Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagkommissionen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(i Upsala universitets årsskrift 1877 och
1878). Lagkommissionens förslag, sådant det framlades
vid 1731 års riksdag, finnes tryckt tillika med
ständernas vid förslagets granskning vid riksdagarna
1731 och 1734 framställda anmärkningar under titel:
"Lagcommissionens förslag till Sveriges rikes lag
af år 1734" (1841). En fullständig framställning
af lagkommissionens verksamhet intill antagandet af
1734 års lag finnes intagen i "Bidrag till svenska
lagstiftningens historia från slutet af sextonde
århundradet till stadfästelsen af 1734 års lag"
af J. A. Posse. Jfr ock K. J. Schlyter: "Juridiska
afhandlingar"; 2:dra h. (1879). L. A.
Lagläsare. Se under Häradshöfding.
Lagman (Fornsv. laghmaþer, laghman;
Isl. lögsögumaðr; Lat. legifer), jur. På den
skandinaviska halfön, likasom på Island och i de
norska kolonierna Grönland, Färöarna och Orknöarna,
förekommo redan tidigt personer, som, under namn
af lagmän, inom större områden utöfvade vigtiga
värf och stort inflytande bland allmogen. Deras
ställning och uppgift voro ursprungligen ganska
olikartade i olika land, men inskränktes efter hand i
allmänhet till en öfverordnad domares. – I Sverige,
der lagmansämbetet helt visst förekom redan under
hedendomens dagar, fanns en lagman för hvarje landskap
eller lagsaga. Lagmannen, som utsågs af och bland
landskapsmenigheten å tinget (han skulle enligt vår
äldsta lag "bondeson vara"), skulle i allmänhet vara
landskapsmenighetens ledare och målsman. Han skulle
sålunda vara en tolk för det lagstiftningsarbete,
som efter hand utfördes af allmogen å landskapstinget,
d. v. s. han skulle gifva form åt och i minnet bevara
de antagna lagbestämmelserna och föredraga lagen
(lagh sighia) å tinget för menigheten. Vidare tillkom
det honom att lagh skilia, d. v. s. bestämma hvad som
skulle anses såsom lag och rätt i mål, som hänskjutits
under hans dom. Han var äfven landskapstingets
ledare vid förvaltningsärendens handläggning och
skulle slutligen vaka öfver landskapsmenighetens
fri- och rättigheter, föra dess talan inför konungen
eller dennes ombud och genom dom å landskapets vägnar
erkänna en nyvald konung, då denne red sin "eriksgata"
(se d. o.), samt sedermera (enl. landslagarna)
jämte tolf män från lagsagan taga del i det
gemensamma konungavalet å Mora ting. Han skulle
ock vara bisittare i landskapets beskattningsnämnd
(se Beskattningsrätt, sp. 379). Denna lagmännens
ställning såsom landskapsmenigheternas ledare och
målsmän försvagades emellertid, då konungarna,
från och med folkungaregenterna (midten af
1200-talet), indrogo lagmännen inom kretsen af
sina rådgifvare och hjelpare. Lagmännen blefvo då
stormän och konungatjenare i stället för allmogens
förtroendemän. Då omsider riksdagen öfvertog
landskapstingens gamla befogenheter med afseende
å konungaval, lagstiftning och beskattning samt
förvaltningsgöromålen anförtroddes åt andra kungliga
ämbetsmän, inskränktes lagmannens uppgift till
domareverksamhet inom lagsagan. Äfven med afseende
å sättet för lagmännens tillsättning visar sig huru
deras ställning under
tidens lopp ändrades. Redan enligt Magnus Erikssons
landslag iakttogs vid tillsättande af lagman, att
allmogen å tinget under biskopens ledning valde 6
"hofmän" (frälsemän) och 6 bönder, hvarefter dessa
i förening med två klerker upprättade förslag å tre
inom lagsagan boende män, af hvilka konungen egde taga
"den Gud honom i håg skjuter och han förstår vara
allmogen nyttig". Och snart nog synes äfven denna
förslagsrätt hafva åsidosatts. Äfven i hertigdömen
samt gref- och friherreskap bibehöll konungen
rätten att utnämna lagman, då förläningstagaren
deremot utsåg häradshöfding. Konungen begagnade
sig af lagmansämbetena, hvilka voro förenade med
ganska betydande inkomster, nämligen lagmansränta
(se Häradshöfdingeränta), lagmansskyld (se d. o.) och
lösen, såsom förläningar åt stormän inom eller utom
rådet, äfven om desse ej bodde inom lagsagan. Och då
desse oaktadt protester och förbud (t. ex. i 1598
års rättegångsstadga) betraktade lagmansämbetena
såsom ett slags prebenden och läto sköta dem genom
vikarier (underlagmän), som de ända till 1668 sjelfve
förordnade, så fann man slutligen nödigt att göra
slut på detta missförhållande. Genom k. res. d. 29
Nov. 1680 förordnades nämligen, att hvarje lagman
skulle vara bosatt inom lagsagan och sjelf förvalta
ämbetet, att lagmansämbetet framdeles ej finge
anförtros åt riksråd samt att dåvarande riksråd,
som sjelfve icke kunde bevista tingen, skulle
franträda de lagmansämbeten de innehade. Enligt den
äldsta bestämmelsen skulle lagman vara "bondeson",
men snart nog kommo dessa betydande uppdrag så godt
som uteslutande i stormännens händer, och såväl i
Johan III:s som i Gustaf II Adolfs adliga privilegier
förbehöllos uttryckligen alla lagmansdömen åt
ledamöter af ridderskapet och adeln. Genom
den s. k. frihetstidens statsskick upphäfdes
emellertid denna adelns företrädesrätt. Den gamla
lagmansinrättningen afskaffades genom k. förordn.
d. 18 April 1849, men titeln har bibehållits
ända till närv. tid (jfr Lagmansrätt, Lagmansting,
Lagsaga). – På Island, der en lagsagoman (lögsögumáðr),
omtalas såsom ämbetsman redan i början af 900-talet,
intog denne en mycket vigtig ställning såsom
ledare för alltinget (se d. o.). Der tillkom honom
att förkunna alla fattade beslut, att regelmässigt
föredraga lagen för tingsmenigheten (segia mönnum lög)
och att på begäran lemna upplysning om lagens bud
i angifna rättsfrågor (órskurðr). Något egentligt
domarevärf hade lagsagomannen icke, och han saknade
fullkomligt förvaltningsmyndighet och kunde derför
ej häller uppsvinga sig till någon större politisk
betydelse. Lagsagomannen, som enligt regeln togs
bland landets förnämsta slägter, valdes hvart tredje
år å alltinget af dettas ena afdelning, lagrättan,
och åtnjöt aflöning. Sedan Island (1264) kommit
under norskt öfvervälde, sattes en af konungens
förtroendemän till ordförande för lagrättan; han bar
icke såsom den gamle folkvalde ordföranden namnet
lagsagoman, utan lagman (jfr Island, sp. 845,
849). Detta lagmansämbete bibehölls till år 1800, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
