Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkohemman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppleta ett inre sammanhang af grund och följd,
än slutligen efter den äkta spekulativa
historieskrifningens sätt fullföljt kyrkans
egen inre lifsrörelse, sådan den för den djupare
seendes blick uppenbarar sig i sjelfva de yttre
sakförhållandenas sammanhang. Före reformationen
behandlades kyrkohistorien mestadels krönikemässigt,
ehuru ej alltid i samma grad som af de särskildt
s. k. krönikeskrifvarna i den vesterländska
medeltiden. Eusebios (d. 340) kallas kyrkohistoriens
fader. Han var samtidig med Konstantin I, som åt honom
upplät romerska rikets alla arkiv. Eusebios’ arbete
fortsattes af Sokrates (S. Scholasticus) m. fl. För
österländska kristenheten märkas vidare Nikeforos
och de s. k. bysantinske historieskrifvarna. Bland
latinarna öfversatte Rufinus (d. 410) Eusebios’
arbete. Cassiodorius (d. omkr. 575) utgaf den
s. k. Historia tripartita, hvilken var den latinska
medeltidens lärobok i kyrkohistoria. Under medeltiden
skref Gregorius af Tours (d. 593) Frankrikes och
Beda (d. 735) Englands på samma gång national- och
kyrkohistoria. Haymo af Halberstadt försökte sig med
en universalhistoria. Nordens äldsta kyrkohistoria
är skrifven af Adam af Bremen (d. 1076). Humanister,
t. ex. Laurentius Valla, togo ansatser till kritisk
forskning. I nyare tidens början författades två
stora sekularverk, ett å protestantisk sida, nämligen
de s. k. Centuriae magdeburgenses (se d. o.;
1559–74), hvilkas förnämste författare var Flacius,
samt ett å romersk sida, nämligen Baronius’
"Annales ecclesiastici" (1588–1607). Oerhördt är det
framsteg, som kyrkohistorieskrifningen gjorde med
dessa arbeten. Men å bägge sidor beherskades man af
ett polemiskt intresse. Detta fortlefde ännu under
ortodoxismens, pietismens och rationalismens tider,
ehuru med olika grad af styrka och uppenbarande
sig i olika former. Det är egentligen först med
1800-talet, som kyrkohistorien börjat blifva
äfven irenisk. Den lutherska ortodoxismen har
ej mycket att bjuda på, mera de reformerte vid
samma tid (Hottinger, Fr. Spanheim m. fl.) och
ännu mycket mera de romersk-katolske (Bossuet,
Fleury m. fl.). Pietisten G. Arnolds (d. 1714)
arbete "Unparthejische kirchen- und ketzerhistorie"
är på sitt sätt epokgörande. Dess ökända partiskhet
för alla kättare och sektmakare framkallade gensvar
och nya forskningar. Rationalisten Semlers (d. 1791)
partiska, lärda, men likväl ytliga pragmatism,
som hos Spittler och Henke skjuter yppiga skott, är
egnad att lägga pragmatismens ensidighet i dagen. Den
ädlare pragmatismens grundläggare, Mosheim (d. 1755),
samt Schröckh (d. 1808) och G. J. Planck (d. 1833),
hvilka alla luta åt rationalismen, äro deremot de
egentlige banbrytarna för det 19:de århundradets
framsteg. Gieseler (d. 1854) och Neander (d. 1850)
äro här namn, som öfverglänsa alla andra. Gieseler
lutar åt rationalismen, är kall och objektiv. Neander
lutar åt pietismen, är varm och subjektiv. Bägge
komplettera hvarandra. Alla senare kunna också anses
för lärjungar till dessa båda, äfven de romerske
(såsom Möhler, Döllinger m. fl.). H. E. F. Guericke
(d. 1878), J. H. Kurtz o. a. häfda den
lutherskt konfessionella ståndpunkten. F. Chr. Baur
(d. 1860) i Tübingen har grundat en skola,
som dels går i tjenst hos Hegels spekulativa
rationalism, dels är rik på ansatser till äkta
historisk forskning. Baurska skolan bekämpas från
många håll, särskildt af Schneckenburger och
A. Ritschl, hvilken sjelf utgått från Baurs läger,
men kan sägas hafva grundat en ny skola, som står
midt emellan den kritiska rationalismen och den
konfessionella ståndpunkten. – Svenska kyrkans
historia är skrifven af Reuterdahl, Anjou och
Cornelius, den danska af Helveg, den norska
af Münter och Keyser. Norrmannen Tönder-Nissens
nordiska kyrkohistoria är under utgifning, likaså
en universalhistoria af dansken Fr. Nielssen.
P. E.
Kyrkohöghet. Se Höghetsrättigheter.
Kyrkojord. Se Kyrkoegendom.
Kyrkokommun. Se Kommun. Jfr ock Församling,
Socken.
Kyrkoköpinge, socken i Malmöhus län, Skytts
härad. Arealen 540 har. 312 innev. (1883). Annex till
Gylle, Lunds stift, Skytts kontrakt.
Kyrkolag, den särskilda lag, som ordnar kyrkans
rättsförhållanden. Sveriges kyrkolag är af år
1686. Den kom till stånd efter konungens och
rikets ständers ömsesidiga samtycke vid 1686 års
riksdag. Såsom bihang till densamma är fogad
k. förordningen af d. 11 Febr. 1687 huru med
rättegång uti domkapitlen skall förhållas, hvartill
komma de stadganden, genom hvilka denna lag blifvit
ändrad eller tillökt. Dessa bestämmelser utgöra
en särskild klass af lagar, enär utom konungens
och riksdagens gemensamma bifall, enligt R. F., §
87, 2:o i sin nuvarande lydelse, jämväl erfordras
samtycke af allmänt kyrkomöte (se d. o.). Denna
kyrkolag innehåller bestämmelser, som äro att hänföra
ej allenast till den inre, utan äfven till den yttre
kyrkorätten (se d. o.), hvadan kyrkans förhållande
till staten är genom denna lag hufvudsakligen
bestämdt, liksom ock kyrkans rätt och pligt i
förhållande till främmande trossamfund. Härvid bör
dock iakttagas hvad i k. förordn. d. 31 Okt. 1873
stadgas, angående ändring i vissa delar af kyrkolagen
med dertill hörande författningar, nämligen
att förordning angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning ej hör till kyrkolag,
hvadan dessa rättsförhållanden ändras genom lag,
som stiftas i samma ordning som allmän lag. 1686
års kyrkolag gällde äfven för Finland, tills detta
land erhöll en ny kyrkolag af d. 6 Dec. 1869 (den
hade blifvit af Finlands ständer antagen vid 1867 års
landtdag). Den svenska kyrkolagen, som i 1734 års lag
(M. B. 1 kap. § 4) kallas kyrkoordning (se d. o.),
var, ehuru ursprungligen antagen af konungen och
riksdagen gemensamt, ej bestämd till sin legislativa
karakter. Med hänsyn till den nyssnämnda benämningen
kyrkoordning kunde sättas i fråga huruvida den
skulle stiftas lika med allmän lag eller hänföras
till sådan lagstiftning, som konungen ensam egde att
bestämma inom de gränser, som innehållas i det för
den svenska kyrkorätten i dess förhållande till den
allmänna lutherska kyrkorätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
