Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungsörnen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att efter pröfning af innehållet afgöra om denna
uppläsning må tillstädjas (k. kung. d. 26 Nov. 1816).
H. L. R.
Kunigunda, den heliga. 1. Romerske kejsaren Henrik
II:s gemål, var dotter af grefve Sigfrid af Luxemburg,
blef 1002 förmäld och drog sig efter kejsarens död
(1024) undan till det af henne stiftade klostret
Kaufungen invid Kassel, der hon lefde såsom nunna till
sin död, 1038. K. kanoniserades af påfven Innocentius
III år 1200. Hennes åminnelsedag är d. 3 Mars. –
2. Polske konungen Boleslav V:s gemål, var dotter af
ungerska konungen Bela IV och bysantinska prinsessan
Maria. År 1237 trädde hon i äktenskap, men aflade
kyskhetslöfte. Efter sin makes död (1279) tog hon
slöjan och afled 1292. Hon blef kanoniserad 1690,
och hennes åminnelsedag är d. 24 Juli.
Kunigunda af Eisenberg. Se Albrekt II, sp. 375.
Kunik, Ernst (i Ryssland kallas han Arist
Aristovitj K.), tysk häfdaforskare och arkeolog,
f. 1814 i Liegnitz (Schlesien), är sedan många år
bosatt i Petersburg i egenskap af medlem af ryska
vetenskapsakademien och konservator vid dennas
numismatiska museum. K. är en grundlig kännare af de
historiska urkällorna och af de ryska antiqviteterna
samt är en mångsidig och skarpsinnig filolog. Hans
produktivitet har dock varit synnerligen liten. Den
inskränker sig till det mycket bekanta arbetet Die
berufung der schwedischen rodsen durch die finnen und
slaven och några andra undersökningar i varjagerfrågan
samt bilagorna till J. A. R. Dorns arbete "Caspia".
Kumlen. Se Klippdassarna.
Kunkel, Johann. Se Kunckel.
Kunsjindjinga. Se Kansjindjinga.
Kunskap, filos., medveten förnimmelse af ett
verkligt, d. v. s. af något, som är till, oberoende
deraf att det af subjektet f. n. faktiskt förnimmes,
följaktligen af dess vexlande bestämningar i
allmänhet. På realistisk ståndpunkt anses detta bero
derpå att förnimmelsen öfverensstämmer med ett utanför
subjektet förefintligt kroppsligt objekt. Då detta
objekt aldrig såsom sådant kan blifva föremål för
vårt förnimmande, kan det aldrig lyckas realismen
att visa denna öfverensstämmelse. På idealistisk
ståndpunkt tänkes verkligheten sjelf såsom varande
i medvetandet närvarande, såsom utgörande dettas
innehåll. Det förnumnas verklighet (förnimmelsens
karakter af kunskap) kan då ej sökas i dess
öfverensstämmelse med något yttre, utan måste ligga
i någon bestämning hos förnimmelsen sjelf, inom sig
betraktad. En skilnad måste här göras mellan det
menskliga förnimmandet, så vidt det är konstant och
nödvändigt och så vidt det är vexlande. Det medvetna
förnimmande, som eger den förstnämnda karakteren,
är kunskap. De sinliga åskådningarna, hvilkas
innehåll, fattadt som ett helt, är den "verkliga"
verlden i rum och tid, ega obestridligen konstans och
nödvändighet. Men sinnena gifva ingen kunskap, enär
det för dem (och åskådningen) gifna ännu ej fattas
med tillbörlig grad af medvetenhet. En sådan
inträder, först när menniskan medvetet tillägger
tingen egenskaper, d. v. s. fäller "omdömen" om
dem. Öfverensstämma dessa omdömen med tingen sjelfva
(med den åskådade verlden), äro de sanna och gifva
menniskan kunskap om den sinliga verlden. Det
högsta kriteriet på ett omdömes sanning ligger i
dess logiska nödvändighet, dess nödvändighet i och
genom tänkandet sjelf, fattadt såsom det fullt klara
och tydliga, följaktligen till formen fullkomliga
förnimmandet. Begreppskunskapen eger nämligen i sig
sjelf absolut konstans och objektivitet. När jag
verkligen begriper en sak, fattar jag den ej på ett
i mitt eget förnimmandes ofullkomlighet grundadt och
derför tillfälligt sätt, utan så som den är oberoende
deraf och följaktligen måste fattas af hvar och
en, som verkligen begriper den (se Vetande). En
närmare redogörelse för förnimmelseformernas
objektivitet lemnas i art. Kunskapsteori.
L. H. Å.
Kunskapande, krigsv., kallas vanligen i krig
insamlandet på hemlig väg af underrättelser om
fienden, till skilnad från de upplysningar, som
erhållas med vapenmakt genom rekognoscering. I
och för kunskapandet kunna flerfaldiga medel
användas, såsom spioner, förhör med öfverlöpare
och fångar, tidningar såväl från fiendens land som
från neutrala land, uppsnappandet af order och bref,
afläsandet af telegram, förfrågningar hos befolkningen
m. m. C. O. N.
Kunskapsgrund. Se Grund.
Kunskapsteori, filos., vetenskapen om kunskapens
möjlighet. Så länge menniskan ännu befinner sig på
en jämförelsevis oreflekterad ståndpunkt, tager hon,
utan vidare undersökning, kunskapens möjlighet för
gifven. (Så var t. ex. förhållandet med den grekiska
filosofien före sofisternas framträdande.) Först vid
längre fortskriden reflexion finner hon sig föranlåten
att betvifla möjligheten af att hon genom sina
förnimmelser, som ej äro annat än hennes medvetandes
bestämningar, kan fatta en objektiv, d. v. s. af dessa
förnimmelser oberoende, verklighet. Skepticismen
(t. ex. sofisterna) nekar möjligheten deraf, och
det blifver kunskapsteoriens uppgift att öfvervinna
denna. Uppmärksamhetens riktning på dessa frågor förer
den tänkande anden till bestämdare reflektion på sig
sjelf, såsom den, för hvilken all verklighet är till,
och detta vållar en fullständig revolution i hela det
filosofiska åskådningssättet samt gifver tänkaren nya
uppgifter att lösa, nya synpunkter vid behandlingen
af de förutvarande. – Emellertid har jämväl det
kunskapsteoretiska problemet fattats mer eller mindre
djupt och vidt. Dess historia visar oss en nästan
oafbruten fortgång i detta afseende. Emellertid
kan man urskilja trenne hufvudfaser i dess
utveckling. Sådant som det här blifvit bestämdt, kan
problemet, i det hela taget, sägas vara egendomligt
för den moderna spekulationen. Antikens filosofi
sysselsatte sig väl med kunskapsteoretiska frågor,
men synpunkten begränsades deraf att man öfvervägande
frågade sig under hvilken psykologisk form det för
menniskan var möjligt att ega sann kunskap, om under
vetandets eller åskådningens form. Sokrates (5:te
årh. f. Kr.) besvarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
