Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kuusamo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kübeck von Kübau, Karl Friedrich, friherre,
österrikisk statsman, skräddareson från Mähren,
f. 1780, blef 1814 referent för finansärenden i
österrikiska statsrådet och utarbetade s. å. ett
förslag till upphjelpande af Österrikes förstörda
finanser, enligt hvilket regeringen upphörde
att utgifva pappersmynt och en nationalbank
upprättades. 1825 blef han friherre samt 1839
president i general-räkenskaps-direktoriet och 1840 i
hofkammaren. Till följd af Kolowrat-Liebsteinskys
tillbakaträdande s. å. låg högsta ledningen af
finansförvaltningen från denna tid i K:s hand, men
trots flere åtgärder till åstadkommande af ett sundare
kreditväsende och en förnuftigare statshushållning
lyckades han icke förbättra ställningen. Efter
marsoroligheterna 1848 fick han plats i Kolowrats ministèr, men afgick
redan d. 3 April. I Nov. s. å. blef han deputerad
till riksdagen i Kremsier och i Nov.
1849 Österrikes främste representant i
förbundskommissionen i Frankfurt. På hösten
1850 kallades han af kejsar Frans Josef till president
i det nyinrättade österrikiska riksrådet och
trädde i spetsen för den författningsrevision,
som omintetgjorde författningen af d. 4 Mars 1849.
Död 1855.
Küchler, Albert, dansk målare, född i Köpenhamn
d. 2 Maj 1803, genomgick Konstakademien och vann
alla dennas medaljer. Genom sina små humoristiska
genrebilder, Amagerflicka i atelieren, Borgare på
exercisplatsen efter slutad öfning m. fl., bröt
han väg för en då ny riktning inom konsten. Sedan
han förvärfvat den stora guldmedaljen (1829),
erhöll han akademiens resestipendium och reste
öfver München till Italien. Hans glada lynne gaf
småningom vika för en vek, sentimental stämning,
hvilken gick i alltmera religiös riktning. Man blef
dock slagen af den naturlighet, hvarmed han återgaf
det italienska folklifvet, och i en och annan af hans
kompositioner, såsom Gossen, som dricker ur flickans
kruka och Pojken, som skall blifva abbot, spårades
ännu konstnärens gamla skälmaktighet. Ehuru K. 1838
blef konstakademiens agré och året derefter vann
utställningsmedaljen, stannade han qvar i Rom. Den
religiösa stämning, som framträdde i hans bilder,
förde honom snart öfver till katolicismen (1844) och
förmådde honom (1851) att taga munkkåpan. Han var nu
död för den konstriktning, inom hvilken han som ung
visat så lefvande anlag, och han har derefter lefvat
ett långt lif i ett romerskt kloster, sysselsatt med
att för dettas räkning utföra och kopiera kyrkliga
målningar. Emellertid har han fortfarit att känna sig
som dansk och bevarat förbindelsen med Danmark. 1877
blef han ledamot af konstakademien i Köpenhamn. Efter
klostrets stängning har han lefvat i Rom af en liten
pension från den italienska regeringen och en annan
från utställningsfonden i Köpenhamn. Ph. W.
Kücken, Friedrich Wilhelm, tysk tonsättare, f. 1810,
medverkade tidigt i hof-orkestern i Schwerin,
komponerade populära visor och anställdes som
musiklärare vid hofvet derstädes. 1832 flyttade
han till Berlin, der hans opera Die flucht nach der
Schweiz gjorde lycka.
Senare studerade han för Sechter (1841) och Halévy
(1843), men kom dock aldrig synnerligen långt
utöfver dilettantens ståndpunkt. 1851–61 var
han hofkapellmästare i Stuttgart, hvarefter han
återvände till Schwerin. Död 1882. Han skref en
mängd kompositioner, bland dem operan Der prätendent
(1847) samt violin- och cellosonater, men blef mest
bekant genom sina omtyckta visor och duetter samt
mansqvartetter, af hvilka i Sverige allmänt sjungas
Slumra i skuggan af natten, Hymn till stjernorna, Vi
sångens unga söner m. fl. A. L.
Kügelgen [hårdt g]. 1. Gerhard von K., tysk
historiemålare, f. 1772, studerade från 1791 i Rom med
understöd från Köln. Då detta under revolutionsåren
uteblef, reste han med en livländsk vän först till
München, sedan till Riga och Petersburg. Efter ett
besök i Paris slog han sig sedan ned i Dresden, der
han blef professor vid konstakademien. I närheten
af staden blef han mördad d. 27 Mars 1820. – K:s
en gång mycket beundrade målningar höllo sig hälst
inom en fantastiskt religiös sfer med veka former,
söta miner och öfverjordiska ljuseffekter. Ett af
hans enklaste och bästa arbeten är Den förlorade
sonen (i museum i Dresden). Hans son, Wilhelm
v. K. (f. 1802, d. 1867) var jämväl målare, men är
kanske mest känd genom sin (efter hans död utgifna)
sjelfbiografi, Jugenderinnerungen eines alten mannes
(1870; 8:de uppl. 1876). – 2. Karl Ferdinand von
K., landskapsmålare, G. v. K:s tvillingbroder,
f. 1772. d. 1832, följde brodern till Rom, men
stannade der efter dennes afresa och studerade
landskapsmålning samt uppsökte honom först 1796,
då de gemensamt besökte Riga och Petersburg. Der
qvarstannade Karl Ferdinand med underhåll af kejsar
Paul, gjorde en studieresa till Krim och lefde
sedan dels i Livland på ett gods, dels i Reval
samt arbetade mycket för kejsar Alexander I. Hans
bilder skola utmärka sig för kraftig kolorit.
C. R. N.
Kühne, Ferdinand Gustav, tysk författare, f. 1806,
studerade sedan 1826 filosofi vid Berlins universitet,
slöt sig till "det unga Tyskland" (se Gutzkow)
samt redigerade 1835–42 i Leipzig "Zeitung für
die elegante welt" och 1846–59 "Europa, chronik
der gebildeten welt". Han är sedan 1856 bosatt i
Dresden. – Reflexionen intager ett stort rum i K:s
skriftställareskap. Han älskar att syssla med djupare
frågor och frammana historiska perspektiv. Hans
arbeten utmärkas städse af en smakfull, med omsorg
genomarbetad framställning, men icke i lika grad
af friskhet och omedelbart lif. Bland K:s arbeten
märkas berättelserna Novellen (1831), Eine quarantäne
im irrenhause (1835), Klosternovellen (2 bd, 1838),
Wittenberg und Rom; klosternovellen aus Luthers zeit
(3 bd, 1876), de sociala skildringarna Sospiri,
blätter aus Venedig (1841) och Mein tagebuch
in bewegter zeit (1863; behandlande 1848–50 års
händelser), romanerna Die rebellen von Irland (3 bd,
1840; 2;dra uppl. 1863) och Die freimaurer (1854;
2:dra uppl. 1867), de lyriska samlingarna Gedichte
(1831) och Romanzen, legenden und fabeln. Neue gedichte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
