Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kräftan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kräksalts-vin, antimonvin, Vinum stibiatum,
farmak., med., är en lösning af 1 del kräksalt
(kräkvin-sten) i 250 delar ljumt malagavin. För att
framkalla kräkning gifves en tesked hvar 10:de–15:de
minut, tills verkan följer. Kräksalts-vin, liksom
alla preparat af antimon, förorsakar en stor
nedsättning af kraften hos muskler och nerver.
O. T. S.
Kräkvin-sten, Tartanis stibiatus l. emeticus,
Tartras stibico-kalicus Ph. Suec., kräksalt,
kalium-antimonyltarträt, kem., farmak., med.,
är ett dubbelsalt af kali, antimonoxid och
vinsyra enligt formeln K(Sb O). C4 H4 O6 +
H2 O. Kräkvin-stenen eller kräksaltet, hvilket
sistnämnda namn är vanligare bland allmänheten, bör
vara ett snöhvitt kristalliniskt pulver, som löses i
15 delar kallt och 2 delar varmt vatten. Kräksaltet
har en sötaktig, efteråt äcklig, metallisk smak
och står främst bland alla kräkväckande medel. Det
upptäcktes 1631 af Adrian von Mynsicht, och jämte
andra antimon-preparat spelade det en stor rol inom
medicinen under 17:de och 18:de årh. ända tills för
några decennier sedan. Derefter har antimon-medlens
och särskildt kräksaltets bruk blifvit alltmer
begränsadt, så att det numera synes vara på väg
att alldeles bortläggas, och detta med rätta, enär
antimon-preparaten lätt framkalla svåra verkningar
och i allmänhet äro mycket fientliga mot den djuriska
organismen. Antimon-medlen (remedia spagirica) voro
redan före kräksaltets upptäckande mycket prisade
af Paracelsus och hans lärjungar. Missbruket
af dylika medel föranledde 1566 på yrkande af
Paris-fakulteten ett förbud af franska parlamentet
att begagna "spagirica"; men 100 år efteråt blef
detta förbud formligen upphäfdt, och redan 1638
hade det af kräksalt beredda kräksalts-vinet
blifvit upptaget i franska farmakopén. Kräksaltet
har en lokalt retande verkan, och i form af salva,
anbringad på huden, förorsakar det inom ett till
två dygn ett utslag af smittkopplika blemmor. Det
verkar nedsättande på hjertat och nervcentra samt
på muskelkraften. På respirationsorganens slemhinna
anses kräksaltet verka på det sätt, att i lungorna
alstradt slem löses och lättare upphostas. I
stor dos förorsakar kräksalt häftig inflammation
i magsäcken och tarmkanalen med samma slags
pustelbildning å slemhinnan som å huden. Små doser
(1/2–1 cg.) förorsaka äckel och ofta nog kräkning
efter första intagningarna, men sedan försvinner
äckelkänslan vid upprepad intagning. Hjertslagen, som
till en början påskyndats, blifva långsammare, likaså
andedragen, och stor nedsättning af muskelkraften
inträder. Dos af 3–6 cg. framkallar snart äckel
och kräkning samt vanligen derjämte vattentunna
öppningar. Upprepas sådana större doser, upphör
vanligen kräkningen, men en häftig öfverretning
med våldsamma kräkningar kan ock följa samt leda
till en hastig kraftuttömning och död. Kräksalt har
varit användt i synnerhet mot akuta inflammatoriska
sjukdomar i bröstets organ, såsom hosta och
heshet, inflammation i lungorna, lungsäcken eller
hjertsäcken, samt derjämte förr i sinnessjukdomar.
O. T. S.
Kräldjuren, Reptilia, zool., bilda den tredje klassen
inom ryggradsdjurens provins. Andedrägtsorganen
äro ända från födelsen lungor. Hjertat är tre-
(stundom fyra-)rummigt med ofullständig (stundom
fullständig), af en större eller mindre öppning
genombruten skiljevägg, blodet kallt och blodomloppet
ofullständigt; hjernbrygga saknas. Embryot omgifves
af vattensäcken (amnion) och andedrägtssäcken
(allantois) Kroppen är täckt med fjäll eller
sköldar. Mjölkkörtlar förefinnas icke. Antingen
sker fortplantningen medelst ägg, som utkläckas
utom moderns kropp, men icke rufvas, eller ock födas
ungarna lefvande. Kroppsformen är mycket vexlande,
från sköldpaddornas breda och rundade till ormarnas
ytterligt utdragna. Fötter dels finnas och äro
då två eller fyra samt tjena blott till stöd och
att skjuta fram den med buken på marken släpande
kroppen, dels saknas alldeles. Halsen är föga
utvecklad och besitter ringa böjlighet; stjerten
är deremot ofta dess mera utvecklad. Såväl bålen
som stjerten och lemmarna kunna vara utbildade för
särskilda rörelseformer. Så gifves det klättrande,
gräfvande, krypande, löpande, hoppande, simmande
och dykande kräldjur, hvarjämte flygande sådana
fordom förekommit. Huden är fast samt klädd med
plåtar och fjäll, hvilka utgöra förhårdningar
och förbeningar i huden eller förhorningar i
öfverhuden. Mycket allmänt finnas i läderhuden och
i öfverhudens djupare lager pigmentaflagringar,
som förläna huden dess färg och mera sällan orsaka
en verklig färgvexling. Huden äffäljas styckevis
hos sköldpaddor och krokodildjur, men ombytes mer
eller mindre hel hos de öfriga. Kräldjurens skelett
vexlar utomordentligt till sin byggnad, men företer
aldrig någon broskartad kraniebas eller qvarstående
ryggsträng. Mellan bröst- och ländregionen finnes
icke någon skarp gräns. Ryggkotorna äro enligt
regeln konkava framtill och konvexa baktill;
dock finnas i många ödlors stjert bikonkava och
i sköldpaddornas hals jämte de bikonkava äfven
framtill konkava kotor. De öfre bågarna äro hos
alla ödlor och ormar fast sammanvuxna med kotorna,
hos fisködlor, krokodildjur och sköldpaddor deremot
föga fast förenade med dem. Öfverallt stå bågarna
i ledförbindelse med hvarandra medelst ledutskott
från de främre till de bakre. Undre bågar förekomma
på stjerten hos ormar, ödlor och sköldpaddor
samt tillhöra då två intill hvarandra belägna
kotor. Refben finnas alltid, ofta utefter hela
bålen. Hos ormar och ormlika ödlor, hvilka sakna
bröstben, äro falska refben fästa vid bålens alla
kotor med undantag af första halskotan och, såsom
ersättning för de felande lemmarna, i stånd till
utomordentligt fria rörelser. Äfven hos ödlorna
och krokodilerna förekomma korta halsrefben,
medan bröstrefbenen sluta sig till ett långsträckt
bröstben, bakom hvilket hos krokodilerna följer ett
s. k. bukbröstben, som sträcker sig förbi buken ända
in i bäckenafdelningen. Sköldpaddorna sakna refben
på halskotorna; deremot finnas i de förenade bröst-
och ländafdelningarna åtta par skifvor, som äro mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
