadt med lansar. Äfven fotfolket
bar sådana (pikar), och de tyske landsknektarnas
lansar voro ända till 7–8 m. långa. I Polen och hos
kosakerna bibehålles ännu lansen för rytteriet,
men inom öfriga land har sedan 18:de årh. endast
vissa kavalleriregementen (ulaner och lancierer)
beväpnats dermed. I Sverige ingick lansen till 1879 i
Lifgardets till häst beväpning. – Med "lans" förstods
under medeltiden äfven en riddare med sitt väpnade
följe af 3 till 8 man. H. W. W.
Lansbert [langsbär]. Se Laensbergh.
Lansdowne [lä’nsdaun]. 1. William Petty Fitzmaurice,
markis af L., engelsk statsman, f. 1737, var son
till John Fitzmaurice, earl of Shelburne. 1761
blef L. medlem af underhuset, men tog vid faderns
s. å. timade död plats i öfverhuset. 1763 blef
L. handelsminister i Grenvilles ministèr, men afgick
efter några månader, emedan det icke lyckades honom
att få in Pitt d. ä. i kabinettet. Vid bildandet af
Pitts andra ministèr, 1766, blef L. statssekreterare;
men under Pitts sjukdom motverkade L:s kolleger
hans försonliga politik mot de nordamerikanska
kolonierna, och 1768 fick han afsked. 1782 ingick
han i Rockinghams ministèr under förutsättning att
England erkände Nord-Amerikas Förenta stater, och
efter Rockinghams död (1782) trädde han i spetsen
för styrelsen; men då utrikesministern Fox utträdde
ur kabinettet och förband sig med den toryistiske
lord North, nedlade L. sitt ämbete, Febr. 1783 (jfr
Fox 2). Då Pitt d. y. 1784 bildade sin ministèr,
upphöjdes L. till markis af Lansdowne (han bar förut
titeln earl of Shelburne). Han understödde från denna
tid Pitts politik, men upphörde att taga någon verksam
del i allmänna angelägenheter. Död 1805. – 2. Henry
Petty Fitzmaurice, markis af L., engelsk statsman,
den föregåendes son, föddes 1780. L. fick 1802 plats
i underhuset, der han slöt sig till oppositionen och
trots sin ungdom lade i dagen stor parlamentarisk
skicklighet. I den af Fox och Grenville bildade
koalitionsministèren (Jan. 1806–Mars 1807) var
han skattkammarekansler, men återtog derefter sin
plats bland oppositionen i underhuset. Efter sin
halfbroder död, 1809, blef L. markis af L. samt fick
då säte och stämma i öfverhuset, der han likaledes
förfäktade liberala grundsatser. Då Canning, ansatt
af tories, 1827 slöt förbund med de moderat-liberale,
blef L. inrikesminister (hvilket ämbete han också
bibehöll under lord Goderichs korta förvaltning)
och inlade stor förtjenst om kriminallagstiftningens
förbättrande. I Greys reformministèr (1830–41)
samt i Russells (1846–52) och Aberdeens ministèrer
(1852–58) hade L. en plats. Han var den bekante
historieskrifvaren Macaulays vän och gynnare. Död
1863. – 3. Henry Charles Keith Petty Fitzmaurice,
markis af L., den förres sonson, f. 1845, efterträdde
1866 sin fader i peersvärdigheten och slöt sig
till det liberala partiet. Han har i Gladstones
kabinett innehaft plats som understatssekreterare
för krigsärenden (1872–74) och för Indien (1880)
samt utnämndes 1883 till generalguvernör i Canada.
A. B. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
