Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungsfoglarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emedan djur komma dit för att dricka och menniskor för
att förrätta sina tvagningar m. m. Han dödar menniskor
och hvilka slags djur han påträffar, utom de allra
starkaste, såsom elefanten, noshörningen och vilda
buffeln. Öfver sitt byte kastar han sig pilsnabbt
med några få språng. De sår, han tillfogar, kunna
blifva 13 cm. djupa, ty både klor och tår intränga i
köttet. I sina rörelser är han ytterst smidig, vig och
uthållig. Han klättrar med skicklighet, simmar öfver
breda floder och ådagalägger en beundransvärd säkerhet
i alla sina rörelser. Tigern är otroligt djerf. Vissa
pass äro illa beryktade genom hans rofbragder, och
på somliga trakter skulle samfärdseln vara omöjlig,
om tigern ej hyste så stor fruktan för elden. Enär
man uti Indien, för att undvika den starka hettan,
vanligen reser nattetid, är det förklarligt, att
tigern vågar och ofta segerrikt utför sina djerfva
anfall. Den stora mängd menniskor, som bilda ett
ressällskap, skrämmer honom ej, och icke ens tågande
trupper äro säkra för honom. Ibland tränger han vid
ljusan dag in i byar och städer samt bortsnappar
någon menniska; han kan nämligen i fullt språng bära
bort en sådan i sitt gap. Tigern drager sig väl i
somliga fall, då han är öfvermätt eller plötsligen
öfverraskas, tillbaka för menniskan. Snart lär han
sig dock i henne känna ett lätt öfvervunnet byte; och
har han en gång fått smak på menniskokött, föredrager
han framgent detta framför allt annat samt blir då en
fasa för den trakt, der han uppehåller sig. Är tigern
mycket hungrig, skyr han hvarken eld eller vatten,
då han vill bemäktiga sig ett rof. – Det är icke
underligt, att tigern ingifver både hinduer och bland
dem boende européer den största skräck, och att han
mångenstädes af Asiens okunniga befolkning betraktas
med vidskeplig fruktan och vördnad, ja t. o. m. som
en gudomlighet. Också skonas han på somliga ställen
uti Indien, oaktadt hundratals menniskor årligen
blifva hans rof. Väl hafva några indiska furstar
förbjudit tigerjagten, emedan de vilja behålla denna
för sig sjelfva; men britisk-indiska regeringen har
genom skottpenningars utfästande för dödade tigrar
mycket bidragit till att minska dessa skadedjurs
talrikhet. Furstarna omringa vid sina jagter
tigern med en mängd elefanter och beväpnade män,
hvarefter djuret drifves fram ur sitt gömställe och
skjutes. Sällan aflöpa dessa jagter utan förlust af
menniskolif. De största jagter af detta slag i senare
tider anordnades 1876 af Nepals premierminister Sir
Yung Bahadoor för prinsen af Wales. Till dessa jagter
voro 700 elefanter samlade, och prinsen fällde ensam
på en enda dag sex tigrar. Sir Yung Bahadoor, den
främste bland Indiens tigerjägare, hade vid nämnda tid
sjelf skjutit flere än 550 tigrar. Vida mera lönande
än dessa storjagter äro deremot de enskilda jagter,
som engelsmän företaga ensamma eller med några få
biträden. Tigrar fångas äfven, nämligen i fällor,
fallgropar o. s. v. Ett lindrigt sår medför vanligtvis
tigerns död, hvartill de genom hettan och genom en
mängd på sårkanterna af flugor lagda ägg framkallade
bölderna och inflammationen äro orsaken. Tigerns
skinn, klor, tänder och fett afyttras af jägaren
och gifva i förening med skottpenningarna en god
inkomst. – Tigerhonan föder 2 till 3 ungar, hvilka
vid födelsen äro hälften så stora som en vanlig
huskatt. Hannen bekymrar sig icke om sin afföda,
men lär dock, om så behöfves, hjelpa till att
försvara den. I fångenskap kan tigern ernå en viss
grad af tamhet och fortplantar sig äfven; stundom
frambringar han som fången bastarder med lejon. För
de forntida grekerna förblef tigern länge endast
ofullständigt känd, och till Rom fördes exemplar först
efter Romerska rikets utsträckande till parternas
område. Sedermera kom detta djur oftare till Rom,
så att tigrar t. o. m. dödades på skådebanan.
C. R. S.
Kungsträdgården, promenadplats inom Jakobs församling
i Stockholm, var i äldre tider en trädgård för
konungafamiljens räkning och ej upplåten för
allmänheten. Redan Erik XIII skall hafva haft en
kålgård på nuv. K:s plats, men betydligt inskränkt i
v. af Jakobs kyrkogård och i ö. af Näckströmmen, som
der hade sitt utlopp. Gustaf I, Erik XIV och flere
senare konungar omtalas hafva inkallat utländska
trädgårdsmästare att sköta de kungliga trädgårdarna
och "plantera utländska rara träd och örter". På
Karl XI:s tid uppsattes en vattenkonst, till hvilken
vattnet, enligt kungl. trädgårdsintendenten Johan
Hårlemans förslag, togs från Träsksjön. Den borttogs
1767, och i stället anlades en gräsplan, hvarpå
Fredrik I:s byst uppställdes (der nu Karl XIII:s
staty står). Först på 1700-talet och i synnerhet
under Gustaf III:s tid fick allmänheten tillträde
till K. Då uppfördes (1762) ett nytt varmväxthus
i norra änden af platsen (ett gammalt fanns redan
från Karl XII:s tid) samt ett trädgårdsmästareboställe
(der Konstföreningens hus nu ligger), och trädgården
omgafs af stenmurar med stora jernportar. I allmänhet
synes K. den tiden hafva varit en väl skött trädgård,
med af staten aflönade vårdare. När allmänheten fick
tillträde, vardt den en förlustelseplats af gladaste
slag, hvarom flere af Bellmans sånger gifva lifliga
skildringar. Efter 1796 undergick K. betydande
förändringar. Träd nedhöggos för att skaffa ljus
och luft i de täta gångarna, gräsplaner anlades,
varmväxthuset förvandlades till en danssal eller
s. k. Vauxhall, sedan till arsenal och slutligen,
innan det 1851 togs bort, till brunnssalong; södra
muren, midt emot f. d. De la Gardieska palatset,
nedrefs, och Arsenalsgatan jämnades med trädgården. På
Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid undanröjdes allt,
som utmärkte en trädgård, alla murar borttogos,
platsen planerades, grusades och beröfvades nästan
allt grönt samt utsträcktes slutligen ned till
strömmen, sedan De la Gardieska palatset (i äldre
tider kalladt "Makalös", efter reduktionen arsenal
och slutligen, från 1793, dramatisk teater) 1825
nedbrunnit. Sedan Karl XIV Johan 1821 låtit resa
sin adoptivfaders staty, påbjöds genom ett k. bref
af d. 26 Mars 1822, att K. skulle kallas Karl XIII:s
torg. Den gamla benämningen har dock återtagits, sedan
Karl XII:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
